I Jan Myrdals och Sven Volters värld skrevs aldrig Gulagarkipelagen.
Kommunism. Marxism-Leninism. Stalinism. Maoism. De rödaste av de röda. De ideologier som mördat så många att man kan bolla med siffror om miljoner i osäkerhet. Miljoner! Det är som om man är osäker på om alla invånare i Stockholm dog eller inte? Vad skiljer 50 miljoner döda från 200 miljoner? Moraliskt?
Hur och varför dog de sedan? Hur vet vi? En del dog av påtvingad svält där kommissarier konfiskerade all mat. Detta hände under den påtvingade stora svälten i Holodomor i Ukraina. Svälten förekom även i Vitryssland. Ändå rör denna påtvingade svält som drabbade hela familjer och i antalet döda överstiger de tyska koncentrationslägrens mördade, bara en liten bråkdel av kommunismens offer.
Vi kan härifrån fortsätta till kommunismens egna slavläger i Gulagarkipelagen eller till Kinas, Kampucheas och Vietnams motsvarigheter. Arkebuseringar, svält, hängningar, dränkningar och sjukdomar. Tortyr i säkerhetspolisens källarrum och experiment på tortyrtekninker.
Varför mördades de? De första 30 000 000 började mördas redan i samband med Bolsjevikrevolutionen. De var präster, bönder, borgare, adel och alla som befanns ha minsta kontrarevolutionär åsikt. Och när bönderna påtvingades kommunism skedde också bondeuppror mot statsmakten vilka slogs tillbaka med massavrättningar.
Sovjetunionen vill sprida denna lära över Europa. Och Stalin tilldelades hela Östeuropa vid freden 1945. Rumänien, Polen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Bulgarien, Ungern, Ukraina, Vitryssland och Baltikum hamnade bakom kommunismens järnridå och det kalla kriget började.
Aleksandr Solzjenitsyn vittnade om de grövsta atrociteterna i Gulag och renderades Nobelpriset i litteratur 1970 i Stockholm.
39 år efter att Solzjenitsyn fick Nobelpriset instiftade Jan Myrdal Leninpriset.
Intill sin död försvarade Sven Volter Josef Stalin.
I Frankrike skedde en annan utveckling. Flera franska intellektuella som hyllat Lenin, Stalin och Mao kände att de inte kunde göra detta längre efter publiceringen av Gulagarkipelagen. Flera av dessa blev den så kallade ”postmodernismens” första filosofer och tänkare vilka i Sverige introducerades av bland andra kretsen kring Horace Engdahl och tidskriften Kris.
Andra svenska marxister valde den ”mjukare” Västmarxistiska förgreningen och gjorde karriärer på högskolor och universitet. Dessa lade ner vikt vid kultur och i synnerhet kritik mot europeisk kultur och tonade ner klasshatet.
Jan Myrdal och Sven Volter fortsatte att försvara de rödaste. Åsikter som snarast fungerat som hävstång till svensk kulturdebatt än som hinder. Västmarxisterna må ha angripit och debatterat mot maoister och stalinister, men de spelade ändå på samma ”lag” ifråga om politisk korrekthet. Det var exempelvis aldrig ett karriärhinder för Sven Volter att vara kommunist.
Det har tvärtom varit lätt och opportunt att vara kommunist i Sverige.
