Sören Kirkegaard och Existentialismens radikala frihetsbegrepp

Frihet är viljan att vara ansvarig för sig själv. -Friedrich Nietzsche

Det som är gemensamt för den filosofiska riktning som brukar kallas ”existentialism” är betoningen på existensfrågan och att människan alltid är ansvarig inför sig själv för sina handlingar. Att avstå från att vara fri är bara att välja att frivilligt överlåta friheten åt någon annan och därför blir man ansvarig genom vad andra gör i ens eget namn. Människan kommer inte undan friheten och det fria valet.

Människan blir dessutom det hon väljer att bli, vilket inte behöver tolkas som att hon bestämmer sin egen essens, utan snarare att hon med sin frihet kan projicera sitt varande till att bli till och realisera sig själv i framtiden. Hon kan exempelvis bli den atlet hon idag kämpar för att bli. Hon kan projicera sitt varande för att nå egna mål. Hennes varande är inte statiskt. 

Då existentialisterna med namn som Sören Kirkegaard, Friedrich Nietzsche, Fjodor Dostojevskij, Martin Heidegger och Jean-Paul Sartre verkade under en modern tidsera har flera av deras frågeställningar givetvis ställts tidigare i filosofihistorien.

Det var emellertid Kirkegaard som ställde de frågor som senare kom att utgöra själva kärnan i det som kan kallas existentialfilosofin. Kirkegaard skrev i en era där den idealistiska filosofin och den protestantiska teologin hade nått sin höjdpunkt. I Sverige såg samma era Jacob Boström och den ”absoluta idealismen” och i Tyskland hade Friedrich Hegel utvecklat den idealistiska traditionen till vad många i samtiden såg som dess fulländning. Kirkegaard opponerade sig mot idealismens systematiska filosofi och teoribyggen. Istället betonade han den radikala individualismen, återgång till subjektiviteten, den sokratiska metoden att ställa frågor och att söka frihetens korrelation till det djupare värdet om autenticitet. 

Kirkegaard (1813-1855) ställde sig frågan om människan blott kallad att vara konform till andras åsikter, rådande normer, ideologier och trender eller har hon potential till att använda sin frihet till att vara sann mot sig själv och ta ansvar för vad hon vill bli och vara? Frågan rymmer det som inom psykologin kallas individuation och är något som bland annat utforskats av psykologen Gustav Jung. Det Kirkegaard gör och som är viktigt att förstå vid närmandet av hans filosofi är att han överger tänkandet om människan som ett objekt som skall undersökas som sådant och vill komma bort från alla teoretiska abstraktioner om människan för att nå fram till hur det är att vara människa ”på insidan” och hur den egna så kallade ”subjektiviteten” kommer till uttryck. Människans egna upplevda erfarenheter blir således det som har filosofiskt intresse i Kirkegaards filosofi.

Därtill kommer metodologin som Kirkegaard tar från Sokrates och kallar maievtiken och anspelar på ”förlossning”. Kirkegaard, som dog redan 42 år gammal, hade fått en lång akademisk bildning ibland annat klassiska språk. Intresset för grekisk filosofi härstammar från hans egna studier i sokratiska dialoger och annan antik filosofi. Konsten ligger inte i att finna de rätta svaren utan att ställa rätt slags frågor som ”förlossar” eller avtäcker (för att tala med grekerna och Heidegger) sanningen för människan. Istället för att bemöta Hegel med ett alternativt filosofiskt system använder Kirkegaard den sokratiska ironin som pedagogisk metod. Ironin är att anta att den man tilltalar är klokare och visare än man själv är när man ställer frågor och att genom frågorna visa att den man tilltalar inte kan så mycket när det kommer till kritan. Där antiken hade sina sofister som ansåg sig kunna mycket, såg Kirkegaard det som sin uppgift att avslöja samtidens hycklare. Filosofin blev därför en slags mission för att komma fram till sanningen och vad som var verklighet bakom alla påståenden om varat. Och de frågor som ytterst skulle besvaras var vad det innebar att vara människa och kristen?

För Kirkegaard var kristendomen den lära som ställde frågan om den mänskliga existensen på dess spets eftersom den betonar att sanningen gör människan verkligt fri och att denna sanning går att erfara och att den när så sker skänker mening, ”förlossning” och värde.   

Kirkegaard skiljer här ut olika stadier : 

1.)    Det omedelbara (konventionella) stadiet som präglas av att individen styrs av andras normer, idéer, attityder och konventioner.

2.)    Det estetiska stadiet där individen lever för njutningar, sinnesretningar och söker sin egen tillfredsställelse i nuet.

3.)    Den etiska fasen som kan ses som reflektion över om njutning och sinnesretningar verkligen svarar mot mening och autenticitet.

4.)    Den religiösa fasen där etiken söker djupare existentiell och andlig mening i tillvaron och för den egna existensen.

Kirkegaard använde pseudonymer när han beskrev de olika ”stadierna” och de beskrivningar han skildrar vittnar om hans egen utveckling. Intressant är att Fjodor Dostojevskij låter alla dessa stadier representeras av de olika karaktärerna i romanen ”Bröderna Karamazov” och där läsaren själv lämnas med igenkännande frågor. Dostojevskij konfronterar därtill läsaren med vad Jung skulle kalla människans ”skuggsida” och hur denna påverkar mänskliga val.

Centralt i alla stadier står människan med hennes radikalt fria val och där hon blir till summan av de val hon väljer. Så länge hon existerar står hon vidare inför en till synes obegränsad mängd val framför sig. Hon är på sätt och vis ”tvingad till frihet” och kommer inte ifrån att välja. Av denna anledning borde hon välja så att hennes val blir äkta för henne själv och det hon vill vara och utveckla. Och det är bara hon själv som kan förstå vad detta är och blir ansvarig för det. Detta leder till ångest, inte så mycket över konsekvenserna av vad hon faktiskt väljer, utan för att hon kunde ha valt annorlunda och att hon inte lever i ett tillstånd av perfekt visshet inför vad konsekvenserna av hennes val blir. Hon är utlämnad åt att välja, även när hon söker vägledning av andra eller Gud själv. Hon måste själv alltid bära vissheten om att hon valt det hon valt. Hon har här ytterst två vägar enligt Kirkegaard: 1.) Att ”dela ut” existensen åt andra (kanske staten och politiken) att förvalta genom att följa med strömmen och välja konventionen. Att (vilket Kirkegaard själv söker argumentera för) ta språnget på 70 000 famnars djup, att inte känna till konsekvenserna och att ända att välja det som är autentiskt för henne själv.

Istället för att söka fånga in Guds tanke och varande i ett filosofiskt system (vilket är omöjligt) måste vi enligt Kirkegaard betona hur Guds varande framträder för oss själva i den egna ”subjektiviteten”. Det är endast härigenom vi verkligen kan erfara ”sanningen” på djupet. 

Kristendomen skall således inte förstås som ett objekt för undersökning med propositioner och satser utan erfaras ”på insidan”. Ja hela existensen upplevs på samma sätt och de enda ”sanningar” som är av betydelse för individen är de sanningar individen internaliserat och erfar på djupet. Kunskapsteoretiskt utvecklades den metod som ligger till grund för dessa ställningstaganden av Edmund Husserl och fenomenologin. För Kirkegaard liksom för Hedegger skall detta inte tolkas relativistiskt eller som att subjektet bestämmer saningen för sig själv och bara har sin egen sanning. Snarare menar Kirkegaard att det är inför subjektet som sanningen ”avtäcks” och blir relevant. Den kan mycket väl vara gemensam för andra, men den måste upplevas och erfaras av individen själv. Mottot är: ” Ad se ipsum” som betyder ”till sig själv”.

Det var inte bara hos Hegel som Kirkegaard såg sin tids filosofiska problem utan i en västerländsk världsbild som hamnat i kris och där krisen väl fortfarande är rådande än idag? Den filosofiska krisen består av konkurrens mellan samtidens stora idéer som inte tycks haka i varandra. Å ena sidan har vi en newtonsk världsbild (som övergått i samtida fysikaliska teorier) som inte hakar i den kulturella relativismen och som i sin tur inte hakar i etiken och den värld som finns kvar efter ”Guds död” och utropandet av människan till alltings mått (vilket skall skiljas från Kirkegaards egen filosofi). Det finns inte längre en överlappning mellan naturvetenskapens krav på mätbar objektivitet och den relativism som lamslagit exempelvis identitetspolitiken. Debatten om kön och genus är ett exempel. Synen på att kulturer och religioner är rakt av utbytbara mot varandra utan distinktioner är en annan. 

Teologiskt står Kirkegaard mycket nära Östkyrkans teologiska metod genom betoningen på att den andliga sanningen dels går att ”se” på djupet inom människan genom erfarenhet, dels inte i sig är subjektiv och beroende av subjektet utan snarare finns tillgänglig för envar som söker den. Man finner Gud inte i en abstrakt rymd av idéer eller stjärnor utan ”på de 70 000 famnarnas djup”. Jesus sa ju: ”Himmelriket är insides människan”.  Härigenom anses Kirkegaard även stå nära sin samtids romantiska period. Man kan säga att Kirkegaard var för filosofin vad Pre-Refaeliterna var för konsten och vad Fjodor Dostojevskij var för litteraturen.

De som vill läsa honom kan med fördel börja med hans första bok: ”Antingen eller” som gavs ut 1843.