Det diskuteras flitigt huruvida guld eller bitcoin är framtidens pengar. Båda sidor argumenterar väl för sin sak. Diskussionen är akademiskt intressant, men praktiskt meningslös. Det är som att höra supporters för AIK och Djurgården försöka övertyga varandra om vilket lag som kommer vinna Allsvenskan. Framtiden får utvisa helt enkelt. Kanske vinner Malmö FF. Kanske blir silver framtidens valuta.
Många frihetligt sinnade tänker tillbaka på guldmyntfoten som en gyllene monetär tidsålder. Guld är fysiskt begränsat och svårare producera i en tryckpress än papper. Det är lätt att förstå ett monetärt system som bygger på guld. När man förstår guldmyntfoten är det också lättare att förstå hur vårt nuvarande monetära system fungerar och förstå dess svagheter och systematiska bedrägeri.
Man ska dock komma ihåg att en myntfot är ett statligt monetärt tvång. Guldmyntfot är inget undantag. Det är inte heller den hämsko på statens möjligheter att skapa inflation som man kanske kan tro. Även om det fysiska guldet är begränsat finns ingen gräns för hur många papperssedlar med påstämplad guldvalör centralbanken kan trycka upp. Historiskt har silver varit folkets pengar, inte guld. Kvantiteten silver som behövs för dagliga transaktioner leder till mynt av bekväm storlek. Guld har mycket högre värde och mynten blir därför för små för praktisk daglig handel. Följande lilla ramsa beskriver det poetiskt:
Guld är pengar för kungar, silver är pengar för herrar,
byte är pengar för bönder – men skuld är pengar för slavar.
Redan under 1700-talet försökte England gå över till guldmyntfot på grund av påstådd ”silverbrist”. Det är ett klassiskt tramsargument. Bristen påstås orsakats av handeln med Kina. Medan européerna ville köpa många varor från Kina var silver den enda vara kineserna ville ha från dem. Snarare rådde nog en allmän statlig pengabrist efter de dyra napoleonkrigen. Krig finansieras med sedelpressen och när sedlarna blir för många råder det självklart en ”brist” på silver relativt mängden cirkulerande sedlar. Det går inte att lösa in alla sedlar mot metall längre. År 1844 införde Storbritannien till slut guldmyntfot. Eftersom landet var den ledande industrinationen ledde det till att många andra stater kring 1870 följde efter. Sverige anslöt sig år 1873.
Som sagt, guldmyntfot hindrar inte att stater printar sönder sin valuta. Under första världskriget hände just det. Efter flera försök att återgå till guldmyntfoten gav man upp. Det hade inte varit några problem att återgå till guldmyntfot om man bara hade varit villig att erkänna att papperssedlarna blivit så många att deras påstämplade guldvalör hade behövt justeras ner. Det hade dock varit att erkänna att staten hade stulit köpkraft från folket.
Från guldmyntfot försämrades pengarna till pappersmyntfot, plastmyntfot och numera bara elektronmyntfot. Dessa pengar skapas i bankerna med skuld och är således ”pengar för slavar”.
Faktum är att vi inte behöver någon statligt påtvingad myntfot. Samhället kan själv avgöra vad man vill betala med. Pengar är dessutom för viktigt för att hanteras av tjuvar. Låt bästa fotbollslag, låt och valuta vinna. Antagligen skulle flera valutor samexistera och användas för olika ändamål. Kanske guld för stora internationella transaktioner, silver för dagliga, och varför inte kombinerat med krypto som digital betalningslösning. Själv skulle jag gärna se en återgång till silver. Mynten har en härlig tyngd och klirrar dödsskönt i fickan.
Problemet med silver i mynten (Vilket tagits bort nu i.o.m våra nya mynt) är att myntet i sig kan inte drabba av inflation när silvret i myntet blir mer värt än dess valör.
Varför är det ett problem? Det är själva vitsen. Ett silvermynts valör är dess vikt och den förändras inte med inflationspolitik.