Svensk skola: 175 år av ofrihet. Del 8: Högre utbildning

(Följ hela serien från början här: 175 år av ofrihet.)

Högre utbildning

På 1960-talet dök idén upp om att högre utbildning ger ringar på vattnet för hela samhället – produktiviteten ökar desto högre utbildad befolkningen är. Det här synsättet gjorde att man öppnade upp för fler utbildningsplatser vid universitet och högskolor. Det i sin tur fick konsekvensen att avkastningen på högre utbildning sjönk eftersom det redan 1970 blev svårare för akademiker att få jobb med hög lön. Sverige avviker också mycket från andra länder när det gäller just personlig avkastning på högre studier, mycket tack vare vår strävan efter att ha en så liten lönespridning som möjligt.

Parallellt med det här var ungdomsarbetslösheten redan på 1970-talet ett problem; övriga befolkningen hade en arbetslöshet på 1.5 – 2.5 procent, ungdomar något högre. Detta motiverade att öppna upp ännu fler utbildningsplatser på universitet och högskolor med motiveringen att: ”Vi (Sverige) behöver en utbildad befolkning”, och på detta sätt kunde man legitimera utökade lån till fler utbildningsplatser som endast var startskottet på en utbildningsinflation. Flera ska släpas igenom fler år av utbildning vilket blir dyrt. Det har också lett till att många yrken inom framför allt offentlig sektor har krav på att den anställde ska vara högskole- eller universitetsutbildad fast det kravet egentligen är helt onödigt. Detta leder också till att vi i dag har färre arbetade år per arbetstagare och på så sätt får in mindre skatteintäkter eftersom fler ska utbildas med statliga pengar men färre betalar in, det leder till att de som faktiskt arbetar får betala mer – skatterna höjs och friheten minskar således. Inte heller kan man dra den här utvecklingen för långt – hur många barn vi än föder – eftersom marknaden ändå kommer att korrigera för vilka arbeten som växer fram, vilka som kommer kunna få de arbeten som kräver högre utbildning och att arbetsmarknaden blir mer global vilket leder till global konkurrens – man måste helt enkelt vara den skarpaste hjärnan på arbetsmarknaden för att kunna försörja sig. Svensk utbildning urholkas allt mer varför just vi i Sverige med största sannolikhet kommer att vara de stora förlorarna i den globala konkurrensen i framtiden givet hur utbildningens inflationen tilltar.

Denna utbildningsinflation har lett till att det faktiskt är svårare i dag för arbetarbarn att göra karriär eftersom en gymnasie- eller högskoleutbildning inte är värd lika mycket. Då kommer andra faktorer spela roll för möjligheterna att göra karriär, till exempel sociala relationer och övrigt kapital.

På 1990-talet i och med 90-talskrisen utökade man antal utbildningsplatser från cirka 200.000 till 400.000 – där är vi än i dag – med samma motivering: ”Vi behöver en utbildad befolkning”, i stället för det mer ärliga: ”vi har ingen annan vettig sysselsättning till ungdomarna”.

Vad leder detta till? Jo, att nålsögat man måste passera för att skilja sig från mängden flyttas fram – nu behöver man vara doktor, forskare eller ha dubbla examina för att vara anställningsbar inom de mest prominenta yrkena.

[hoops name=”alla-175-år”]