Återinför skamvrån

Skam – eller snarare utebliven samhällelig skam – kan fungera som en normsättande påtryckningsfaktor som får individuella och strukturella konsekvenser.

Tanken till den här texten kom sig av ett radioprogram som i förbifarten nämnde att någon i Småland hade blivit bestört över att en yngre person i släkten inte hade något arbete. I den äldres värld kunde man inte gå utan försörjning, för det var helt enkelt inte acceptabelt. En sund inställning kan man tycka – men den är på väg bort.

Allt fler accepterar att gå arbetslösa och har dessutom mage att skylla på allt från strukturell rasism, vithets-, svenskhets- och heteronorm och så vidare, i stället för att se sig själva i spegeln och ta tag i sina liv. Förr i tiden, och fortfarande inom vissa grupper, anses det skamfyllt att vara utan försörjning medan acceptansen för dels arbetslöshet, men också ett dåligt val av partner och dåligt uppfostrade barn, breder ut sig i större delar av samhällskroppen.

Det är dessa tre områden som kommer att avhandlas – arbetslöshet, valet av partner och hur ens barn agerar, beter sig och är uppfostrade, och hur skam skulle kunna fungera som något positivt för att få folk att göra vettiga(re) livsval. När skammen försvinner tar man också bort en viktig del när det gäller socialt tryck på individer som av olika skäl agerar mindre förtjänstfullt för sig själv och andra.

Arbetslöshet

Jordan B Peterson påpekar att hierarkier är djupt rotat i vårt DNA med en hänvisning till hummern. Det innebär sålunda att folk generellt inte vill hamna längst ner i denna (sociala) hierarki, det försvårar nämligen valet av partner och livsmöjligheter bland annat. I det moderna samhället handlar status i mångt och mycket om vilket yrke man har och hur mycket man tjänar, även om det inom vissa sociala grupper är helt andra preferenser som gäller, exempelvis kan status bestämmas av ens våldskapital (tänk ghetto/förort).

Vänstersociologen Pierre Bourdieu delade upp människans kapital i; socialt kapital – hur man för sig, talar och interagerar med andra människor; kulturellt kapital – vilken utbildning man har, hur allmänbildad och påläst man är samt; ekonomiskt kapital – hur mycket pengar/resurser man har. Dess tre delar hänger ofta, men inte alltid, ihop. En välutbildad kulturarbetare eller frilansjournalist måste inte nödvändigtvis sitta på mycket ekonomiskt kapital samtidigt som en egenföretagare inom bygg kan sakna både utbildning, bildning, allmänbildning och social förmåga men ha gott om pengar genom hårt arbete. Det är därför inte glasklart vem som hamnar högst respektive lägst i denna sociala hierarki utifrån Bourdieus synsätt numera. Förr i tiden var denna indelning klarare – var du välutbildad, rik och vältalig hade du hög status, om det omvända gällde hade du låg status. I dag kan TV-kändisar, gangsterrappare och andra helt utan bildning, utbildning, kunskaper eller socialt kapital få hög status, en i mitt tycke mycket märklig utveckling. Det här beror på att man inte längre behöver känna skam över att vara kriminell eller arbetslös – allt och alla ska alltid accepteras.

Thomas Sowell brukar lyfta att folk inte är jämställda ens med sig själva i olika skeenden i livet vilket vittnar om att de flesta strävar efter att få det bättre ställt – precis som Ludwig von Mises slog fast i sin bok Human Action (1949). Det betyder att majoriteten av befolkningen söker bättre jobb, vill ha mer pengar eller tid och söker en högre status för att skaffa sig ett bättre liv, något som pågår långt upp i åldrarna. Slutsatsen är att folk inte vill vara sysslolösa/arbetslösa/utan försörjning.

Skam är en stark drivkraft hos människan. Betänk er barndom när ni hade gjort någonting uppenbart dumt och era föräldrar kom på er eller fick kännedom om era hyss. De flesta sunda och väluppfostrade barn skäms vilket fungerar som en bromskloss att dels göra om det och dels som en moralisk spärr mot att göra andra dumheter. Precis som den medföljande skammen rörande hyss och dumheter kan skam för arbetslöshet också fungera som en social påtryckningsfaktor – går du utan försörjning bör du känna en viss skam inför dina föräldrar, din släkt och vänner. På så vis ökar drivkraften att skaffa sig ett jobb eller en försörjning.

De flesta som har en traditionell medelklassuppfostran upplever arbetslöshet som någonting skamfyllt, det är ingenting en vettig människa stoltserar med eftersom det vittnar om att du inte besitter kunskaper eller färdigheter som någon vill betala för. Tyvärr accepteras arbetslöshet allt mer eftersom allt fler är arbetslösa men också på grund av att allting – oavsett hur korkat och kontraproduktivt det må vara – ska accepteras, bortförklaras och relativiseras. Arbetslöshet förklaras allt oftare av externa faktorer som diverse strukturer som utestänger vissa från arbetsmarknaden. När det synsättet breder ut sig försvinner det individuella ansvaret och i samma veva försvinner skammen över att vara utan försörjning – eftersom det inte är ens eget fel. Hade bördan legat kvar på individen att ansvara för sin egen försörjning hade folk känt skam över att gå arbetslösa och ogärna stoltserat med det, och allt fler hade gjort sig anställningsbara. När man tar bort en samhällelig mekanism som skam och heder förvärras sådant beteende som är icke önskvärt, vilket vi ser man all tydlighet.

Valet av partner

Samma princip gäller valet av partner. De flesta – men en tyvärr sjunkande andel av befolkningen – vill presentera en vettig, gärna vacker, partner för sin familj, släkt och vänner. Få personer skulle vilja komma hem och berätta att kärleken är funnen på anstalt eller rehabilitering för narkotika-, alkohol- eller sexmissbrukare. Man vill ha en stabil och bra partner att dela sitt liv med. Män och kvinnor som inte är lämpliga partners ska inte heller vara aktuella för att skaffa barn. Eftersom allt färre företeelser i samhället i dag kan och får förklaras av individen, dess val och dess medfödda förmågor accepteras nästan vad som helst nu för tiden, så även att man skaffar barn med uppenbart olämpliga personer. Få skäms över det och få vågar påpeka det olämpliga med vissa förhållanden.

Däremot på familjenivå bland traditionellt uppfostrade vågar jag påstå att de flesta inte visar upp vad som helst för sina föräldrar av den enkla anledningen att man skulle skämmas om man tog hem något uppenbart olämpligt som pojk- eller flickvän.

Barnuppfostran

Sedan ett bra tag tillbaka i tiden har ansvaret för uppfostran förflyttats allt längre bort från dem som borde ha det fulla ansvaret – föräldrarna – till staten. Enhetsskola/grundskola, förskola, gymnasium, högskola, universitet och kriminalvården. Alla dessa instanser syftar till uppfostran på olika plan och med olika medel. Grundskolan är det mest uppenbara exemplet med ett explicit syfte att ”fostra demokratiska medborgare”.

Skolans roll utökas ständigt till att omfamna mer och mer av barnens karaktärsutveckling och uppfostran. Konsekvensen är att allt fler föräldrar inte längre känner något behov av att uppfostra sina barn eftersom ”det är skolans ansvar”, ett synsätt som breder ut sig allt mer.

Skamvrån försvann successivt under 1900-talet liksom dumstruten som syftade till just att få barn att skämmas över ett icke önskvärt beteende. De som borde skämmas om ens barn hamnar i skamvrån är föräldrarna. Där befinner vi oss inte mentalt i dag.

Betänk följande scenario: ett barn lever rövare på lektion efter lektion, slåss, bråkar och stökar, även utanför skolan. Skolan kontaktar föräldrarna som antingen kan 1) se sin skuld i det hela eller 2) hänvisa till skolans och lärarens ansvar att ”individanpassa” undervisningen.

När allt fler föräldrar inte skäms om ens barn lever rövare, inte blir bjudna på kalas, inte fungerar i skolan, saknar kamrater – det här är alltid en fråga om arv och miljö – eller generellt beter sig olämpligt försvinner inte problemen. Om folk skulle skämmas mer över detta fenomen skulle allt fler föräldrar också ta ett större ansvar men eftersom även ett problematiskt beteende går att bortförklara genom yttre faktorer slipper man göra något åt det själv.

Slutsats

De som drabbas hårdast av att kunna bortförklara allsköns bekymmer – vare sig det handlar om arbetslöshet, valet av partner eller barnuppfostran – är de som redan befinner sig långt ner i den sociala hierarkin, det vill säga arbetarfamiljer, de med svag socioekonomisk status och de med lite socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital. De kommer i större utsträckning passiviseras och invänta hjälp utifrån eller helt enkelt gå igenom livet och skylla ifrån sig. Den inställningen och det agerandet är ytterst sällan vägen till framgång eller förändring och förbättring. Välfärdsstaten och media har förstärkt bilden av att det mesta i samhället går att förklara med strukturer samt att man skjuter bort ansvaret från individen vilket får konsekvensen att allt färre som är i behov tar allt mindre ansvar som i sin tur leder till att många förblir ”svaga och utsatta” helt i onödan. Sätter man lite press på folk kan de bättra sig. När ett leverne uppenbarligen inte är produktivt måste det få direkta konsekvenser.