Efter att ha läst Catarina Kärkkäinens artiklar om liberalism och konservatism på Timbro, samt sett henne försvara några av sina teser och idéer på Riks (Sverigedemokraterna), borde något mer sägas från vår sida.
Vi kan börja med elefanten i rummet. Både Riks och Timbro är rädda för en viss slags liberalism och en viss slags konservatism. Därför kretsar diskussionen om dessa politiska idériktningar innanför ett förutbestämt ramverk. Roger Scruton, som både Timbro och Sverigedemokraterna ibland refererar till, är därför en tänkare som diskussionen naturligt graviterar mot. Släng på en dos Burke till konservatismen och en dos Hayek till liberalismen och du får något som kan kallas ”liberalkonservatism”. Sannolikt går Timbro här i samma trappsteg som Moderaterna vilka politiskt alltmer tvingas samarbeta med Sverigedemokraterna och lämna Reinfeldts arv bakom sig. Roger Scrutons konservatism är rumsren nog då den kan gifta sig med vad Kärkkäinen ser som goda liberala idéer om en rättsstat som försvarar och utgår från individuella fri- och rättigheter och demokrati. Till detta kan fogas lite konservativa idéer om värdet av gemenskaper och historisk kontinuitet. Liberalkonservatism med andra ord.
Det är i sammanhanget trots allt imponerande att Kärkkäinen accepterar ett idéburet samtal med Sverigedemokraterna via Riks. Redan här visar hon faktiskt mod och att hon tillhör en yngre generation som inte lider av samma beröringsskräck som en del äldre timbroiter för vilka allt konservativt direkt associeras med antingen Francos Spanien eller nazismen. Det ett litet steg för oss andra, men ett stort psykologiskt steg för Timbro.
Den som studerat politisk filosofi och fördjupat sig i både konservativt och liberalt tänkande kan givetvis hoppas på högre verkshöjd och större djup än att bara vara upptagen med anglosaxisk och amerikansk konservatism. Till verkshöjden kan man inte undvika att ta med samtida tyska konservativa tänkare. Och man borde även ha råd att titta lite på Frankrike.
Om man gör detta vad gäller konservativt tänkande hittar man nämligen flera beröringspunkter mellan både Edmund Burke och Roger Scruton och vad som förenar kontinentala konservativa strömningar. Man ser rentav en röd tråd i allt konservativt tänkande. Denna tråd kan kanske bäst definieras utifrån vad konservatismen inte är. Konservatismen är inte en rousseansk människosyn och den utgår i synnerhet inte från att det är civilisationen och den västerländska kulturen som fördärvat människan. Tvärtom så förenas alla konservativa jag studerat i övertygelsen om att det trots alla religionskrig och allt elände i den västerländska civilisationen ändå är något i vår kulturhistoria som till sist mynnat ut i ett försvar av mänsklig skaparkraft. Mer fundamentalt avgörande blir då att frånvaron av en västerländsk kultur sannolikt också leder till en förlust av den kultur där liberala fri- och rättigheter uppstod.
I kondenserad form handlar konservatismen därför om att förstå människan som något mer än en odelbar entitet och att dessutom se henne som ett varande i tiden, som en person med en historia och en framtid.
Det konservativa motståndet mot den franska revolutionen var dessutom inte bara konservativt. Om man förstår denna historia och har läst om den, i synnerhet via upproren i Vendée och de kontrarevolutionära franska och spanska tänkarna, finner man nämligen att motståndet mot den auktoritära politiken som utgick Paris inte bara handlade om ett konservativt försvar av en katolsk fransk identitet. Det handlade också om rätten till självbestämmande och motstånd mot den allmänna värnplikten och mot ett påtvingat statligt medborgarskap.
Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över kontrarevolutionen i Vendée, vilket han också gjorde. I sitt anförande säger han:
” I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin. One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enough of a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communism and International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the French revolution’s cruelest methods–only they possessed a much greater a more systematic level of organizational control than the Jacobins. We had no Thermidor, but to our spiritual credit we did have our Vendée, in fact more than one. These were the large peasant uprisings: Tambov (1920-21), western Siberia (1921). We know of the following episode: Crowds of peasants in handmade shoes, armed with clubs and pitchforks, converged on Tambov, summoned by church bells in the surrounding villages– and were cut down by machine-gun fire. For eleven months the Tambov uprising held out, despite the Communists’ effort to crush it with armored trucks, armored trains, and airplanes, as well as by taking families of the rebels hostage. They were even preparing to use poison gas. The Cossacks, too–from the Ural, the Don, the Kuban, the Terek–met Bolshevism with intransigent resistance that finally drowned in the blood of genocide. And so, in dedicating this memorial to your heroic Vendée, I see double in my mind’s eye–for I can also visualize the memorials which will one day rise in Russia, monuments to our Russian resistance against the onslaught of Communism and its atrocities. We have all lived through the twentieth century, a century of terror, the chilling culmination of that Progress about which so many dreamed in the eighteenth century. And now, I think, more and more citizens of France, with increasing understanding and pride, will remember and value the resistance and the sacrifice of the Vendee.”
Anledningen till detta långa citat är givetvis att det finns en uppenbar korrelation mellan bondeupproren i Vendée i samband med den franska revolutionen och bondeupproren i Ryssland mot bolsjevikerna. Konservatismen kan nämligen i och med dessa uppror inte förstås som ett menlöst försvar av blott traditioner och nedärvda kulturgemenskaper, utan också som något proaktivt för just frihet och för att stärka grundläggande fri- och rättigheter visavi regimer som alltmer frångår dessa rättigheter.
I Sverige finns vissa paralleller med bondeupproren mot Gustav Vasa, men det mest väsentliga i sammanhanget är nutiden. Vi lever idag i ett samhälle som formats av socialdemokratin och där ett halvt sekel av både kulturella och sociala experiment orsakat ett beroende mellan individ och stat och där man å ena sidan formellt upprätthåller individuella fri- och rättigheter och å den andra har löst upp den grund på vilka dessa fri- och rättigheter en gång växte fram.
Socialdemokratin har systematiskt genom sockensammanslagningar, skattepolitik, välfärdsprogram, mångkulturens införande och den politiska styrningen av utbildningsväsendet där barn från daghem till universitet skolas in i vänsterparadigm och påbjudna normer, dels ersatt alla naturliga band mellan människor och gemenskaper med det enda accepterade bandet mellan individen och staten, dels gjort de lokala sammanhang där individer bor och lever sina liv alltmer alienerande. Uttryckt i mer akademiska termer har det sociala kapitalet sjunkit. Förtroendet mellan medborgarna har minskat och individen är hänvisad till myndigheter och byråkratiska strukturer. Statsindividualism i förening med mångkulturella experiment, massinvandring och påbjuden politisk korrekthet har förenats med en stor välfärdsstat för alla och en gränslös skattepolitik.
Timbro har i detta avseende främst reagerat mot hur denna politik drabbar svenskt näringsliv, skattebetalare och svensk ekonomi, medan Sverigedemokraterna fokuserat på effekterna av mångkultur, massinvandring och debattklimatet som sådant. Då dessa områden alltmer uppfattas höra ihop i svensk politik och där man ser hur de nya invånarna i utanförskapsområden huvudsakligen röstar på röda partier, alltfler svenskar upplever en korrelation mellan svensk migrationspolitik och framväxten av utanförskapsområden och kriminalitet och där skatter tas ut för en politik som allt färre faktiskt efterfrågar, kan man se hur dessa frågor också lett till ett närmande mellan politiska partier och där idépolitiken utgör en väsentlig del.
Det man emellertid saknar i Kärkkäinens analys är de områden där den historiska konservatismen var sammansmält med liberala och antiauktoritära värderingar. För att sammanställa dessa områden skriver jag dessa i punktform:
Individualism och dygd. Ett fritt samhälle förutsätter individer som stärker varandra och som tillåts att skapa ett civilsamhälle som alltmer gör staten onödig. Dygdetik och försvar av individuella fri- och rättigheter är inte varandras motsättningar. I det gamla svenska och nordiska samhället förenades frihet och lokalt självbestämmande med dygder som heder, rättrådighet, ärlighet och flit. Dessa dygder stärkte individen och friheten.
Rättsstaten och demokratin. I Sverige har rättsstaten och demokratin använts mot individuell frihet och mot privata äganderätter. Det liberala i liberalkonservatismen borde därför hitta andra stödpelare och sådana finner vi historiskt i ett decentraliserat samhälle där makten ligger så nära individerna och deras gemenskaper som möjligt. Om liberalismen förenas med en konservatism som vill stärka staten så sker detta alltid på bekostnad av ett frihetligt civilsamhälle.
Ekonomi och politik. En stat som har som penningpolitiskt mål att försämra valutans värde och som finanspolitiskt mål att reglera marknaden, uppbära skatter och utjämna välstånd, skapar detta också ett svagt civilsamhälle och orsakar ekonomisk försämring. Om liberalismen skall vara stärkt av konservatismen måste den låta konservativa principer och ideal ersätta staten och statens regleringar.
Det paradoxala med vår position på Mises.se är därför att vi tycks vara mer konservativa än Sverigedemokraterna i vår värdering av europeisk och västerländsk kultur och identitet och samtidigt mer liberala än Timbro rörande frihet och liberala värden. Vår konservatism är nämligen inte bara framtidsvänlig utan därtill förankrad i den nordiska historien och kulturen.
