Libertarianismen är inte en teori om dygder utan en teori om rättigheter eller om etiska axiom som kan styrkas genom intuition och diskursetiska modeller, eller en politisk teori som värderas utifrån krav på koherens och tillämpbarhet. Man kan därför närma sig libertarianismen från flera håll och förena den med andra teorier som intellektuellt ”pekar” på dess giltighet eller åtminstone ser den som det minst dåliga alternativet. Detta är emellertid filosofernas argument för att finna en politisk teori. Historiskt liksom i litteraturen finns det en större mångfald av ”vägar” till den tolerans som libertarianen vill uttrycka politiskt.
Den klassiska dygdetiken är förenlig med libertarianismen även om man kan vara libertarian utan att vara anhängare av en specifik teori om dygder. Ändå har moderna filosofer som exempelvis Alasdair MacIntyre, nyaristoteliker och känd för boken After Virtue, påvisat behovet av vissa dygder för att en gemenskap skall kunna bestå över tid. Alla former av mänsklig gemenskap förutsätter nämligen att dess medlemmar i vissa situationer är ärliga mot varandra. Ärlighet betraktas här som en dygd det vill säga som en karaktärsegenskap som uppnås genom att man tränar sin karaktär.
Aristoteles såg funktionalistiskt på moraliska dygder. I den Nikomachiska etiken ser vi hur moraliska dygder jämförs med andra områden som en individ ”tränar på”. Om du exempelvis vill bli en god cyklist måste du öva dig på att cykla. Du vinner inte Tour de France om du bara cyklat ett par gånger tidigare. Du behöver öva på att cykla, precis som en yrkesutövare förväntas bli bättre inom sitt yrke i takt med att praktisera det. På samma sätt tänker Aristoteles om goda karaktärer som han också sammankopplar med en ”funktionell människa”. En dygdig person ”fungerar” på rätt sätt i ett givet sammanhang.
Dygden ärlighet finns på en nivå redan ”inbakad” i libertarianismens generella motstånd mot bedrägeri i samband med avtals ingående. Bedrägeri rentav kan ses som en aggressionshandling och ett brott mot det som gör en diskurs rationell. Om du däremot ser på sanning som en egenskap som gör individer funktionella i ett socialt sammanhang, ser du ärlighet som den korresponderande karaktärsegenskapen som svarar mot sanning som socialt eller diskursivt och rationellt värde. En ärlig person bedrar inte andra och är därför funktionell i ett socialt sammanhang som exempelvis kontraktskrivande eller äktenskap.
Det finns emellertid fler dygder som gynnar ett frihetligt samhälle. En sådan dygd som är förenad med icke-aggression är att vara en person som tolererar att individer tänker och värderar olika och har olika trosuppfattningar. Då vi idag lever i ett samhälle där vissa anser att individers känslor kan och bör begränsa andra individers friheter kan man då säga att individer bör träna sig i att acceptera andras åsikter även om dessa ”känns fel”. De grupper inom vänstern som sysslar med ”woke” och kräver att andra använder rätt pronomen, liksom inte skämtar politiskt inkorrekt, är i själva verket inte funktionella för en öppen diskussion. De är för hämmade av sitt känsloliv, medan ett fritt samhälle förutsätter att individer utvecklar förmåga att se på och analysera politiska problem även ur kontroversiella perspektiv. En individ som exempelvis ropar på tvång och bestraffning mot politiskt inkorrekta åsikter borde först ha tränat sin karaktär för en politisk miljö där individer faktiskt tycker och tänker olika.
Historiskt ser vi också att de relativt fria och decentraliserade gemenskaper vi finner i den nordiska historien betonade vissa dygder för gemenskapens och socknens sammanhållning. Utöver ärlighet finner vi här exempelvis begrepp som ära och rättrådighet. Om du lever i en gemenskap kräver den också att du försvarar den med ära. Ära i strid, rättrådighet mot sin granne liksom respekt för grannens egendom och privatliv gynnar helt enkelt den gemenskap som upprätthåller frihetliga värden.
Man kan således säga att libertarianismen som teori inte behöver en specifik teori om dygder, men att utövande av vissa dygder däremot otvetydigt gynnar ett frihetlig samhälle liksom en rationell diskurs. Det är åtminstone inte till frihetens nackdel om individer tränar sig på att vara ärliga i ekonomiska och sociala interaktioner eller när de undersöker verkligheten i diskussion.
Och i vanlig ordning vad frihet beträffar borde den nordiska historien både inspirera till dygder som man kan se gynna friheten, liksom till vad man också bör undvika att idealisera i dessa avseenden.
