Rickard Dahlin kommenterar Shekarabi

I dagarna skrev socialdemokraten Ardalan Shekarabi ett uppmärksammat inlägg på Facebook. Rickard Dahlin kommenterar.

Det här skriver jag som socialdemokrat.

Idag var jag i Kronoberg för att presentera budgeten. Började dagen med att träffa Växjös kommunledning. Bra och konstruktivt samtal om kommunens läge och statens roll.

Åkte därefter till Alvesta, för att besöka Grönkullaskolan. Mötet med lärarna och skolledning gjorde avtryck. 75 % av eleverna i skolan har annat modersmål än svenska, dock relativt få nyanlända. På andra sidan Alvesta finns en annan skola, där över 90 % av barnen har svenska som modersmål. Den extrema skol- och bostadssegregationen har alltså även nått glesbygdskommuner som Alvesta, något som jag tänkt på i samband med många kommunbesök utanför storstäderna under de senaste åren.

Vi kan väl börja med och ställa oss frågan varför en skol- och boendesegregering har uppstått? Varför ser det ut så här på svenska skolor? Även innan friskolereformen fanns det en segregering i samhället – eftersom det alltid har gjort det.

Att folk väljer att bo med sina gelikar går åt två håll – invandrare bor med andra invandrare från sina respektive hemländer och svenskar gör helst likadant, föga förvånande kan man tycka. Den här insikten verkar emellertid inte nått Ardalan Shekarabi. Precis som många andra insikter som uppenbarligen saknas, vilket vi återkommer till.

Min slutsats gällande detta är att svenskar må vara minst rasistiska i västvärlden men uppenbarligen inte fullt ut särskilt pigga på idén att översvämmas av människor från avsevärt annorlunda kulturer än vår egen. Minns ni när stockholmarna blev tillfrågade om att inhysa nyanlända i sina hem? Intresset var minst sagt svalt…. Undrar varför?

Lärarna på Grönkullaskolan är hjältar. Att skriva att de bär delar av Alvesta på sina axlar är faktiskt ingen överdrift. De visar vad en kompensatorisk skola kan göra på riktigt. De har lyckats höja skolresultaten och när de visade exempel på effekten av insatserna för barnens läsförmåga blev jag tårögd. Vi har en stor integrationsskuld som byggts upp i flera decennier i vårt land. Idag blev det tydligt att de här lärarna är med och amorterar den skulden genom sina insatser varje dag.

Att höja resultaten är alltid en fråga om ”från vilken nivå?” Att svensk skola underpresterar är knappast någon nyhet. Inte heller är en relativ höjning av resultaten en garanti för att metoderna fungerar och framför allt är optimala, ty allt fler skolor runt om i landet besväras av ordningsproblem, stök och skolk samt undermåliga prestationer och resultat. Det finns två viktiga faktorer för skolors och klassers resultat: 1) läraren (det är den enskilt viktigaste faktorn) och 2) elevunderlaget. Det innebär följande: en bra lärare i en dålig klass kan höja resultaten marginellt medan en bra lärare i en bra och välfungerande klass kan höja resultaten mer. Det faktum att elevsorteringen spelar roll ger vid handen att läraren helt enkelt har olika förutsättningar för sitt arbete – och det är väl egentligen det här som Socialdemokraterna vill ändra på: elevsorteringen. De vill vara de som bestämmer vem som går var, vilka som blandas med vilka och motverka den naturliga segregeringen som uppstår när folk får välja skola, boende, utbildning, arbete osv efter eget kynne, för då är det (ungefär) så här det blir.

Ett stort problem som svensk skola har haft länge är att lärarens roll och auktoritet har ifrågasatts varför ordningsproblemen har eskalerat i flera decennier utan att man har insett vidden av problemet. Inte heller sitter man på någon lösning på problematiken eftersom det är utanför politikens kontroll då det är ett samhälleligt fenomen där auktoriteter ständigt ifrågasätts från alla möjliga håll, i alla möjliga olika sammanhang. Polisen är ett annat exempel där legitimiteten börjar ifrågasättas allt mer givet sitt dåliga resultat gentemot medborgarna. Hade vi medborgare varit kunder till polisen hade många av oss bytt leverantör för länge sedan.
En kompensatorisk skola innebär i korta ordalag att man skjuter till mer pengar till skolor där eleverna har svag socioekonomisk status, det betyder på ren svenska ”skolor med många barn vars föräldrar är fattiglappar, bidragstagare och invandrare”. Lustigt nog är det just de skolorna som verkar ha störst problem – och nu ska svenska barn inte ha kvar möjligheten att välja bort de skolorna. Tack för omtanken!

Men besöket på skolan idag väcker många tankar som följer med mig på planet från Växjö. Den stora segregationen, som nu även nått svensk glesbygd, är på riktigt ett allvarligt hot mot sammanhållningen, jämlikheten och tilliten i vårt land. Ett hot mot allt det som vi förknippar med välfärdslandet Sverige. Den stora frågan som alla politiker måste fokusera på är inte vem som bär skulden utan vad vi ska göra för att bryta segregationen och skapa ett jämlikt samhälle som håller ihop. För egen del drar jag följande slutsatser.

Flyger Shekarabi när han ingår i en klimatfeminazistisk regering? Nåväl.

Ett jämlikt samhälle som håller ihop? På tio miljoner invånare där en miljon har helt andra kulturella preferenser, helt andra värderingar, annan religiös bakgrund, ett annat språk, äter inte samma sak som vi svenskar, firar inte samma högtider och dessutom föraktar vårt samhälle. Vi ska alltså tillsammans skapa något gemensamt? Det är milt uttryckt rätt naivt att tro på den utopin.

De senaste decenniernas kombination av växande klyftor, stor invandring och skev fördelning av mottagandet mellan landets kommuner, avreglering och marknadsanpassning av skol-, välfärds- och bostadspolitiken, nedmontering av gemenskapsskapande institutioner som enhetsskola och värnplikt och framväxten av segregerande religiösa friskolor har skapat ett allvarligt läge i vårt land. För att lösa problemen, och jag är övertygad om att vi kan lösa de här problemen, måste vi ta ett antal djärva steg.

Att klyftorna växer – vilket de alltid gör i Socialdemokraternas Sverige – beror delvis på att de har beskattat sönder just arbete och anställning genom ständigt nya skatter på precis allting, och delvis på att de tar bort eller minskar de få och små skattelättnaderna som fanns – ROT och RUT, avdrag för de under 26 år och så vidare. För att vara anställningsbar i dag måste man vara produktiv.

Ett räkneexempel: De som går på försörjningsstöd – mer känt som socialbidrag – kan utan större ansträngning plocka ut över 10 000 kr i månaden. Det innebär att nettolönen i Sverige alltid, oavsett arbete, måste vara mer än 10 000 kr netto i månaden för annars lönar det sig inte att arbeta. Får man till exempel ut 15 000 kr netto har man gått från noll timmars arbete i veckan till 40 timmar för 5000 kr. Det är helt enkelt inte alla – i synnerhet inte invandrare från låglöneländer vars välstånd ändå höjs när de kommer hit och går på bidrag – som är villiga att göra den uppoffringen för 5000 kr. Dessutom kommer många invandrare från kulturer där det inte ingår att kvinnan arbetar vilket naturligtvis leder till att många invandrade kvinnor är arbetslösa – vilket all data och statistik visar på.

En person vars nettolön är drygt 15 000 kr kostar arbetsgivaren cirka 26 000 kr. Det innebär att man måste producera ett värde för arbetsgivaren på cirka 30 000 kr för att komma ifråga för en heltidsanställning – vilket ändå får ses som norm för att vara självförsörjande – eftersom arbetsgivaren också behöver tjäna pengar på den anställde (gör arbetsgivaren ingen vinst på sin arbetstagare behövs ingen anställning från första början).

Många i Sverige i dag genererar inte 30 000 kronor i månaden för arbetsgivare vilket gör att de blir arbetslösa. De som däremot är utbildade, kvalificerade, kunniga, drivna och kompetenta har å andra sidan en mycket fördelaktig sits – arbetsgivarna skriker efter dem vilket gör att deras löner ökar enligt principen utbud och efterfrågan. Det här driver på en utveckling som leder till en större inkomstspridning. För somliga är detta ett problem, för andra, likt mig själv, är det inte ett bekymmer.

Skillnaden i lön återspeglas i var och hur vi bor (förr i tiden även hur vi klädde och förde oss) och även på vilka skolor våra barn går. Tar man bort möjligheten att välja, och lämnar över det beslutetet till makthavarna, i ett skede där svensk skola underpresterar något fruktansvärt riskerar man att förlora medelklassväljare. Därför använder just socialdemokraterna semantik och retorik i sin kamp mot den fria viljan genom att säga att de vill ”bekämpa vinster i välfärden” , ”gå emot stora ekonomiska intressen” och ”bygga ett samhälle som håller ihop” (det luktar 1930-tal) för att förstöra den pyttelilla valfrihet som finns gällande skolor. Samtidigt finns det en cynisk vinst i att tvinga in medelklassens barn i skolor som är ”blandade” – många (fler) svenskar kommer att få nog av dumheterna.

1. Med tanke på nivån på invandring de senaste decennierna, både i absoluta tal och i jämförelse med andra europeiska länder, måste vi inse en sak. Ska vi klara av integrationen kan vi inte ha en stor invandring under överskådlig tid. Vi behöver föra en hållbar migrationspolitik och hålla mottagandet av nyanlända på låga nivåer.

Vi vet! Somliga av oss har sagt så i väldigt många år men då med en stigmatisering som följd. Ändå röstar man för en ökad anhöriginvandring som kommer att leda till cirka 100 000 nya medborgare utan försörjningskrav varje år. Det kommer att krävas många handhjärtan för att ro det i hamn. Dessutom är inte integration något som politiken kan lösa, den löser sig på arbetsplatsen och i civilsamhället. Hade vi enbart fokuserat på att välkomna folk som kommer hit för att arbeta, och har ett arbete som väntar, behövs ingen integrationspolitik alls.

2. Vi måste investera kraftigt i utbildnings- och arbetsmarknadspolitik och på riktigt prioritera de insatser som krävs för att få ner arbetslösheten bland utrikesfödda. Kommunerna har inte de resurser som krävs för detta. Staten måste, som ansvarig för den förda migrationspolitiken, ta ett väldigt stort ansvar för finansiering och möjliggörandet av dessa insatser.

Det var Socialdemokraterna och Göran Persson som drev igenom kommunaliseringen av skolan mot lärarnas vilja 1991. Staten har inte mer pengar än kommunerna eftersom pengarna – statliga och kommunala – kommer från samma skattkista: våra plånböcker. Det spelar ingen roll vem som betalar lärarnas löner – det kommer alltid att vara resurs- och pengabrist ändå. Det var också socialdemokraterna som förbjöd ”skälig terminsavgift” i skolan 1997. Det beslutet har gjort skolan fattigare eftersom inga privata pengar får komma in i skolsystemet längre. Det innebär också att skolorna har blivit ifråntagna en viktig del i den fria konkurrensen – möjligheten att prissätta sin tjänst och ta betalt för kvaliteten. Nu går inte det och skolor är utelämnade till kommunernas ekonomi och prioriteringar.

Att få ner arbetslösheten hos alla medborgare borde väl vara av intresse i stället för just hos invandrare? I synnerhet om man vill bygga ett gemensamt samhälle som håller ihop? Här nämns inte det grundläggande för arbete – fler arbeten i privat sektor. Det är trots allt de jobben som möjliggör storskalig samhällelig ingenjörskonst a la socialdemokrati. Inget sägs om HUR dessa arbeten ska växa fram eller vilka instatser som åsyftas, jobben ska bara finnas där genom magi.

3. Rättigheter måste tydligt kombineras med skyldigheter. Utbildningsplikten för nyanlända måste följas av fler insatser som tydliggör den enskildes plikt att ta del av samhället och göra sig anställningsbar.

Här ska alltså politiken ändra på folks kulturella prefenser, gå emot sin uppväxt och dessutom bli anställngsbara innan pengarna för bidragen tar slut. Lycka till! (För det har ju gått så bra hittills…)

4. Vi måste sätta punkt för marknadsinslagen i vårt skolsystem. Etableringsfriheten för friskolor måste avskaffas, syftet med svensk skola ska inte vara vinst och antagningen till skolorna måste göras på ett rättvist och kontrollerat sätt. Drastiska åtgärder för att bryta segregationen i svensk skola måste vidtas.

De flesta kommunerna går back, särskilt gällande skolors budget. Min hemkommun går back 20 miljoner per år enbart på skolan. Fundera nu på vilket skolsystem som över tid kommer att överleva – ett som kan tillåtas att gå back år ut och år in eller ett vars mål är att gå med vinst? Den frågan besvarar sig själv.

Syftet med både kommunaliseringen och friskolereformen var att skolor skulle konkurrera med varandra och således inte göra precis på samma sätt. Dåliga skolor skulle försvinna medan de som presterar bra skulle agera goda exempel åt andra skolor. Tar vi bort friskolorna minskar handlingsutrymmet för det, vi minskar också på effektiviteten eftersom friskolor omöjligt kan gå back år ut och år in.

5. Vi måste ha nolltolerans mot all form av diskriminering. Ett samhälle, med den etniska, religiösa och kulturella mångfald som Sverige har idag, måste fokusera på likabehandling för att kunna upprätthålla en hög grad av tillit.

Varför tror Shekarabi att samhället – både boendet och skolan – är segregerat? För att vi svenskar vill ha invandrare från kulturellt avlägsna områden nära inpå oss eller för att vi hellre bor med våra kulturellt likasinnade?

Ökar eller minskar tilliten när våldsmonopolet står och faller mitt framför våra ögon? Ökar tilliten när politiken vill bestämma vilka skolor våra barn ska gå i? Ökar tilliten när våldtäkter, skjutningar och mord ökar utan att förövarna döms på ett vederbörligt sätt? Ökar tilliten om allt fler kostnader vältras över på medelklassen utan att den bett om att få betala? Ökar tilliten när politiker säger en sak och gör en helt annan? Ökar tilliten när allt fler inte kan prata med sina grannar eftersom de inte pratar samma språk?

6. Segregerande religiösa friskolor måste genast förbjudas. Dessutom måste samhället ta krafttag mot religiös extremism och begränsa religiösa extremisters handlingsfrihet.

Alla dessa kristna och judiska skolor som man har läst så mycket om…..

7. Hedersförtryck och alla fenomen som hotar de värderingar som svensk lagstiftning bygger på måste mötas med statens nolltolerans.

Liksom mord och våldtäkter? Hur har ni lyckats med det hittills? Varför ska just det här gå bättre? Vilka tecken finns det på att hedersrelaterat våld och förtryck ska gå att trycka tillbaka?

8. Bostadspolitiken måste prioriteras ordentligt. Trångboddheten och bostadsbristen måste byggas bort genom offentliga och privata investeringar i billiga hyresätter. Samhällsplaneringen måste ha som huvudmål att bygga bort bostadssegregationen. Kommuner ska inte ha rätten att inte bygga hyresrätter. Bostadsförsörjningsansvaret måste tydligt stärkas.

De som bor trångt gör det för att de är fattiga eller för att de helt enkelt prioriterar annat före stort boende. De som bor trångt på grund av fattigdom är antingen bidragstagare eller lågavlönade – de kan också ha oproportionerligt många barn i förhållande till sin inkomst vilket ändå måste ses som självförvållat – och här är alltid lösningen fler hyreslägenheter. Trångboddhet byggs bort genom att bygg villor, stora villor, men lågavlönade och bidragstagare har inte råd med det, därför bor de trångt.

Samhällsplaneringen ska alltså bygga bort segregeringen, det betyder att man bygger hyreslägenheter bland villor, något få villaägare är intresserade av. Thomas Sowell brukar lyfta att sådana projekt missgynnar just minoriteter eftersom när de lyckats vill de flesta flytta ifrån platser med många hyreslägenheter och bo bland medelklassen och gå i deras skolor. Bygger man upp nya hyreskomplex bland villorna finns det ingenstans för dessa att ta vägen vilket minskar incitamentet att kämpa, utbilda sig och jobba hårt. Inget samhälle mår bra av sådant.

9. Gemenskapsskapande institutioner som nedmonterats de senaste årtiondena måste återupprättas. Nya måste skapas. Den svenska samhällsmodellen kräver tillit och stark gemenskap. Hela samhället måste göra stora ansträngningar för att skapa en inkluderande nationell identitet.

Återförd värnplikt kommer snarare accentuera den kulturella konflikten och dessutom riskera att utbilda och beväpna islamister.

Tilliten är redan skadad men krutet läggs som vanligt på helt fel saker varför tilliten medborgare emellan bara kommer att fortsätta att sjunka.

Nu ska jag på SKL:s middag till 100-års minnet av införandet av allmän och lika rösträtt. Då, för hundra år sen, lyckades Sverige lösa riktigt stora samhällsproblem på fredligt sätt. Till skillnad från många andra europeiska länder lyckades extremister inte äga dagordningen. Vi behöver göra det igen. Vi måste göra det.

Jag sa för några veckor sedan att Sverige inte har några problem som vi inte kan lösa om vi jobbar tillsammans. Denna insikt driver mig varje dag på jobbet.

Sverige har massa problem som inte kan lösas.