Brexit och Libertarianismen som långsiktig strategi

Storbritannien kommer äntligen att lämna EU och Brexit passera till historieskrivningen. Vi har all anledning till triumfalism eftersom Brexit är så mycket större än bara det att Storbritannien lämnar Eurosocialismen och återtar den fulla kontrollen över sina gränser och domäner. Brexit kommer ofrånkomligen att inge både mod och förhoppningar hos de frihetliga krafter i Europa som är trötta på en socialdemokratisk och vänsterliberal politisk ordning och är missnöjda med att ”eurokraterna” med Jean Claude Juncker i spetsen drivit EU i federal riktning.

Det är dessutom inte en liten uppgift som anhängarna av Brexit inom Torys har lyckats med. Dels har det ingalunda varit en populär åsikt inom partiet och flera ledare har haft ungefär samma inställning till EU som Moderaterna i Sverige, dels har man haft större media och den brittiska kulturvänstern på motståndarsidan. Brexit-anhängarna var å andra sidan tolererade inom Torys på ett helt annat sätt än vad de skulle vara i Sverige. Det är därför anmärkningsvärt, men knappast enbart Torys förtjänst, att Brexit-anhängarna lyckades vinna omröstningen från början. Här har självklart karaktärer som Nigel Farage och Ukip (United Kingdom Independence Party) spelat en viktig roll, för att inte säga avgörande. Till Boris Johnsons förtjänster hör att han varit konsekvent för Brexit redan i ett initialt skede.

Vem är han då, denne Boris? Ju mer jag läser och betraktar honom växer min respekt. Alexander Boris de Pfeffel Johnsson föddes 1964 i New York i USA och var tidigare verksam som skribent och journalist. Hans akademiska meriter har förvärvats vid Eton College, Oxford (där han blev president vid Oxford Union vilket inte är oviktigt i sammanhanget då flera ledande brittiska politiker här fått sina första prövningar i debatter), Ashdown House och European School Brussels I. Det är av vikt att Boris studerat klassiska språk eftersom han ofta gör politiska djupreferenser till litteratur, filosofi och historia. Han är med andra ord knappast den ”clown” som en del i svensk media försöker få honom till. Att han är rättfram och ogenerat bjuder på sig själv är snarare en genomtänkt attityd i linje med att vara okomplicerad och transparent inför sina väljare. Hans självkänsla kommer inifrån snarare än från ryggdunkare och ja-sägare. Faktum är att han är beundransvärd som strateg och den jordskredsseger som Torys rodde hem berodde inte enbart på att Jeremy Corbyn var så dålig och vag i sin politiska framtoning, utan dessutom på att Torys hade ett bättre genomarbetat program under Boris Johnsons ledarskap. Även om vi som frihetligt konservativa libertarianer inte delar alla åsikter och idéer med Boris står vi självklart på samma sida om Brexit och om historien.

Hur är Boris Johnson då som ledare? Jag skulle kalla hans ledarskap visionärt och långsiktigt. Han är orädd inför att bli kritiserad och vara i minoritet bland sina egna och har snarare vunnit på att konsekvent försvara den linje han har trott på inom partiet. Många politiska analytiker har flera gånger räknat ut honom och kallat honom överspelad efter rättframma utspel och ”skandaler”, men Boris har alltid kommit tillbaka och hämtat näring tillsammans med likasinnade om den politiska nödvändigheten av en genuin konservativ opposition.

Vad betyder då Brexit i vidare mening? Om vi analyserar Brexit med lite större intentionsdjup måste vi ta hänsyn till vad Storbritannien befinner sig i historien. Vi måste se att Storbritanniens betydelse kommer av att man var en av segrarmakterna 1945 och det land som besegrade fascismen. Fast inte, och detta är viktigt, genom kommunismen utan genom tron på sig själva som civilisationsbärare och på Storbritannien som landet som gett Europa frihet och demokrati. Oavsett om vad man tycker om innehållet i denna självbild, så måste man se att den grundas på brittisk nationalism. Till skillnad från Tyskland har nämligen britterna ”råd” att vara nationalistiska eftersom deras nationalism grundas på ständiga segrar i avgörande krig, på politiska framgångar som senare kopierats av andra länder och som ett land som tar ”ansvar” för andra länders ”frihet”. Storbritannien gav världen Magna Charta och Brexit kan mycket väl utvecklas till att bli en Magna Charta 2 där folket återfår en del av sina fri- och rättigheter och skyddas från överhetens (läs EU:s) politiska godtycklighet.

I en svensk historisk kontext är Boris Johnson en slags modern Nils Dacke som vill bryta med makten och spela med andra europeiska länder på en mer rimlig nivå. Till exempel genom frihandel (en handel som faktiskt inte behöver ett EU utan enbart frånvaron av handelstullar mellan länder).

Brexit för oss dessutom vidare till frågan om en långsiktig libertariansk strategi för frihet. Antingen kan vi vara ”tjurskalliga” libertarianer som vägrar att rösta på Torys eftersom de företräder en ”blå socialism” och inte är lika frihetliga som oss själva (vilket givetvis stämmer), eller så kan vi behålla våra innersta ideal och tänka mer strategiskt och långsiktigt på frihetens förverkligande, fira segern med Boris Johnsson och acceptera att vi inte behöver överge våra principer om vi samarbetar med de krafter som står på samma sida om historien som oss själva. Detta betyder givetvis inte att vi behöver falla så pass mycket i våra ideal som att rösta på Nya Moderaterna (heter de fortfarande så?), men det kan betyda att vi samverkar med de frihetliga krafter inom Moderaterna och andra partier som är öppna för verklig politisk förändring. Hans Herman Hoppe har adresserat frågan om liknande samarbete vid ett flertal tillfällen och dragit vissa tydliga gränser baserade på konsekvent tillämpade principer.

Hur som haver inträffar inte decentralism och Swexit i ett politiskt vakuum där alla av nödvändighet måste stå utanför konkret politik och enbart vakta filosofins och ekonomins axiom och deduktioner. Denna uppgift är nödvändig för en del, men inte för alla. Tillsammans kan vi emellertid fira varje seger mot en mer anständig politisk ordning.