Nihilismen i den politiska senmoderniteten / Tema: Politisk existentialism…

Vi är spöken efter ett krig som vi inte har utkämpat själva…Då vi öppnar våra ögon mot en värld som förlorat sin glans, är vi mer än något annat barn av det absurda…Vi är inte förbittrade; vi startar från noll. Vi var födda bland ruinerna och när vi föddes var guldet redan förvandlat till bly.

-Paul van den Bosch, Les Enfants de l´absurde.

År 2000 vann författaren Dominick LaCapra ett essäpris på 3000 dollar för sitt bidrag i boken Writing History, Writing Trauma.  LaCapras bidrag: Trauma, Absence, Loss tar avstamp i Teodor Adornos berömda mening: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” och utvecklar detta till ett perspektiv där Auschwitz får bestämma tonen i den postmoderna relativismen. Kan man skriva poesi efter Auschwitz och hur bör i så fall denna poesi se ut? LaCapra besvarar frågan genom att undersöka hur Auschwitz har gestaltas i allt från Hollywoodfilmer till litteratur och teateruppsättningar. Han nämner särskilt Samuel Beckets pjäs: ”Waiting for Godot” som exempel på postmodern dekonstruktivism. I pjäsen väntar två personer på en viss Godot (en gud) som aldrig kommer. Pjäsen har budskapet att Godot inte fanns vid historiens början utan hade skapats ”på vägen”  för att människan skulle uthärda tristessen i en värld utan mening, värde och riktning. I pjäsen händer dessutom ingenting, tiden tycks stå stilla och publiken tillåts att bli uttråkad i väntan på handling. Här finns ingen historisk progress. Berättelsen om människan är död och framstegstanken framstår som en myt skapad för att uthärda nuets mödor. Detta skapar ett trauma och krav på handling, men någon sådan inträffar inte. LaCapra drar härifrån en parallell till Auschwitz och väntan på en deus ex machina som kommer fångarna till undsättning, men en sådan inträder aldrig.

LaCapra argumenterar för tesen att all historia egentligen är en hopplös väntan på ett bättre tillstånd. Förväntningen är meningslös eftersom vi aldrig kommer att nå fram till modernitetens paradis. Vi kan vänta, men har anledning att sakna hopp. Auschwitz kan hända igen. Guds död är därför också poesins och de stora berättelsernas död.

Om LaCapras liknelse stämmer kan vi dra flera intressanta slutledningar. Vi kan inte hoppas på en bestående förbättring av samtiden, men vi kan eftersträva att Auschwitz aldrig händer igen. Auschwitz kan således ge en slags relativ mening i ett tillstånd av ontologisk och moralisk meningslöshet. Gud kommer inte och vi kan därför inte hoppas på ett transcendent ingripande i människans historia, men vi får tro på Auschwitz och grunda moralen på erfarenheten av Förintelsen i syfte att den aldrig skall inträffa igen. Det LaCapra gör, om än omedvetet, är att skapa en ny berättelse om gott och ont där historien om Förintelsen övergår till ett postmodernt frälsningsdrama om en ogripbar ondska som kan fördömas och förskjutas genom att ge kampen mot en historisk upprepning en högre mening.

I sin essä om nihilismen Över linjen ger författaren Ernst Jünger en radikalt annan tolkning av ”Guds död” än LaCapra. För Jünger är ”Guds död” den ursprungliga kristna erfarenheten. Lärjungarna befann sig enligt Ernst Jünger i en nihilistisk kris efter Mästarens död. Deras tro var skakad i grundvalarna. Var inte denne man Guds Son?  Efter döden på korset fanns Han inte mer och Hans ord måste därför vara förgäves, liksom vår tro och vårt hopp om ett gudomligt ingripande i vår historia. De tre dagarna mellan Kristi död och uppståndelse var inte tre dagar av väntan, utan tre dagar av defaitism där en del av apostlarna förlorade tron och hoppet. Uppståndelsen och tron kommer efter en nihilistisk kris som leder till metanoia där människan börjar samarbeta med Guds nåd.

Uppståndelsen framställs därför som något oväntat. Först vid denna punkt förstod apostlarna den kristna tron enligt evangelierna. Hos Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och straff finner vi en liknande paradox – Raskolnikov måste genomlida en nihilistisk kris innan han förmår att ångra sitt brott. Han måste bära konsekvenserna av den tro och moral han ser som vidskepelse och i vars frånvaro allt har blivit tillåtet. Först då, när allt detta har skett, griper en kraft tag i honom och utlöser smärtan som renar och besegrar den nihilistiska fasen. Om nihilismen tvärtom övervinner smärtan lämnas individen avskuren sin mänsklighet. Hans kommande brott kommer då att utföras mekaniskt och likgiltigt, som funktioner i ett sammanhang utan större mening.

I ortodox kristen tradition innebär den troendes förtvivlan över att den Gud som initialt gett honom mjölk och honung dragit sig undan och lämnat själen naken i ett tomt mörker. I tomheten förtvivlar människan, men är samtidigt kallad att härda ut och mogna på egen hand. Likheten med Raskolnikovs tårar i Fjodor Dostojevskis Brott och Straff, apostlarnas rädsla för den uppståndne Kristus och den troendes mognad i Gud är att erfarenheten av ”Guds frånvaro” växer till en ny erfarenhet och mognad genom smärta.

Därför blev också den kristna erfarenheten av Auschwitz annorlunda än den vi finner hos Adorno och LaCapra. Auschwitz var inte Guds frånvaro utan en plats där nåden kunde ingripa.  Ett ortodoxt kristet levnadsöde i Auschwitz rör en georgisk präst, Gregori Paradze, som varit verksam i Polen. Gregori deporterades till lägret som bestraffning för att ha skyddat judar undan nazisternas förföljelser. Väl i lägret fortsatte han att förkunna den kristna tron, men mördades efter att ha tagit på sig en medfånges ”skuldanklagelse” på sig själv.  Auschwitz institutionaliserade tomhet fylldes med mening och heroism. Ett annat exempel är Tryphon som var Ortodox Ärkebiskop i Turkeminstan och satt i Gulagarkipelagen där han senare avled i fångenskap.  I fånglägret författade Tryphon hymnpoemet Ära åt Gud för allting som är en lovsång till Gud för skapelsens skönhet.

Över linjen nämner Ernst Jünger de moderna administrationerna, företagen, partierna och myndigheterna som exempel på hur nihilismen kan samverka med ordningssystem och institutioner, vilket alltså inte är nihilismen främmande. Nihilism är inte kaos, men kaos kan vara en konsekvens av nihilismen. När nihilismen däremot blir stark och utvecklar makt är det vanligare att den slår följe med systematiken. Förutsättningen för nihilismen är att denna ordning och systematik är abstrakt då den härigenom kan tömmas på lidelser, moral och traditioner. Jünger återkommer till fenomenet i efterkrigsromanen Heliopolis. I boken når huvudpersonen Lucius DeGeer fram till en insikt om Landsfogdens tyranni: Att det stora kontorskomplexet där papper skyfflades mellan olika bord, stämplar slog och besluten var omvandlade till mekaniska funktioner saknade mål och mening: Det fanns inget syfte bakom tyranniet och alla dess mord. Systemet var likt Sovjetstaten och EU-byråkratin en oöverblickbar superstruktur för var och en som verkade inom dess regelverk. Inte ens den tyranniske Landsfogden i Heliopolis skulle i längden kunna bibehålla kontrollen över alla enskilda beslut och överläggningar. I C.S. Lewis The Great Schism inser inte människorna att de hamnat i helvetet eftersom de var bedövade av en tro på att allt stegvis blev till det bättre. Det finns uppenbara paralleller mellan Heliopolisoch vår postmoderna era där människan ständigt tvingas anpassa sig till regelverk som tycks blir alltmer komplexa och abstrakta och samtidigt mer och mer väsensfrämmande för hennes livsvärld.

Jüngers distinktion mellan nihilismen och det onda innebär att distinktionerna mellan gott och ont upphör. Därför kan även de nihilistiska aktionernas karaktär och program utmärka sig för goda avsikter och filantropi. Detta ser vi när många aktiva nihilister blir socialister, fascister eller något annat på den politiska revolutionens väg. Här agerar de ofta i mänsklighetens intresse,  även om denna mänsklighet inte har bett dem om hjälp. Det är även känt att det onda har slagit följe med denna optimistiska eller kreativa nihilism, som Nietzsche kallade den för, i någon av dess slutstationer. Vi känner till hur flera kommunistiska kommissarier med förtjusning åberopade ”Guds död” inför kristna fångar i Gulagarkipelagen då de härigenom ville säga att alla medel blivit tillåtna i kampen för mänsklighetens förädling. I nihilismens kreativa fas tillåts människan att skapa sitt eget helvete på jorden i avsaknaden av tron på ett helvete efter döden.

Det oroande med nihilismen är således inte att den är ond utan att den sammansmälter det onda med det goda och utsuddar distinktionerna dem emellan. Häri kan vi förstå LaCapras försök att grunda en postmodern moral på Förintelsen som absolut begrepp. På grund av segrarmakternas egna brott i samband med Hiroshima, Nagasaki och Dresden utgör de inte moraliska förebilder på en annan väg. Teknologin och de moderna politiska systemen har medfört att nihilismens andlighet kan bli totalitär.

Den postmoderna nihilismen känns dessutom igen genom dess metod att reducera värden och liv till utbytbara ting, tjänster och tolkningar av världen. I upplevelsen av att reduceras förmår inte längre romantiken någonting. Människan tillåts att bli exploaterad moraliskt, politiskt, sexuellt och ekonomiskt. Det demokratiska valåret blir ett politiskt skådespel där röstsedeln mer och mer liknar en symbol för underkastelse under en ofrånkomlig superbyråkrati än ett uttryck för makt och medinflytande. Den parlamentariska demokratin representerar inte längre folkviljan utan politiska program som designats och anpassats till en abstrakt juridisk och ekonomisk verklighet. Representativ demokrati har blivit ett skådespel med premiärer vart fjärde år och repetitionsövningar mellan mandatperioderna. Människans viktigaste funktion i detta system är inte det andliga, kulturella eller det politiska utan att konsumera och producera och dessa funktioner är oberoende av kulturarv och religion. Vardagens maktlösa tristess botas genom bröd och cirkusunderhållning, panem et circenes.

Nikotin, sexualitet, underhållning, alkohol och andra droger har förlorat deras ursprungliga romantik och blivit en slags bedövningsmedel i det postmoderna tillståndet. I reklamindustrins och de administrativa systemens intrång i människans livsvärld förtvinar mänskliga gemenskaper och värden. Den kulturella mångfalden reduceras på en abstrakt universalism. Det humanistiska paradigmet om ”mänskligheten” övergår i nihilismen till ett förtryck av det partikulära och unika i olika kulturer, religioner och livsformer. Alla människor är kallade att bli moderna och alla religioner skall vara förenliga med, alternativt med hot om våld eller faktiskt våld underordnas, demokratin.

Nihilismen fick i erotiken ett tidigt uttryck hos markis de Sade som tömde sexualiteten på kultur, romantik och andlighet och gjorde om den till teknik och funktion – en reduktion som har fortsatt i den postmoderna porrindustrin. I markis de Sades Juliette och  De 120 dagarna i Sodom ser vi det instrumentella förnuftets relation till människan som sexuellt objekt. Förnuftet beräknar, planerar, söker metoder, koordinerar…I dess mest nihilistiska form upplever den tjänarens förnedring och smärta som sitt personliga herrvälde över hans eller hennes natur.  Då erotikens äldre bundsförvanter kunde relatera den till dess naturliga telos som är livet och skapandet av nytt liv, innebär reduktionen att eros töms på kärlek och separeras från moderskap och faderskap. Sexualitet blir porr. Nihilismen lämnar kvar kropparna och deras funktioner men tömmer relationen på djupare mening och sammanhang.  Likheter kan givetvis göras med den nihilistiska reduktionen i de övernationella superbyråkratierna. Reglerna i en sado-masochistisk lek och reglerna i en modern superbyråkrati är båda uttryck för en ordning som bygger på strukturerad undergivenhet.

Ett av de områden som gått i frontlinjen för nihilismen är den moderna sjukvården, äldreomsorgen och psykiatrin. Abortdebattens reduktion av moderskap till havandeskap och bebisar till foster och sedan till ”cellklumpar” påminner om hur människor i krigstillstånd och i koncentrationsläger förlorar sina persona och får serienummer som identiteter. Dödandet legitimeras genom förvandling av subjekt till objekt. Reduktionen av människan till ett objekt för studium eller förvaring framgår även i alla övergrepp i den moderna psykiatrin där psykiskt sjuka har använts som försökspersoner för nya tekniker inom lobotomi och kontroll av karies spridning i tänderna. Även hanteringen av djuren har genomgått en liknande reduktion där deras värde blott bestäms av utbud och efterfrågan på köttprodukter och kosmetika.  Problemet är att dödandet av djur och människor sker på för stort geografiskt och moraliskt avstånd för att människan skall kunna relatera till sig själv som dödandets orsak eller till att dödandet överhuvudtaget utförs på en levande människa eller ett levande djur.

Detta moraliska och rumsliga avstånd till dödandet är även synbar i det postmoderna sättet att föra krig. I en artikel i tidsskriften Technology and Culture ger filosofen Sergej Medvedev ett exempel på detta i Natos angrepp på Serbien 1999:

Kosovo was a truly postmodern war, an Oscar-winning action movie, a new 3D-computer game where one can employ emotion and skill, and even be morally rewarded for defeating the Evil-without risking one’s life. However, there was blood behind the screens. There is a story by Borges in which two kings play chess on a hilltop; at the bottom of the hill, two armies are fighting in accordance with the moves on the chessboard. One king gains the upper hand, and so does one of the armies. As the winning player declares checkmate, the other falls dead… Postmodernism is an entertaining game on a computer screen, or on the chessboard, but, to our sheer confusion, there happen to be real people somewhere underneath. The more virtual a game becomes for ”us,” the harder it turns out for ”them.” The safer is an American pilot’s flight in the high-tech skies over Kosovo, the bloodier the mess on the ground (both from bombs and ethnic cleansing). The bigger the speculative flows on global financial markets, trading in virtuality, the bitterer are conditions for the ”real” economy in the Third World.

I en postmodern kultur som värdesätter det yttre och synbara och det som låter sig beräknas och planeras, har en helt ny film- och musikindustri uppstått. När denna kultur förenas med det postmoderna och mytiska förhållandet till nazismen uppstår ofta märkliga synteser. Quentin Tarantinos film Inglorius Bastards är ett ypperligt exempel på där minnet av Förintelsen förenas med ultravåld och nihilism för att underhålla en publik. I det postmoderna tillståndet har nihilismen blivit en stil.

Inom religionerna känner vi nihilismen som ett frångående av tradition och som ett ständigt kompromissande med moderniteten. Det yttrar sig särskilt tydligt i de samfund där Gud successivt har ersatts av humanism och filantropi och där gränserna mellan det sakrala och profana har suddats ut. Ernst Jünger skriver:

Det handlar helt enkelt om en process som angriper helheten och som slutligen leder ut i högst begränsade, gråa och också utbrända landskap. I bästa fall framträder en kristallisering. Det egendomliga i detta är inte det nymodiga. Det är snarare att det i så hög grad är världsomfattande. För första gången kan vi iaktta nihilismen som stil. Det är inte sällan i mänsklighetens historia, vare sig det är hos den enskilde eller hos större och mindre enheter, som odödliga hierarkiers fall med alla dess följder har kunnat skådas. Mäktiga reserver stod då alltid till förfogande, antingen i den mer elementära världen eller i den bildade. Vildmark fanns ännu i överflöd och hela kulturer förblev oberörda. Idag bemäktigar sig förtviningen, som ju inte enbart är förtvining utan på samma gång acceleration, förenkling, potentiering och en drift mot okända mål, hela världen.

Ernst Jünger, Över linjen.

Där nihilismen sprider sig över hav och vattenmassor lämnar den efter sig pölar och träskmarker.  Den dekonstruerar språk och mening och skapar babylon för konsumtion av masskultur där människor tycks förlora förmåga att kommunicera mening.

Det som däremot kan verka oroväckande för många är att den postmoderna människans konventionella moral och handlande skulle kunna vara helt annorlunda inom samma ontologiska förutsättningar som skildrats ovan. Hon skulle exempelvis ha kunnat vara en i mängden av de applåderande människomassor som till sång och jubel lät sig underhållas av blodbaden på Colosseum. Men hon skulle även ha kunnat vara på en högre nivå, om vi betraktar henne utifrån de värden som hon har gått miste. Jünger skriver:

…hitom linjen går det inte att fälla några omdömen i saken. Man är kvar i en nihilistisk konfliktsituation, i vilken det utan tvekan inte bara är mer insiktsfullt utan också värdigare att ställa sig på kyrkans sida är på den andra sidan, som angriper kyrkan. Det framkom helt nyligen och det gäller ännu idag. Hur som helst är det bara kyrkan, förutom några äkta soldater, som man kan tacka för att det vid massornas jubel inte har kommit till öppen kannibalism och hänförd tillbedjan av djuret. Emellanåt var det ganska nära; redan i fanorna lyste och lyser ännu glansen från kainitiska fester igenom.

Om vi läser Nietzsche omvänt betyder det att han förutsätter att de högsta värdena endast kan ha en objektiv grund i Gud och att människan vid ”Guds död” – istället för att kontemplera den outgrundliga fullheten och meningen av Varat, tvingas konfrontera det outgrundliga djupet i tomheten.

De nihilistiska trupper som finns kvar ägnar sig idag åt att demolera småsten bland ruinerna. Med tiden har de därför alltmer kommit att framstå som pseudorebeller. Att vara ”kulturradikal” är inte längre något ”radikalt” då radikalismen har normaliserats. Ingen höjer längre på ögonbrynen över den konst som provocerade under 1900-talet. Vi som är unga har ju fått denna konst med modersmjölken och kan både svälja den och spotta ut om den är för ljummen. Men vi kan även se de utkristalliseringar vilka Jünger såg som nihilismens skatter, när väl nollpunkten har passerats. Inom kyrkorna har nihilismen sållat agnarna från vetet. Där den röjt fram har den gjort många kristna starkare parallellt med att den har fört bort trossvaga. Här har jag personligen sett människor hårda som diamanter, inte av ett starkt yttre sken, utan av en orubblig kärna som ofta har visat ett anspråkslöst yttre. Dessa återfinnes i högre utsträckning bland de folkslag som uppfostrades i nihilism och materialism, inte enbart i de kommunistiska länderna, utan även i västerlandet. Dem som blivit troende i nihilismen är inte rester av ett förflutet utan har passerat nollpunkten och övervunnit den. Dessa troende tillhör även dem som känner avsmak för alla nihilistiska försök att anpassa tron och riterna till ”den moderna människan”. Detta projekt visar endast på att man tjänar två krafter som också råkar vara varandras motsatser.

Det finns även en teokratisk nihilism som mer litar på makt och världsliga passioner och ser likgiltigt på alla de värden och all den skapelse som är mellan en slags ”gud” och tomheten. I islamismen ser vi denna avtrubbade likgiltighet och andliga tomhet förenas med en sjuk tillbedjan, inte av Gud som Han är, utan av ett begrepp om en ”gud” som mer påminner om en kosmisk tyrann, helt avskild från skapelsen och oberoende sina egna lagar och sin egen vishet. Kombinationen av kosmisk despoti med en nihilism inför alla värden, orsakade etniska folkrensningar, likgiltighet inför mänskligt lidande, bejakande av slaveri, mord på barn och förstörelse av all sann religion. Den östromerske kejsaren Manuel II Paleologus beskrev därför kampen mellan kristendom och islam som en djupare konflikt mellan tron på Logos och tron på en irrationell ”gud”. Den store muslimske teologen Ibn Hazms åsikt var att Gud inte ens är bunden vid sitt eget ord och att ingenting skulle förplikta Honom att uppenbara sanningen för människan. Detta strider mot den kristna tron på Gud som handlande genom sitt  Logos och därmed är bunden av sitt eget ord, sina egna lagar och sin egen vishet. Utan Logos, saknar skapelsen en meningsskapande grund. Gud blir separerad från skapelsen, människan och hennes historia. Han ”tillåts” inte, i islamsk teologi, att bli människa. Kvar finns den kosmiske tyrannen och en skapelse, liksom ett liv, utan annan mening än att sakna egenvärde. Samtidigt bejakar denna teokratiska nihilism allt det Kristus tog avstånd ifrån i öknens kamp mot Djävulen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *