Kan vi förvänta oss ännu en klassanalys?

Var det egentligen en nyhet när BRÅ nu i veckan presenterade rapporten att barn till utrikesfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken? Låt oss tala klarspråk om detta. Om man inte är en golden retriver och spenderat merparten av sitt liv under ett piano i en etagevåning på Strandvägen, har man förmodligen stött på fenomenet med gängvåld och gängbildningar i stadsmiljöer, på skolgårdar och på badstränder. Om man samtidigt inte är politiskt lobotomerad har man också sett ett sådant samband mellan gruppvåldtäkter i gängmiljö, skjutningar mellan gäng, gängvåld riktat mot enskilda minderåriga, förnedringsrån och tortyr på Solna kyrkogård, hedersrelaterat våld och överlappningen mellan vissa kriminella gängmiljöer och IS-resenärer.  

Som vanligt förs sedan en livlig debatt. Politiker och debattörer säger deras mening och vill framstå som att de har förstått problematiken, alternativt förundras de över den och till sist brukar svensk media bjuda in experter som fäller sitt omdöme i saken. In på scenen träder då figurer som Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, eller någon sakkunnig som har läst några kurser i sociologi eller statskunskap. När debatten börjar närma sig den känsliga frågan om överrepresentation på gruppnivå kommer sedan finalen. De grupper som står för merparten av våldet tillhör då inte bara utrikesfödda, de tillhör även en socialt och ekonomiskt utsatt grupp. 

Metodologiskt finns det flera teorier om hur man analyserar sociala fenomen. Det finns teorier som ser till individens berättelse, målsättningar, psykologi och dispositioner. Och det finns strukturella förklaringar som ser på frågor om exempelvis ekonomiska och sociala förhållanden. Det behöver inte påpekas att klassanalys och sociala förklaringar varit populära i Sverige under flera år, även om de givetvis inte stått ensamma.  Strukturella förklaringar som kulturella skillnader är däremot frånvarande om det inte rört kritiska perspektiv på majoritetskulturen. 

Det som påverkar debatten har därför kommit att handla mer om debattörernas psykologiska och emotionella behov av rätt normer och människosyn än om söka förstå varför utrikesfödda står för högre andel av viss brottslighet. Och det ses på förhand som fel arbetshypotes att tänka att minoritetskulturer och religioner har strukturer som påverkar integrationen negativt, liksom baseras på ett tänkande i ”ingrupp” (där exempelvis kvinnors heder skall försvaras och enskilda medlemmar skyddas) och ”utgrupp” (där kvinnor kan ses som ”orena” och enskilda har lägre människovärde). Många debattörer har dessutom svårt att skilja på korrelation och kausalitet. Det vore exempelvis fel att se en kultur eller en religion som den enda kausala orsaken till individuellt beteende då man dessutom bör väga in psykologiska dispositioner, målsättningar och förutsättningar. För det är ju till syvende og sist alltid individer som handlar, även om de är i grupp. Däremot kan gruppen och kulturen påverka individen och detta skulle då förklara korrelationen mellan vissa typer av brott och de kulturella och sociala miljöer som individen ingår i. 

När Rakhmat Akilov begick terrorhandlingen på Drottninggatan så var han inte enbart påverkad av ett negativt beslut om uppehållstillstånd och social utsatthet. Han var även påverkad av sin religion och sin människosyn. Han var påverkad av sin brist på samhörighet och identitet med människorna på Drottninggatan. Frågan är därför inte om en kultur orsakar ett liknande beteende, utan om varför vissa beteenden ofta förekommer inom en kultur. Ytterst är det nämligen individen som bär ansvaret som handlande agent, medan kulturen kan förklara och ge ledtrådar om hur individen resonerar och tänker. 

När man prövar en metodologisk förståelse av sociala fenomen kan man med fördel utgå från sig själv och se hur man själv värderar och tänker. Det finns nämligen en liknande förklaring till varför svensk debatt ser själva diskussionen som känslig och det beror på vår egen politiska kultur där inte bara svensk journalistik på sina håll är agendasättande och värdeorienterad snarare än sakorienterad, utan där även forskning i kriminologi på exempelvis BRÅ tycks ha varit agendasättande. Detta gäller också urvalet i vad BRÅ väljer att forska om. Och det underlättar inte att BRÅ är en politiskt styrd organisation eller att universitet och högskolor i Sverige till största delen är statligt finansierade och att det är politiken som håller i penningpåsen. 

Nyligen uttalade sig Jerzy Sarnecki i debatten om varför utrikesfödda är överrepresenterade rörande vissa brott. Han sa att han inte visste vad det beror på och att detta är något man måste forska om. Vi kan förmoda att han kommer att gå in rätt hårt med en sedvanlig klassanalys. Han brukar nämligen landa i en sådan. Han har haft samma förklaring till överrepresentationen sedan han var doktorand. Skulle Sarnecki ha kunnat bli professor i Sverige om han inte hade en sådan teoretisk ansats? 

Om vi ser mer allvarligt på sakfrågan så har det varit känt under mycket lång tid från Storbritannien och Frankrike att överrepresentationen i brottslighet fortsätter i femte och sjätte generationerna och detta trots integrationspolitik. Det handlar återigen inte om orsak och verkan utan om korrelation. Och det är också intressant att se på de individer i dessa grupper som lyckas välja en annan bana och vad som motiverar dem? Att däremot inte erkänna korrelationen leder däremot till fel slutsatser. 

Källa:   https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sarenecki-den-stora-fragan-ar-vad-det-beror-pa

2 reaktioner på ”Kan vi förvänta oss ännu en klassanalys?”

  1. Tack till dig Nikodemus (och till hela redaktionen) till att ni regelbundet kommer med ovärderliga artiklar rörande dagens samhällsfrågor.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *