Uniformsbytet

2019 var jag på semester i Budapest och besökte under vistelsen “House of Terror”. Museet belyser Ungerns historia från mitten av 1900-talet under vilken tid landet var ockuperat av två olika auktoritära ideologier, nationalsocialismen följt av kommunismen. Stället har kritiserats av internationella professionella tyckare (journalister, politiker och akademiker) för att oproportionerligt fokusera på kommunismens brott, en svårbegriplig kommentar då den ockupationen pågick i hela 40 år mot tredje rikets enda. Personligen fann jag museet väl avvägt. I vilket fall, den av utställningarna som stannade kvar hos mig särskilt, då den ständigt tycks göra sig påmind, var den benämnd “Uniformsbytet”. Återigen har dess klarsynta budskap aktualiserats i samband med den kovändning som just nu sker i frågan kring vår tids senaste auktoritära maktövertagande.

2020 skiftade medialinsen från hemlösa isbjörnar och statslösa lycksökare till ett utbrott av ett nytt virus i Kina. Vi bjöds snart på otäcka scener där folk föll ihop och dog på gatan och filmer från överfulla sjukhus i Italien och USA. Snabbt befann vi oss i en ny verklighet där isolering och ekonomiska nedstängningar via politiska dekret, med efterföljande inflation och arbetslöshet, presenterades som den enda möjliga lösningen på pandemin i väntan på ett vaccin. Med dålägets kunskapsläge framstod det kanske som en rimlig väg att gå för de flesta.

1939 var det val i Ungern och Pilkorsrörelsen, Ungerns motsvarighet till det nationalsocialistiska arbetarpartiet i Tyskland, blev det näst största partiet. Fascistiska politiker hade samlat ett stort folkligt stöd i Ungern under 30-talet med hjälp av de sedvanliga demokratiska metoderna – offermentalitet, fingerpekning och erbjudande av starka ledare som kan ställa allt till rätta. Pilkorsrörelsen kunde stoltsera med 300 000 trogna medlemmar. Snart började aktiva trakasserier av de ”vetenskapligt bevisat” orena samhällsgrupperna medan meningsmotståndare tystades ned. Allt enligt god demokratisk sed med majoritetens obestridliga samtycke.

2021 har det nya viruset kommit och gått i vågor där de positiva testfallen har rapporterats med röda siffror nästan timme för timme av statsmedia. Jag reagerade tidigt (som kliniskt aktiv läkare) på diskrepansen mellan läget ”på golvet” och det som rapporterades till befolkningen. Visst hade vi stundtals många sjuka patienter och ibland var det ont om personal och sängplatser, men det är snarare normalläget i den svenska ineffektiva offentliga vårdkolossen. Att beskylla ett enskilt virus för detta (eller människorna som inte tog vaccinet mot sagda virus) såg mest ut som en dimridå för att dra bort ögonen från en sedan länge dysfunktionell sjukvårdsmodell. Oavsett vart man stod i sakfrågan blev det dessutom allt mer tydligt att: 

1. Virusets allvarlighetsgrad, restriktionernas nytta och massvaccinationens rimlighet bör diskuteras.   
2. Virusets allvarlighetsgrad, restriktionernas nytta och massvaccinationens rimlighet får inte diskuteras. 

En liten skara människor som inte kunde överge sina principer och sin intellektuella ärlighet vägrade låta sig dras med i alarmismen. Dessa rebeller till regeringars pandemihantering hanterades med sällan skådad kraft. De tystades och vanärades, utestängdes och sparkades. Tidigare välrenommerade forskare kallades galna foliehattar. Hälsobyråkraters ord blev absolut sanning som bara osolidariska fähundar skulle ifrågasätta. Vaccinen var testade och säkra trots att de endast nödgodkänts. Skeptiker mot hela processen skulle bestraffas. En majoritet av befolkningen radade lojalt upp sig bakom utvecklingen och hjälpte tappert till i kriget mot det nylanserade orwelianska nyordet ”missinformation”.  

1944 förlorade det nu nazistockuperade Ungern slaget om Budapest. Pilkorsrörelsen föll samman och ledarstaben dömdes till döden. Medlemsregistret var dock väldokumenterat och föll i sovjeternas händer. Till de ryska kommunisternas stora förvåning kom mängder med tidigare trogna Pilkorsmedlemmar för att ansöka om medlemskap i kommunistpartiet. När deras tidigare lojalitet togs upp försäkrades det att de minsann aldrig hade velat gå med i rörelsen egentligen, att de bara dragits med och att deras del faktiskt var mycket liten. Nu ville de hemskt gärna byta in sin fascistuniform mot en kommunistrock istället om det gick för sig. Självklart gick det bra. Dessa människor hade ju redan bevisat sin skrupelfria kapacitet för lydnad till politiska auktoriteter. De var i grunden rädda, splittrade individer som inte agerade efter några egna värderingar utan enkelt kunde ledas till att utföra hemska dåd mot sina medmänniskor, så länge det var uppbackat av en ideologi. Vilken ideologi som stod bakom var egentligen mindre intressant.

2022 har precis anlänt men redan har debatten  i media skiftat mer på dessa första veckor än under hela 2020-talet dessförinnan. Tidigare villkorslösa förespråkare för restriktioner kliver nu ut som skeptiker mot nedstägningar i stora tidningar. Apologeter för läkemedelsindustrin inom forskarvärlden vill nu också se undangömd forskningsdata. Experter i nyhetsmorgons soffa vill helt plötsligt att man ska skilja på sjuk med och sjuk av viruset. Detta är alltså till stor del samma individer som i två års tid har bedrivit, eller passivt iakttagit, jakten på dissidenter – människor som har försökt lyfta exakt samma problemområden fast innan validiteten blev omöjlig att bortse ifrån. Nu förväntas vi tro att dessa vindflöjlar för en talan för frihet, syftar till rim och reson? Skrattet fastnar i halsen… Det som nu utspelar sig är endast ett narrativ som faller, likt Pilkorsrörelsens fall i Ungern, och med rörelsen dess mest trogna tjänare. I väntan på att nästa politiska maktspel ska visa vägen står de nu på tå. Må det vara i namnet av ett nytt ännu farligare virus, en främmande krigshetsande nation, smältande polarisar, överfulla flyktingbåtar eller vad det ”nya” nu blir kan ni lita på att de åter sluter upp i leden bakom politiska ledare, redo att svinga släggan mot någon som motsätter sig. Uniformen må snart vara utbytt men den fräna doften av sukt efter etatistisk maktutövning går inte att tvätta bort.