Libertarianismen har idag fyra övergripande problem.
1.) Att visa på den logiska koherensen mellan libertarianism och socialt ansvarstagande.
2.) Att förmedla en libertariansk förståelse av kulturens betydelse.
3.) Hur uppnår vi ett libertarianskt samhälle?
4.) Hur består ett libertarianskt samhälle över tid?
Personligen tror jag att svaren på de två första frågorna också besvarar de två sista frågorna.
I grunden handlar libertarianismen inte bara om ett försvar av friheten som ett socialt och ekonomiskt grundvärde, utan även om hur vi förstår alla andra politiska, kulturella och religiösa idéer och åsikter och hur de förhåller sig till friheten.
Ett fritt samhälle bör, för att överleva, ha en konsensus om friheten som grundvärde. Intoleranta idéer och åsikter, liksom intoleranta personer och grupper, bör inte få vara en del av ett libertarianskt sammanhang. Det libertarianska samhället består av individer som frivilligt kommit samman, men samhället är något mer än bara summan av alla individer. Ett libertarianskt samhälle är en gemenskap som är till för att skydda de enskilda individernas frihet. Därför både kan och bör ett libertarianskt samhälle tillåta alla idéer och individer om och endast om de dels respekterar och efterlever friheten som grundvärde, dels inte företräder en kulturell eller ideologisk åskådning som, om den skulle realiseras, skulle upphäva andra individers fri- och rättigheter. Ett libertarianskt samhälle borde därför aktivt exkludera sådana individer och grupper. Individer får ha personliga auktoriteter i ett libertarianskt samhälle och personliga religiösa övertygelser. Grundkravet är emellertid att dessa övertygelser inte går ut över individer som inte har valt det själva. Alltså kan den ideala grannen i ett fritt samhälle inte privat förespråka en våldsideologi.
Likaså bidrar socialt ansvarstagande på frivillig grund till det libertarianska samhällets bestånd över tid. Varje gång en grupp individer i ett fritt samhälle hjälper gamla, sjuka, svaga, funktionsnedsatta eller skapar en frivillig organisation som tar emot bidrag från allmänheten för dessa ändamål, bidrar de till frihetens bevarande och det libertarianska samhällets anseende. Liknande dygder är därför värda att uppmärksammas och belönas.
Till sist: För att ett libertarianskt samhälle skall bestå krävs således elementära kunskaper i mänsklig psykologi, sociologi och kulturhistoria. Individen behöver “känna sig själv” och se friheten som ett skört porslin och arv som hon har att vårda för kommande generationer. Det behövs därför kunskap, altruism och aktivism. Libertarianismen har som åskådning ett kulturellt kunskapsintresse.
Libertarianismens koherens
Vid ett djupare studium av libertarianskt tänkande går det att upptäcka hur principen om icke-våld leder till en koherent åskådning inte bara vad rör politik och ekonomi, utan alltså även vad rör kultur. Vi kan dessutom se hur vitt skilda områden som psykoterapi, samtalsmetodik och behandling av missbruk och beroendesjukdom rymmer teorier som vill stärka individuell autonomi och bistå individen att göra egna val snarare än att upprepa självdestruktiva beteendemönster vilka i många fall uppkommit på grund av trauma. Vi ser i vissa fall av missbruk att beroendesjukdom uppstått på grund av våld och tvång, inte minst ifråga om sexualitet. Vi ser även att individer med beroendesjukdom tvingas in i kriminella livsstilar på grund av statlig kriminallagstiftning. I förening med missbruket leder kriminalisering till ett förstärkt utanförskap och fortsatta incitament att ta droger. I allt detta ser vi också hur svag autonomi på grund av trauma, viljesvaghet, våld och tvång liksom terapi och samtalsstöd som åsyftar att främja autonomi också stärker tesen om betydelsen av frihet från tvång och våld i dessa relationer. Den terapeutiska relationen baseras och måste baseras på frivillighet. Behandling av beroendesjukdom fungerar enbart i den mån individen själv vill tillgodogöra sig behandlingen och har viljestyrka och motivation att fortsätta. Det tycks som att libertarianismens grundläggande värdering av frihet och personlig autonomi också inbegriper ett terapeutiskt värde.
Alltså ser vi hur frånvaron av tvång främjar, inte bara en ekonomi som tillåter individer att realisera sina ekonomiska mål, handla och köpa varor och tjänster på en öppen och fri marknad, det gynnar även det kulturella samtalet och det som vi kan kalla diskursiv frihet på en kulturella marknad av olika värden och det fyller ett terapeutiskt värde för psykisk hälsa och återhämtning.
Vi ser även en koherens mellan icke-våldsprincipen och försvaret av radikalt likaberättigande för kvinnor och män till deras egna kroppar. Libertarianismen är motståndare till allt tvång mot kvinnor och försvarar samma frihet för alla könsidentiteter.
Samma sak rör frihet för individer av olika kulturell och religiös identitet och individer med olika funktionsnedsättningar. I den slutliga analysen handlar libertarianismen om alla individers absoluta rätt till frihet i ett jämlikt frihetsbegrepp. Libertarianismen är således kompatibel med den starka roll som kvinnan hade i exempelvis den fornnordiska kulturen.
Libertarianismen leder även till ett koherent fördömande av alla de övergrepp och interventioner som stater utför mot sina egna medborgare och andras. Förenta staternas aggressionskrig i Irak, Afghanistan, Libyen och stöd till omkullkastande av andra staters företrädare, ekonomiska sanktioner liksom massövervakning och statliga arresteringar av medborgare som inte begått brott mot någon annan individ strider mot det libertarianska frihetsbegreppet.
Vi kan dessutom tillägga att majoriteten av de apostoliska kristna samfundens kyrkofäder hade en voluntaristisk tolkning av människans fria vilja. Människan behandlades som radikalt fri i relation till Gud och ingen hade rätt att tvinga någon annan till den kristna tron. Därför ser vi i de tidigaste kristna församlingarna i Grekland och Rom ett försvar av religionsfrihet.
Libertarianismens frihetsbegrepp är också koherent med familjers frihet att välja hur de vill uppfostra sina barn och med ideologisk frihet så länge denna frihet inte kränker andra individers autonomi.
Libertarianismens autonomibegrepp är också tillämpbar inom psykiatrin då det är autonomin som avgör om en individ behöver psykiatrisk vård eller inte, samt om en individ är en fara för andra (utövar våld och tvång mot någon annan).
Samma autonomibegrepp är också kompatibelt med barnuppfostran där vi ser hur utvecklingen av barnets autonomi leder till ökade förväntningar på egenansvar.
Libertarianismens grundläggande princip om icke-våld och autonomibegreppet kan tillämpas konsekvent och är logiskt neutralt. Den kan ingå som grund för en koherent politisk, kulturell och ekonomisk teori.
Libertarianism, diskursiv mångfald och vetenskapliga språng
Människans mångfald av riktningar i metafysik utesluter inte att en metafysisk åskådning skulle vara mer giltig än någon annan. Det jag försvarar nedan har således inget att göra med relativism. En betraktelse över mångfalden av kulturella riktningar, religioner och system är en betraktelse i rummet. Mångfalden av vetenskapliga språng och paradigmskiften under historien är en betraktelse i tiden. Eftersom vi lever i en värld och i en historia som vittnar om mångfald och oenighet måste vi söka en grund för en gemensam arena där olika åsikter, teorier, normer och idéer kan mötas utan att någon individ riskerar att förlora sina rättigheter på grund av sitt deltagande. Det behövs med andra ord en slags diskursetik och en gemensam syn på att varje individ bör få tolka och söka svaret på tillvarons alla frågor i frihet från tvång och våld.
Relativismen är här endast ett av flera synsätt som kan leda till intolerans mot individer med andra uppfattningar om relativismen som åskådning blir statligt påbjuden. Samma sak rör genusvetenskap och normkritik. I den mån dessa åskådningar blir förväntade och statsfinansierade perspektiv orsakar staten asymmetriska diskurser och till och med intellektuell stagnation. Detta hände i kommunistiska stater där den ekonomiska marxismen inte fick utmanas intellektuellt av andra ekonomiska perspektiv. Det är också sant för svensk kultur och idédebatt idag.
Vetenskapliga språng har alltid krävt mod att gå emot rådande normer och idéer. Där normkritik idag vill dekonstruera konservativa normer syftar den att ersätta dessa med nya normer. Dess kritik har aldrig bottnat i tolerans för normativ mångfald och kulturell pluralism. Snarare än det en egalitär enfald som framträder.
Vi bör därför ersätta statligt påbjudna ideologier med en diskursetik baserad på intellektuell öppenhet och tolerans.
