Henrik Jönsson och Mattias Karlsson har under senare tid skrivit idépolitiska alster vilka bör sättas in i ett större sammanhang om framväxten av ett konservativt block i svensk politik. Då Karlsson skrev sin artikel som svar på Jönssons, har jag valt att analysera dem mot denna bakgrund.
Är nationalism bara av ondo och en kvarleva från nationalsocialismens tidevarv, eller rymmer den också något positivt och konstruktivt?
Bakgrunden till frågan är uppenbar. Å ena sidan står Sverige inför en mycket svår utmaning till följd av att både borgerliga och rödgröna regeringar under decennier valt att bedriva en grön migrationspolitik, å den andra tycks nationalismen ge uppslag till olika lösningar på dessa problem men är själv associerad med ännu större problem av apokalyptiska proportioner och svåra mänskliga lidanden. Orsakerna till migrationspolitiken har varit både humanistiska och framtidsoptimistiska där man i stort utgått och utgår från att människor från olika världsdelar är utbytbara med varandra och att de därför kommer att integreras till de sociala och ekonomiska sammanhang rom råder i det nya landet med stöd och ekonomiska medel från välfärdsstaten. Tal om att människor är olika har tolkats som rasism som i sin tur har associerats med nationalsocialismen. Nationalsocialismen har associerats med Förintelsen och vem vill då vara kritisk till mångfald och idén om likhet?
Det finns också flera lösningar på detta dilemma som har presenterats i svensk debatt.
Den klassiska socialdemokratiska lösningen på dilemmat.
En lösning på dilemmat är givetvis att förneka att det finns något som helst problem med vad jag i första meningen ovan kallar ”utmaning”. Man kan undvika att tala om enskilda fall som tyder på att problemen faktiskt finns. Man kan tala om ”utsatta områden” och hänvisa till skola och skolpolitik och förebyggande sociala satsningar. Man kan undvika att ge vissa uppdrag till BRÅ och att främst göra klassanalyser. Man kan samla ekonomer som förklarar hur ökad ekonomisk tillväxt är beroende av ökat utbud av arbetskraft. Man kan tala om att problemen vi ser snarare beror på andra problem och som har med manlighet, strukturer och socioekonomiska förutsättningar att göra. Och man kan prioritera andra politiska sakfrågor än just ”problemen”. Detta fungerar till en viss gräns, men blir också svårare desto fler människor som blir utsatta för grov brottslighet och desto fler som hamnar i ett långvarigt beroende av välfärdsstaten utan att själva ha bidragit till den.
Den konservativa lösningen på dilemmat.
En annan lösning är att säga att problemen finns och att vilja undvika associationer med nationalsocialismen. Man börjar då tala om en ”öppen svenskhet”. Man hänvisar till israeliska konservativa tänkare som Yoram Hazoni och översätter hans bok: ”Virtue of Nationalism” till svenska. Man gör rent i det egna huset och städar undan personer som kan associeras med den farliga nationalismen, men behåller ändå idéerna om nationalstaten och välfärden och kallar sig socialkonservativ. Med socialkonservatismen som nytt varumärke försöker man å ena sidan att närma sig Moderaterna och Kristdemokraterna och samla dessa till en ny konservativ höger och å den andra att ta avstånd med all kraft man har, ja från tårna, mot personer som associeras med felaktig nationalism. Man kan även tänka sig samarbete med Liberalerna på ett hörn och man ser gärna att Centern fortsätter att vänsterprassla så att man slipper galenskapen.
Är inte denna form av konservatism i så fall en ny form av kollektivism som blir ett problem för andra borgerliga väljargrupper?
Moderaterna och Timbro måste nu hantera tre problem. Det första problemet är det reinfeldtska arvet. Det finns moderater som fortfarande tycker att Reinfeldts linje var bra och som inte vill se att det var denna linje som bidrog till att M förlorade valet. Det andra problemet är att man förlorar väljare till det ”socialkonservativa” partiet och själv måste konfrontera samma slags dilemma som beskrivits ovan. Man har därför inte velat associera sig med Sverigedemokraterna och flera medlemmar ifrågasätter fortfarande om Sverigedemokraterna verkligen är rumsrena och fria från nationalsocialism? Det tredje problemet är den ekonomiska politiken och liberalismen. Det är uppenbart att ”liberalism” för en moderat ideolog historiskt mer har inneburit en fiskal högerpolitik än en välfärdslinje. Det var också detta område som gjorde Fredrik Reinfeldt populär då han kunde förena en fiskal högerpolitik med välfärdsstaten. Lösningen blev ”arbetslinjen”. Problemet mynnar då till sist ut i hur mycket ”kollektivism” som Moderaterna tål?
Henrik Jönsson
Vi vet vad Henrik Jönsson tycker om detta. I en artikel i Smedjan 2021-11-05 skriver Jönsson:
”Auktoritära gemenskapers baksida uttrycks i form av polarisering och bristfälligt personligt ansvarstagande. Detta exemplifierades förtjänstfullt genom historieläraren Ron Jones experiment ”Tredje vågen” 1967. Experimentet var ett försök att förklara den folkliga uppslutningen kring tredje rikets fascistiska ideal genom att skapa en auktoritär och elitistisk elevrörelse. På fem dagar växte Jones karismatiskt paketerade rörelse till över 200 anslutna elever, varav flera spontant organiserade sig i olika typer av auktoritära försvars- och livvaktsförband – innan Jones konfronterade dem med deras totalitära förlaga i Nazityskland. Även den mest välpaketerade kollektivism kan omärkligt snabbt anta totalitära former. Foto: ur Die Welle (2008), tysk spelfilm baserad på Ron Jones verkliga experiment. Kollektivismen står således primärt inte i konflikt med individualismen, utan med det fria valet i sig – och detta oavsett om kollektivismen uttrycks i form av socialistisk planekonomi, fascistisk korporativism eller som auktoritär nationalism.Den yttersta konsekvensen av alla dessa uttryck för kollektivism är samma typ av stagnans: en fallande förmåga till individuellt ansvarstagande, utebliven innovationsbenägenhet och oförmåga till ekonomisk förnyelse. Den som vill försvara den västerländska civilisationens välstånd gör därför klokt i att betrakta kollektivismen som sin fiende, och marknadsliberalismen som sin vän – för hisnande krav och ideologiska önskemål riskerar annars att snabbt återbörda oss alla till vår påvra fiskestuga.”
Problemen med kollektivism åt höger associeras alltså med nationalsocialismen och Tredje riket och förklaras som kapitalismens och den individuella skaparkraftens fiende. Kollektivismens fara är nämligen att den hotar det fria valet då den inordnar individen i en auktoritär idé. Denna kan uttryckas åt vänster, som vi sett i kommunistiska diktaturer, men kollektivismen kan också uttryckas åt höger som i nationalsocialismen.
Nationalism ses alltså här inte som uttryck för en dygd eller något som skapar positiva värden, utan som negationen av individuell skaparkraft. Vi hamnar således i nationalsocialismen igen, alltså det som är själva farhågan från det första dilemmat. Är vi alltså tillbaka där vi började? Finns det ingen lösning på dilemmat som undviker Förintelsen och auktoritär fascism?
Mattias Karlsson / Oikos
Mattias Karlsson som är en av grundarna av den konservativa tankesmedjan Oikos tillika sverigedemokratisk ideolog, svarar Henrik Jönsson på Oikos hemsida. Syftet med artikeln är att dels att bemöta Henrik Jönssons farhågor, dels att visa på att socialkonservatismen också utgör ett bättre alternativ till Henrik Jönssons libertarianism (nyliberalism – min anmärkning).
Karlsson skriver:
” Min kritik börjar där alla ideologier börjar och delas: i den grundläggande analysen av människans natur.
Som en utlöpare av liberalismen delar libertarianismen också liberalismens grundläggande människosyn, som i korthet skulle kunna sammanfattas med att människan i grunden är god och rationell, men att vi bortsett ifrån det föds som blanka blad: ett tabula rasa.
I kontrast till detta menar konservatismen att människan föds med ett antal egenskaper, och att vi redan från grunden bär med oss såväl destruktiva som konstruktiva egenskaper och instinkter. Vi kommer heller aldrig att helt kunna undertrycka de destruktiva egenskaperna helt. Därmed kan vi och de samhällen som vi skapar heller aldrig bli fullkomliga.
Libertarianismens böjelse för tabula rasa och dess överdrivna och felaktiga tro på människan som i grunden överskuggande god och konstruktiv, leder i förlängningen till utopism, till dogmatism, och till en rad felaktiga analyser, prioriteringar och lösningar.”
Här har Karlsson inte följt med i libertariansk debatt. Idén om Tabula Rasa framfördes av John Locke, men har också en tidig liberal kritiker i Thomas Hobbes som såg människan som ond av naturen och därför vill använda den liberala idén om ett socialt kontrakt för att underordna olika individuella motsättningar en slags stat. Man behöver nu inte dela John Lockes människosyn som libertarian och för att försvara individuell frihet. Libertarianismen är nämligen inte en perfektionistisk ideologi. Vi behöver inte tro på att vi får en perfekt värld när vi lämnar individer i frihet. Det vi däremot tror oss få är en värld som är mer rättvis och bättre i överensstämmelse med människans frihet och skaparkraft. Denna värld kan vara sämre ur vissa synvinklar än den värld vi lever i idag, även om den över lag kommer att leda till en allmän välståndsökning och en högre grad av vetenskaplig och teknologisk utveckling.
Karlsson fortsätter:
”Nationalstaten är den institution som demokratin och rättsstaten växt fram ur. Den har skapat solidaritet och förbrödring mellan miljontals människor som egentligen inte känner varandra, och har därmed höjt nivåerna av social tillit. Det har i sin tur motverkat inre våldsamheter, korruption, bidragit till ett livskraftigt civilsamhälle och gett goda grundförutsättningar för näringslivet.
Den svenska nationalstatens framväxt har delvis skett organiskt och underifrån, men inte bara. Processen har även innehållit kollektivistiska åtgärder där gemenskapens intressen i vissa fall satts före enskilda individers.
Resultatet av denna process blev ett av de friaste, tryggaste och mest välmående samhällen som någonsin existerat på jorden.”
Karlsson vill som konservativ ideolog försvara nationalstaten och ser den som något som växt fram organiskt och bidragit till utvecklingen av svensk ekonomi. Resultatet är enligt Karlsson ett fritt, tryggt och välmående samhälle. Att Karlsson här tycks ha missat Gustav Vasas bloddrypande slakt på bönder som försvarade rätten till självbestämmande, bondetågen mot den centraliserade staten, övergreppen på dalmasar, norrlänningar, smålänningar, skåningar, samer och gutar och centraliseringen av all politisk makt till Stockholm genom järnhand, är lite häpnadsväckande. Det är helt enkelt mycket nationalstatsromantik i denna del. Han har å andra sidan också fel analys av det svenska välståndet. Henrik Jönsson har nämligen i denna del helt rätt i hur svenskt välstånd skapades och landet utvecklades från ett fattigt jordbrukssamhälle till en modern industrination. Detta skedde inte tack vare den centraliserade staten, utan trots den centraliserade staten och i ett tillstånd med låga skatter på företagande och frånvaron av regleringar av marknader och företag. Det var under denna gyllene era, mot slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet, som de största svenska industrierna skapades. Små företag hindrades därefter aktivt att expandera och investera kapital genom tillväxt. Svenskt näringsliv ser fortfarande ut som ett snapsglas som är smalt på mitten och bredare på botten och i toppen.
Karlsson varnar bara i en mening för auktoritär kollektivism och har missat vad Jönsson och Timbro egentligen är oroliga inför:
”Marknadsekonomin är viktig och skyddsvärd, men till skillnad från friheten eller äganderätten inte som ett mål i sig självt, utan som ett medel för att uppnå ett gott liv och ett gott och harmoniskt samhälle för så många som möjligt…Vägen framåt ligger vare sig i radikal frihetlig individualism eller i auktoritetsbunden kollektivism. Den ligger inte heller i doktrinär modernism eller doktrinär reaktion. Den ligger i balansen och den gyllene medelvägen däremellan.”
Karlsson har således missat att marknadsekonomi just är den enda ekonomi du kan få om du konsekvent försvarar att den privata äganderätten och friheten är mål i sig själv, men det är åtminstone positivt att han inte önskar en fullskalig auktoritär högerkollektivism. Han ger dock inga exempel eller förslag, vilket man borde kunna önska av en ideolog, på var gränserna för staten och statliga regleringar går.
Analys. Vi behöver i så fall en frihetlig konservatism.
Karlsson adresserar alltså inte Jönssons och Timbros farhågor och Jönsson gör själv misstag i artikeln, vilket förklarar varför Karlsson angriper libertarianismen som sådan. Jag vill nu adressera några av misstagen hos skribenterna.
- Att ställa individualism mot kollektivism är en dikotom syn på människan och samhället. Detta är inte bara sant vad gäller metodologi, utan också sant för att göra komplexa sammanhang rättvisa. Å ena sidan måste vi utgå från att människan är både en individ och en samhällsmedlem samtidigt och å den andra måste vi förena individuell frihet med sociala band och lojaliteter. Vi hittar lösningen på detta faktiskt i kristdemokratisk människosyn och deras personalism. Just person är ett bra begrepp då det förenar individ och social varelse i ett och samma ord. Individen får sitt arv, sitt språk och sin kontext i en social miljö som individen är beroende av för att bli till som människa och för att överhuvudtaget kunna uttrycka sin individualitet. Å andra sidan kräver all individuell utveckling samtidigt autonomi, frihet och förmåga till individuation. En hållbar syn på människan är således inte att hon är en ”Tabula Rasa”. En mer nyanserad människosyn bekräftas även av språkforskningen då vi tycks genetiskt programmerade för att utveckla ett språk och där språket i sig är socialt. Jag tror inte att Jönsson skulle ha något emot denna beskrivning. Problemet är att han å andra sidan inte nämner den i sin artikel och ställer blott individen mot kollektivet.
- Båda herrarna har fel rörande nationalism. Nationalism behöver varken ha med staten, kollektivet eller en auktoritär politisk åskådning att göra. Jag vänder mig däremot mot begreppet då det just är associerat med ideologi. Istället skulle jag hellre använda vad Karlssons husguru, Roger Scruton, kallade ”oikofili”. Oikofili betecknar här något som Nils Dacke faktiskt upplevde i sin kamp mot Gustav Vasa, nämligen en kärlek till sitt hem, sitt landskap, sin socken och socknens fränder i grannsocknarna. Det är detta som egentligen är essensen i sammanhanget. Svenskar har olika lokala kulturer som vi kan kalla svenska och som uttrycks genom lokala dialekter, landskap och socknar. Svenska finns som språk och Sverige ingår i en kulturgemenskap som präglats av kristendom, romersk- och germansk rätt och klassisk filosofi och vetenskap. Europa är byggt på tre symboliska kullar: Akropolis, Kapitolium och Golgatha. Men detta kan inte tvingas fram och har ingenting med staten att göra.
Staten är tvärtom det som förvränger den naturliga oikofilin genom att göra den kollektivistisk och högerauktoritär. Staten gör oikofilin till en politisk ism. Och när denna statliga ideologi utmanas av vänstern, blir alternativet en annan form av kollektivism vilken vi idag kallar för mångkultur och identitetsvänster.
Oikofilin går därför att förena med människan som person. Den får och kan inte tvingas fram och vi måste tolerera att individer lämnar sin hembygd och söker sig till nya sammanhang. Om dessa med tiden får hemlängtan kan vi däremot se detta som uttryck för oikofili. Jag tror just att oikofili är det många svenskar också känner när de idag ser utvecklingen i landet.
- Jönsson har rätt i sin analys av frihet och ekonomi, Karlsson har rätt i att också konservativa värden skyddar friheten, men drar fel slutsatser av detta. Den enda konservatism som kan försvara friheten är den som baseras på och utgår från personen, hennes lokala gemenskaper och som respekterar hennes äganderätt och frihet att också bestämma vem som träder in i hennes grannskap. Det är också den enda libertarianism som har förmåga att bestå med tiden eftersom den erkänner att människan behöver vissa värden och vissa sociala dygder för att kunna bevara sitt liv i frihet över tid. Friheten kräver inte en modern nationalstat, men däremot ett socialt sammanhang med konservativa värden och strukturer som individen skapar tillsammans med andra. Vägen till detta går genom politisk och ekonomisk decentralisering.
- Lösningen på det dilemma som artikeln inleddes med är alltså att erkänna att det finns en nationalism som inte bara är nationalsocialismens och den auktoritära kollektivismens motpol, utan också ett uttryck för just individuell frihet och rätten till självbestämmande och självförsvar. Problemen som vi befinner oss i har skapats och importerats av staten då en kollektivistisk ideologi ersatts av en annan. Högern är rådvill om hur dessa problem skall hanteras då man varit mer pragmatiska än principiella och mer opportunistiska än konsekventa utifrån sina grundövertygelser. I den mån socialkonservativa kommer att samarbeta med den borgerliga högern krävs dock en större öppning för frihetlig konservatism i de borgerliga och socialkonservativa smedjorna. Mina frågor är:
Skall Oikos bara ha en socialkonservativ (sverigedemokratisk) profil som tankesmedja?
Skall Timbro uttrycka en konservatism som går bortom kristdemokratin och kanslihögern?
