Ressentiment. Vänstern använder enbart logik och rationalitet som retoriska verktyg. Grunden är istället en känsla, en drivkraft, som bottnar i hat, ilska och vrede och som Nietzsche sammanfattade med ordet ”ressentiment”. Ressentiment leder till viljan att förstöra exempelvis västerländskt kulturarv enbart för att det vittnar om en estetik som man inte förstår eller kan förhålla sig till på ett friskt sätt, eftersom det uppfattas som högre, vackrare och ädlare än ens egen bildningsnivå.
Ressentiment är i vår tid även riktat mot den ”vita mannen” eftersom det var ”vita män” i historien som var kultur- och samhällsbärare i Europa. Ressentiment är klasshat mot rika. Ressentiment är feministiskt hat mot kärnfamiljen. Ressentimentet finns även inom etniska och religiösa minoriteter. Ressentimentet var Elisavetakretsens drivkraft i mordet på Tsar Aleksander. Ressentimentet gav energi till byggandet av schavotten 1789. Ressentimentet är i traditionellt kristna termer en destruktiv passion vars medicin är ödmjukhet och träning i att kultivera sin själ till vertikala värden, snarare än till horisontellt avund.
Tack för dina ord som göt en intuition till fast form hos mig.
Så är det – den starkaste kraften som kommunisterna drivs med är avund utklädd till ideologi.
Och med kommunismen menar jag numera alla individer och rörelser som grundar sig på (ibland väl dold) avund.
Därför i mina ögon är tex BLM en starkt kommunistisk rörelse, som får en oförtjänt och livsfarlig svängrum.
Så nu till frågan: hur bemöter man en våldsamt kommunistisk rörelse utan att själv bli våldsam? Alla är ju inte Ghandi.
Eller mer i politisk form: kan demokratiska metoder besegra en diktator?