”The experience of the last decades in American education bears out the fact that there are inborn differnces in man´s intellctual capacities that connot be eradicated by any effort of education.
– Ludwig Von Mises
Dessa är sossarnas utbildningsreformer:
• 6 miljarder per år för en jämlikare skola
• Lagförslag att återinföra högskolebehörighet som norm på yrkesprogram
• Läsa-, skriva- och räkna-garanti
• Fler böcker i skolan
• 360 miljoner för läxhjälp åt alla elever
• 500 ”jämlikhetsmiljoner” till skolor med störst behov
• Insatser för att klara av gymnasiet
• Rätt till Komvux för alla
• Minsta barngrupperna i förskolan på 25 år
• 500 miljoner för fler speciallärare och specialpedagoger
• 500 miljoner till fritidshemmen
• 80 miljoner för förskola på obekväma arbetstider
• 150 miljoner till lovskola för alla
• 14 000 fler högskoleplatser
• 5000 fler folkhögskoleplastser
• 2500 platser på yrkeshögskolan
• Ny timplan för att garantera undervisningstid åt alla elever
• Lärarlönelyft och fler lärare
• Fler lokala lärcentra för att kunna utbilda sig i hela landet
• Kunskapslyftet – 93 000 fler utbildningsplatser
Oklart var man ska börja här med tanke på hur världsfrånvända dessa reformer är men vi tar utgångspunkt i jämlikheten.
Socialdemokraterna har haft som uttalat mål att Sverige ska vara jämlikt – på alla plan, i alla hänseenden – men i begreppet jämlikhet utgår man från lika utfall, inte lika möjligheter. Eftersom människor föds olika med olika genetiska förutsättningar för utbildning och förmåga att förvärva akademiska kunskaper kommer ett jämlikt utfall aldrig någonsin materialiseras i ett någorlunda fritt land. Det är en omöjlighet och svenskt/västerländskt utbildningsväsende har visat det gång på gång. Samma fenomen gäller könsfördelning inom olika yrken – kvinnor väljer att arbeta med människor, ofta i offentlig sektor (eftersom det är där de jobben finns) medan män i större utsträckning väljer att studera siffror och teknik och arbetar mer med statistik, ekonomi och i mer klassiska (hantverkar)yrken. Eftersom västvärlden akademiseras i rasande takt – och vi ser på Socialdemokraternas reformer att det arbetet kommer att fortskrida – uppstår det ofta en brist på hantverkare vilket gör att de många gånger har riktigt bra betalt medan man på förljugen manér från akademins sida vill förfäkta att de som arbetar inom offentlig sektor har låga löner för att de är kvinnor medan hantverkare har bra betalt för att de är män. Man glömmer givetvis bort att de flesta poliser är män – än så länge – och har uruselt betalt. Man glömmer också bort att offentlig sektor i mångt och mycket är kommunernas ansvar, och de har ofattbart dåliga ekonomier sedan flera decennier tillbaka – och ingen ljusning är i sikte, i synnerhet inte efter 2017 när de statliga stöden för flyktingmottande drogs tillbaka. Sandviks kommun och Hultsfreds kommun är bra exempel på detta. Uppstår det ett stort behov av hantverkare, elektriker, rörmokare och liknande medan antalet av dessa utövare inte ökar kommer priset per arbetad timme att öka, det är en tämligen basal ekonomisk insikt. En annan påverkansfaktor för de låga lönerna inom kommunerna är att många av de arbetena kräver utbildning på papper men eftersom de tillåter att outbildade ändå arbetar inom yrket kan lönerna på så vis hållas nere. Detta vittnar också om att utbildning för att ta hand om barn eller äldre inte är absolut nödvändigt, det är snarare personliga egenskaper som avgör huruvida man är lämplig eller ej. Utbildning i all ära men ett yrke lär man sig på arbetsplatsen.
Det som dessa pengar kommer att göra är att addera skattemedel till kommunerna i framför allt norr och glesbygd – kommuner som är drabbade av globalisering och EU – där företagen lämnar landet eftersom skattetrycket vida överstiger nyttan för de globala konsumenterna. Nu är vi även i farten med att skrämma bort ännu mer av vår industri tack vare nedläggningen av kärnkraften och de problem som uppstår i kölvattnet av den ”gröna omställningen” som ingen riktigt vet hur den ska gå till, vilken effekt som den kommer att få eller vilket energibehov som kommer att finnas redan om tio år. Dessa kommuner har inga skatteintäkter men är ändå ålagda att ombesörja utbildning för sina invånare, inte heller får privata skolor ta betalt – eftersom det skapar ojämlikhet – vilket gör det ännu svårare för skolorna att få det hela att gå runt. Kommer dessa satsningar då att göra att utfallet mellan kommunerna blir jämlikt? Svaret är givetvis nej. Inga pengar i världen kommer att kunna lösa detta eftersom pengar alltid är en bristvara. Det är inte heller bristen på resurser som avgör om en skola eller kommun presterar bra, det handlar om vilka lärare man anställer och föga förvånande också vilka barn som går i skolorna.
Satsningen på fler lärare och högre löner hänger självfallet ihop – låga löner ger färre lämpliga sökanden till utbildningen men denna reform tar uppskattningsvis cirka 30 år att visa på en positiv effekt. Dessutom är det många som har lärarlegitimation som väljer andra yrken – trots att lärarlönerna har gått upp markant senaste tio åren – av skäl som snarare är kopplade till arbetsmiljön än lönerna. Hur ska man komma runt att kommuner där industrin lämnar området, vilket gör att samhällsservice och utbud av livskvalitativa förutsättningar minskar, kunna locka till sig den kapital- och köpstarka medelklassen? Genom att beskatta sönder och samman alla som flyttar dit eftersom skyhög kommunalskatt alltid är norm bland utflyttnings- och glesbygdskommuner?
Man ser också att sossarnas gamla paradgren – att hålla alla i olika utbildningssatsningar – kvarstår och ökar i kraft i och med dessa reformer. Alla ska bli akademisk medelklass och tro att de får en massa välstånd gratis från staten. Alla är uppenbarligen inte lämpade för högre studier. Många yrken kräver egentligen inte ännu mer utbildning annat än den som sker på arbetsplatsen och allt fler slås ut från arbetsmarknaden när framför allt offentlig sektor kräver mer och mer utbildning för att ge en anställning. Denna iver att utbilda folk slår ut de med sämst förutsättningar att klara mer avancerade utbildningar och yrken, i dagligt tal kallas dessa för ”svaga grupper”, de som sossarna säger sig värna.
Man ställs inför två val när man ska släpa en allt större andel av befolkningen genom mer utbildning: sänk kraven (och således kvaliteten) eller underkänn fler. Eftersom man inte har någon nytta av att låta folk utbilda sig utan att klara utbildningen hamnar man givetvis i att man sänker kraven vilket i sin tur leder till att en treårig högskoleutbildningen inte slår särskilt högt ute på arbetsmarknaden – allt fler som vill sticka ut från den grå massan behöver studera ännu längre för att få de mest eftertraktade arbetena. Det går aldrig att komma ifrån att man behöver ha vissa kriterier när man sållar ut vilka som arbetsgivare tror mest på, i dagens västvärld är det i mångt och mycket vilken utbildning man har men eftersom man sedan länge har urholkat värdet av ”högre” utbildning tvingas de mest lämpade att studera bra mycket längre än nödvändigt för att sticka ut från mängden. Detta gynnar ingen. Allt fler kommer ut allt senare på arbetsmarknaden och bidrar således mindre till statskassan och de skaffar barn senare vilket leder till att vi får en skev demografi eftersom få svenska familjer har fler än två till tre barn. Vårt system bygger på att de unga försörjer de äldre men när den äldre delen av befolkningen ökar men saknar incitament till att fortsätta att arbeta blir systemet satt i gungning. Det löses genom att man höjer pensionsåldern. Det märkliga med det är att vanliga arbetare som har arbetat med kroppen hela sitt liv inte alls har samma möjlighet att arbeta långt upp i åren medan de med mer akademiska yrken – som också oftast tjänar bättre – klarar av det. Systemet anpassar således efter den högutbildade medelklassen – inte arbetarklassen som sossarna påstår sig vara enda räddningen för. Man har också kommit på den fantastiska idén att införa en garanti att alla barn ska kunna läsa, räkna och skriva vid samma ålder. Något som i praktiken är helt omöjligt att genomföra. Det handlar om att man som lärare och skolan ska sätta in stödinsatser för de barnen som inte kan läsa när de går i årskurs 1. Inga konkreta medel har skjutits till, det är fortfarande kommunerna som ansvarar för grundskolan, det är fortfarande så att barn är olika och somliga lär sig senare än andra, några har dyslexi och kommer således alltid ha svårt med läsningen, andra har ADHD, ADD och andra kognitiva funktionsnedsättningar som kraftigt försvårar och förlänger läs- och skrivinlärningen. Detta arbetar man ideligen med som lärare – eftersom det är det arbetet går ut på: att lära barn att läsa, räkna och skriva – en garanti gör givetvis ingen som helst skillnad i detta avseende. Det här är också ett steg i en mer centraliserad och kontrollerad skola – något som ligger Socialdemokraternas intresse (trots att det var de som kommunaliserade skolan 1991).
Svensk skola har aldrig och kommer aldrig att bli jämlik. Det är en utopi som man kan sträva efter i all oändlighet – och det gör också att resurser alltid kommer att vara en bristvara eftersom målet aldrig kommer att nås. Det gör att man alltid kan skylla på borgarnas minimala skattesänkningar (trots att det är kommunerna som styr och de borgerligt styrda kommunerna generellt lägger mer pengar på skolan och har bättre resultat än röda kommuner), att skolan måste kontrolleras hårdare, fler nationella prov, fler nationella bedömningsstöd och en allt mera likriktad skola. Den här pendeln – mellan centraliserad och ”decentraliserad” skola – har pågått sedan 1842 men svängningarna har kommit tätare och tätare sedan andra halvan av 1900-talet. Varför hittar då inget enhetligt system som man kan vara nöjd med? Varför säger en del att den statliga skolan var bättre än den kommunala (L, SD och Vpk säger det)? Jo, för att svenska enhetsskola/grundskola inte bygger på att man kan ta hänsyn till alla olika slags människor/barn – därför måste en del barn äta medicin för att kunna fungera i ett klassrum, det är därför vissa skolkar/blir hemmasittare, en del inte lär sig ett dugg för att det är för svårt och de tvingas ändå att gå med alla som råkar vara födda samma år, och en del blir uttråkade för att det är för lätt. Skolan och politikens svar på detta är att lärarna ska ”anpassa sin undervisning till eleverna” men det går givetvis inte att göra i någon större utsträckning eftersom samtliga elever i en klass ska nå samma mål samtidigt och dessutom sitta i samma klassrum och göra det. Utrymmet för att anpassa undervisningen är sålunda ytterst begränsat.
