Öland – en gång Sveriges Hong Kong

Öland är ett lysande exempel på hur en nation blir fattig eller rik. Alla dessa tusentals kvarnar på en sån liten ö. Allmogen byggde under 1700-talet kvarnar för det öländska malningsbehovet många gånger om! Varför lägga pengar på sådant ekonomiskt slöseri? Hade de svårt att samarbeta och dela kvarn med grannen? Var ölänningarna sällsynt irrationella?

Jag frågade en gång Kalmar läns museum och de kunde inte svara säkert, men jag fick följande förslag på förklaringar per epost:

• ”Det blåste inte alltid, och när det blåste gällde det att kompensera genom att mala för glatta livet!”
  – Muséet måste missat att Öland kallas solens och vindarnas ö. Det måste isåfall blåst mera i övriga landet eftersom man där tycktes klara sig med färre kvarnar.
• ”Det kan ha varit en fråga om prestige att äga en kvarn.”
  – Skulle det vara prestige att äga en likadan stubbkvarn som alla andra? Det vore lika mycket prestige som att äga en likadan grå Volvo 240 som alla andra öbor.
• En kunglig förordning från 1746 lättade på begränsningarna i skogsavverkning och plötsligt fanns det billigt virke till att bygga kvarnar.
  – På fastlandet fanns det betydligt mera virke och mig veterligen inget sådant förbud. Där borde i så fall finnas ännu fler kvarnar.

Man kommer ofta längre i sin analys om man utgår ifrån att även våra förfäder var hyfsat ekonomiskt rationella. Lite efterforskningar visade på en annan möjlig förklaring. Det vanliga sättet att driva kvarn var med vattenkraft. Det fanns flera typer av vattenkvarnar. Stora kvarnar med stora vattenhjul, och mindre så kallade skvaltkvarnar.

Parentes: Skvaltan är ett område på Sicklaön, precis söder om Värmdöleden i Nacka kommun. Genom området går Skvaltans väg. Skvalta var ursprungligen en sjö vars avflöde genom Vikdalen drev flera Skvaltkvarnar. (Wikipedia)

Det var svårt att få tillstånd att bygga kvarn. Vattenkraft var tidens viktigaste energiform och en värdefull tillgång. Eftersom all säd måste passera en kvarn var de också väldigt praktiska beskattningspunkter. Vattenkraften var därför (givetvis) hårt reglerad av staten, vilken inventerade vattenkraften i återkommande kvarnkommissioner.

För att få tillstånd att bygga kvarn behövde man betala dryga avgifter, få besiktning av lokala fiskaler, och dessutom måste dina framtida konkurrenter intyga att det fanns behov av ytterligare kvarn i området. Föga förvånande rådde kvarnbrist i riket. Folk svalt ibland på grund av kvarnbrist. Inte alla hade egen häst utan fick hyra för att ta sig till en kvarn. Väl framme kunde det visa sig att det var flera dagars kö för att få mala. Ibland hade man rest förgäves till en kvarn som visade sig var trasig och man fick söka sig vidare till en annan. Allmogen svalt, men staten i Stockholm fick in sin skatt.

Öland är en liten och platt ö, och därför saknas stora vattendrag. Gissningsvis fick allmogen ibland resa över till fastlandet för att få malet. Det var alltså knappt värt att driva in någon kvarnskatt från Öland. Allmogen på Öland ansökte i samband med 1697 års kvarnkommission om skattefrihet på sina kvarnar. Detta beviljades av Kongl. Maj:t:

Såsom alla emot specificerade, små skvalta- och väderkvarnar, äre av så ringa värde att de omöjeligen kunna till något skatt läggias helst som största delen intet äre större än de kunna bära stenarna uti dem, varest de vilja, varföre ock allmogen, på senaste riksdag underdånigst ansökt Kongl. Maj:t att bliva för någon skattläggning befriade, vilket ock hans Kongl. Maj:t aller nådigst eftergivit har, ty varda de här med allenast med deras namn införde, samt varest de äre belägne.

Nu behövdes inga avgifter, tillstånd eller skatter längre. Det räckte med att registrera plats och namn för sin kvarn. En väderkvarn är visserligen dyrare att bygga än en skvaltkvarn, men på grund av skattefriheten lönade det sig. Öland blev ett veritabelt skatteparadis för kvarnar. (Efter 1850 kom ång- och oljedrivna kvarnar vilka gjorde väderkvarnarna jämförelsevis olönsamma.)

Det är rimligt att tänka sig att efter skattefriheten började fastlandet, där kapacitetsbrist rådde, skeppa säd till Öland för billig och lättillgänglig malning. Den kvarntätaste delen av Öland visar sig också vara den som låg närmast fastlandet och Kalmar.

Enligt länsmuseet:

Uppgiften att det fanns 1677 kvarnar år 1822 kommer från den öländske prästen Abraham Ahlqvists bok Ölands Historia och Beskrifning. Enligt Ahlqvist stod kvarnarna allra tätast i Vickleby socken, där det fanns 77 stycken. De många kvarnarna i Vickleby kommenterades 1816 av en annan öländsk präst, Nils Isak Löfgren. Han berättade att traktens ekskog gått åt till att bygga kvarnar. ”För hvilken orsak man nu för tiden i stället för skog ser en stor mängd med quarnar i rad efter hvarandra på landborgen emellan Weckleby och Thorslunda kyrkor. Blott vid Weckleby och Carlevi byar räknar man omkr. 50 st. Hvar bonde har nästan alltid 2 sådane, en hvete och en Rågquarn,…” Löfgren såg det främst som en misshushållning med ekskog, men var ändå imponerad av vyn med alla kvarnar på rad. Sett från sjösidan tyckte han, trots allt, att kvarnarna vid landborgskanten gav ”… ett förmöget och vackert utseende.”

Svårare än så är det inte. Om det viktigaste är att kosingen ska in idag, under innevarande mandatperiod, fortsätt för all del att kväva allmogen med höga skatter. Vill man låta allmogen bli rik och tänka långsiktigt på riket, lämna allmogen i fred och sänk skatterna så kommer välståndet som ett brev på posten.