Om vi tänker oss tillbaka i tiden så har människor gått samman för att sköta inre och yttre säkerhet, det vi idag kallar polis och militär. En stat som enbart sysslar med detta är en minimal stat och den brukar kallas nattväktarstat. Idag har vi istället en allomfattande och påträngande välfärdsstat. Nattväktarstaten lämnar människor i fred i större grad än välfärdsstaten och är därför betydligt bättre ur frihetlig synvinkel (även om den såklart också ska avskaffas). Det finns en naturlig tendens för stater att växa från liten nattväktarstat till stor och blaffig välfärds- och krigarstat.
Mycket av det som välfärdsstaten ägnar sig åt är en perverterad form av företagande som man kan dela in i två typer: riskkapitalism och försäkringsverksamhet.
Staten som riskkapitalist
Riskkapitalprojekt känns igen som svar på frågan ”Om inte staten vem skulle då göra X?” Variabeln X kan till exempel vara ”vägar”, ”skolor”, ”rymdresor”. Det finns en enkel tumregel: Om något är tillräckligt önskat av tillräckligt många, och det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt, så kommer någon riskera eget kapital för att försöka tillhandahålla det. Vägar är önskade, liksom skolor. Därför har byar, samfälligheter, privata intressen och företag alltid tillhandahållit sådant. Vägarna hade inte sett likadana ut som idag, de hade antagligen blivit snirkligare och passat snyggare in i landskapet eftersom enbart våldsmonopolet har möjlighet att expropriera andras mark och dra en motorväg rakt över. Skolan hade heller inte sett likadan ut. Även innan det staten styrde skolan fanns det skolor i byarna. De var då mer fokuserade på riktiga kunskaper som att läsa, skriva, räkna, historia, geografi etc. eftersom efterfrågan på feminism, homosexkunskap, klimatpropaganda och antirasism är tämligen begränsad.
Storleken på investeringsprojekt är inga problem för privata intressen och ingen anledning för en stat att tillhandahålla. Det finns gott om exempel på enormt stora företag som över tid skapat kapital och gjort investeringar av en omfattning som vore omöjligt för enskilda nationer.
Är det däremot inte tillräckligt många som vill ha X, om det är tekniskt omöjligt eller ekonomiskt orimligt kommer ingen privat aktör vilja erbjuda det. För att få tillgång till menskonst, betonggetton, månlandningar och massinvandring behövs därför en stat som är modig nog att konfiskera och investera undersåtarnas surt förvärvade kapital i projekt med tveksam avkastning.
Varje gång man blir tveksam och ställer sig frågor av typen Om inte staten fanns vem skulle då byggt vägarna så bör man samtidigt ställa sig frågan Om inte staten byggt vägarna, undrar vilka fantastiska saker vi då hade haft råd att göra istället. Den frågan behandlas utförligt av Frédéric Bastiat i hans klassiska uppsats That Which is Seen and that Which is Not Seen. Vi ser vad staten gjort, men inte vad som skulle kunna blivit istället.
Staten som försäkringsbolag
En annan typ av företagande välfärdsstaten gärna lägger sina tassar på är försäkringsverksamhet. I den här kategorin finner vi fina, högeffektiva verksamheter som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, arbetslöshetskassor, pensionssystemet, sjukvårdsfinansieringen, ja hela socialförsäkringssystemet och omsorgen om de fattiga.
Det kan låta otroligt för dagens läsare, men alla dessa funktioner sköttes en gång i tiden mycket effektivt av privata aktörer och föreningar. Samhällen och fackföreningar hade sina egna försäkringskassor och a-kassor. Arbetsförmedlingar fanns lokalt organiserade. Man sparade till sin egen pension till exempel genom att äga sin gård. Sjukvården utfördes av privata läkare som Emils doktor i Mariannelund. De fattiga togs om hand i byarna av organiserade rotar. Ja visst var det fattigare förr, men det är inte för att välfärdsstaten ännu inte tagit över vitala samhällsfunktioner utan för att den tekniska utvecklingen och det tillhörande materiella välståndet inte kommit lika långt som nu.
Anledningen att vi inte ser särskilt många privata försäkringskassor och a-kassor etc. längre är på grund av att de blivit utträngda av de offentliga, både ekonomiskt och juridiskt. Om ”det allmänna” skulle börja tillhandahålla bil- och trafikförsäkringar skulle de privata trängas undan. En generation senare skulle folk fråga sig vem som skulle tillhandahålla trafikförsäkringar om inte staten gjorde det. Detta syns ofta på kommunnivå när kommuner driver allt från bowlingbanor till solarier. Det blir svårt för riktiga företag att konkurrera med en aktör som kan hålla låga priser och fylla igen hålen med skattemedel.
Samma princip gäller i försäkringsbranschen som ovan: Om något efterfrågas tillräckligt mycket kommer människor organisera sig för att tillhandahålla det och historien är vårt vittne.
Offentlig verksamhet är slösaktig
Eftersom den offentliga sektorn inte är ”vinstdrivande” kan den inte läsa av prissignaler för att veta vad som egentligen efterfrågas i samhället och vad konsumenter är villiga att betala. Den famlar i blindo och kommunfullmäktige kan på riktigt gå omkring och tro att en målning av ett stort könsorgan på stadens torg faktiskt efterfrågas. Intäkterna via skatt fortsätter ju komma in det är väl ett tecken på att undersåtarna vill ha det?
Detta är det problem Ludwig von Mises avser med det socialistiska kalkyleringsproblemet. Utan priser vet man inte hur människor värderar resurser. De kommer då spenderas efter gissningar och slösas bort.
Den som vill argumentera för en stor stat får hitta bättre argument än att ”Vem skulle göra X om inte staten?” Ty antingen är X efterfrågat och då kommer någon driftig företagare tillhandahålla det. Eller så är X inte önskvärt och då ska våldsmonopolet låta bli att slösa våra resurser på det.
