(Denna artikel refererar Thomas Sowels bok ”Black Rednecks and White Liberals”)
För att förstå samtida USA och framför allt den svarta befolkningen måste man också förstå hur den svarta kulturen har uppstått. I den här boken går Sowell igenom var ifrån den svarta kommer och hur den har frodats – trots sin kontraproduktiva karaktär – av välfärdsstaten och dess institutioner.
Engelsk subkultur – här benämnt som redneckkultur – har spridit sig från England, Wales och Skottland till södern i USA vidare till den svarta befolkningen – i synnerhet till slavarna som friades på 1800-talet – till resten av Amerika och lever kvar än, dock i en annan tappning.
Sydstatsbornas aversion mot arbete – men inte fysisk aktivitet som att slåss, jaga, dansa, ha sexuellt umgänge och att supa – är en delförklaring till varför södern hade ett överflöd av mjölkkor men producerade väldigt lite mejeriprodukter. När dessa produkter producerades i södern var det i regel av nordbor (Northerners) eller folk av europeisk börd med en annan känsla för både arbete och entreprenörskap.
Inte heller stod intellektuellt arbete högt i kurs – så sent som under Första världskriget presterade svarta från norr bättre än vita från södern på försvarets intelligenstest. Sålunda – man kan inte skylla på strukturell rasism när svarta i USA i dag har anammat sydstatskultur och därför har ett sämre ekonomiskt, socialt och kulturellt utfall. Inte heller kan man skylla på genetiska skillnader folkgrupper emellan. I mitten av 1900-talet hade fortfarande svarta från norr bättre resultat än svarta från södern.
Sydstatsbornas förhållande till alkohol, promiskuitet och religion hänger ihop – nöje före nytta. Gudstjänsterna på söndagar i Södern var mer som känslomässiga spektakel där få deltag – och framför allt deltog av fel anledningar – många var bakfulla eller dök upp för att ragga upp en (tillfällig) partner.
Skillnaden i sexuella förbindelser tydliggörs genom att sydstatsborna gifte sig tidigare än nordborna, och i allt högre grad var gravida redan innan äktenskapet ingicks.
Svarta Rednecks
De kulturella mönster från södern hängde med de svarta när de lämnade området, senare dog både språkbruket och andra kulturella särdrag ut bland vita och svart medelklass men blev kvar bland fattiga runt om i USA. Fler svarta har varit föremål för påverkan av den här kulturen eftersom 90 procent av den svarta befolkningen levde i Södern under 1900-talet första hälft.
Samma remarkabla bristande hänsyn till liv som påträffades hos vissa grupper England och i Södern är numera utbredd bland svarta i ghetton, där det räcker att någon upplever sig som kränkt eller fått sin heder naggad i kanten av minsta lilla företeelse. Samma företeelser blir allt mer utbredd i Sverige där just den här kulturen förespråkas från politiskt håll.
Dagens amerikanska ghetton är inte en extrapolering av vit redneckkultur utan andra samhälleliga faktorer har möjliggjort att dessa kulturella särdrag har frodats; ett slapphänt kriminalsystem; en utbredd välfärdsstat som har förlängt denna kontraproduktiva kultur. Till exempel har svarta i dag sämre familjeförhållanden än de hade 1960 – fler kvinnor är ensamstående, ogifta eller skaffat barn utanför äktenskapet.
New England hade enklaver i Södern som påverkade de svartas utbildningsväsende – lärare med en annan kultur banade väg för fler svarta nyligen friade slavar – där svarta lärde sig att tala korrekt, lärde sig grekiska, latin, algebra och geometri samt fick lära sig att anamma helt nya kulturella mönster än de som var vanligast i Södern vid slutet av 1800-talet. På den här tiden ägde man insikten att kulturen måste förändras inifrån för att uppnå en förändring till det bättre – inte heller uppmuntrade man att svarta skulle hållas kvar i en improduktiv kultur.
Under början av 1900-talet flyttade många svarta från södern – svarta rednecks – till norr och de goda etablerade ” rasrelationerna” (direktöversatt) försämrades av deras ovårdade beteende. Majoriteten av svarta bodde i vita områden men senare började svarta bemötas med våld eller vit flykt när de tog sig till vita områden.
Migrationen från söder till norr innebär emellertid att många svarta fick det bättre – på bekostnad av de svarta som redan var urbaniserade och bodde i norr – vilket i sin tur leder till att det över tid öppnade upp för 1964 års beslut om Civil Rights Act.
Vita liberaler har legitimerat de här kulturella särdragen och således fått kulturen att kunna leva vidare genom välfärdsstatens omsorg och ett slapphänt juridiskt system. Intellektuella har kallat detta för en symbol för etnisk identitet samtidigt som de skyller på externa faktorer så som fattigdom, utanförskap och rasism. Noterbart är att svartas ekonomiska och sociala uppgång – färre mord, lägre arbetslöshet, färre skilsmässor och färre barn uppväxta utan pappor – hade pågått sedan 1940- och 50-talet för att sedan på 1960-talet visa på en social och ekonomisk stagnation. Missuppfattningar om historiska implikationer leder till felslut som exempelvis att svartas situation beror på slaveriet – trots att inga som lever i dag har vare sig själva eller har anhöriga som har upplevt det, att asiater i USA har bättre betyg än vita och att svarta från Karibien presterar bättre än infödda svarta – eller att det beror på strukturell rasism. Sällan eller aldrig lyfts idén att dessa kulturella särdrag som även karaktäriserade vita i England, så kallade ”Britons”, också gav samma dåliga sociala och ekonomiska utfall i England (där slaveri inte fanns under samma tidsepok).
Identitetspolitiken som tog fart på 1960-talet har också lett till en stigmatisering av svarta som lämnat redneckkulturen, men många har fallit till föga och anammat den för att rätta in sig i ledet vilket har fått konsekvenser – en antipluggmentalitet, vidlyftig syn på sexuella relationer, en lättkränkthet som leder till grovt våld och ett ovårdat språk. Följderna har blivit att framgångsrika svarta antingen lämnat – vilket de blir anklagade för – svarta områden och sålunda inte kan agera goda förebilder.
Är judar generiska?
Många minoriteter världen över har varit föremål för ilska och hat – judarna i Europa, kineserna i Sydostasien, ibos i Nigeria och armenier i det Osmanska riket – det gemensamma för dessa grupper är att de har varit mellanhänder, det vill säga sålt vad andra har producerat eller lånat ut pengar och har fungerat som en social brygga mellan olika grupper; exempelvis har libaneserna varit mellanhänder mellan européerna och afrikanerna i Sierra Leone vid handel på 1800-talet.
När priser har gått upp av olika skäl – höjd skatt eller moms, producenten höjer sitt pris på grund av dyrare produktion – slår det tillbaka på dessa mellanhandsminoriteter (middleman minorities).
Det gemensamma för dessa grupper världen över är hårt arbete och många arbetade timmar utan något egentligt startkapital. Det har gjort att de kommit som extremt fattiga till nya länder och ofta inom en generation – dock inte i Sverige – blivit mer framgångsrika än de infödda vilket har skapat mer bitterhet gentemot minoriteten. Denna bitterhet bottnar i att det är svårare att erkänna sina egna tillkortakommanden än att beskylla andra för deras framgång genom att kalla dem för parasiter.
I mångt och mycket är det just den här ekonomiska aktiviteten – att agera mellanhand – som har skapat förbittring hos andra, oaktat om mellanhänderna är av samma etniska ursprung eller ej. Denna harm kommer av en ekonomisk villfarelse att mellanhänder inte skapar något av värde, utan endast tar betalt för ingenting. Utan mellanhänder blir handel svårare, dyrare och tidspreferensen ändras – den förskjuts, eftersom lån möjliggör handel tidigare för den som inte har ackumulerat kapital att investera. Mellanhänderna underlättar dessutom handeln genom att samla fler produkter på ett och samma ställa.
Sociala mönster
Historiskt sett har olika subgrupper hållit ihop – det sociala priset för att missköta sig eller vara oärlig blir för stort. Det i sin tur underlättar handel inom gruppen eftersom många säkerhetsåtgärder inte krävs.
Ett återkommande fenomen har varit 1) starka familjeband med familjeägda företag 2) en viss skepsis gentemot nyanlända från samma grupp och 3) utbildning har stått högt i kurs hos samtliga minoriteter världen över. Återigen – inte i Sverige, i synnerhet punkt 3.
Germanska judar i USA var inte alltid överlyckliga när judar från Östeuropa flyttade dit, många redan bosatta judar lämnade området, ett slags vit flykt fast för minoriteter – samma fenomen påträffades när svarta rednecks flyttade från södern till norr.
Många har utbildat sig på egna skolor – i synnerhet privata skolor när de har uppnått ekonomisk framgång som möjliggjort det – för att behålla sina kulturella särdrag och inte påverkas negativt av det omgivande samhället eftersom nyanlända minoriteter ofta hamnar i fattiga områden.
Politisk makt har av förklarliga skäl varit svårt för de flesta minoriteter, undantaget vissa med irländsk bakgrund i USA, Canada och Australien, men vägen till framgång har inte gått via politiken – den har gått via hårt arbete och studier.
Anledningen till att mellanhandsminoriteter har mötts med hat och aggressioner har inte varit kulturella särdrag eller ett avvikande generellt dåligt beteende utan ekonomisk framgång, i synnerhet på ställen där de infödda inte ägnat sig åt samma verksamheter. På områden där de infödda redan var etablerade inom handel eller bankverksamhet har det fungerar bättre för de här grupperna, som i USA, Storbritannien, Australien och Skandinavien.
Slaveri
De som är mest kritiska till en eurocentrisk världsbild är också de som har den mest eurocentriska synen på slaveri – att slaveri var en europeisk och vit företeelse när faktum är att alla har förslavat alla genom årtusenden.
Anledningen till att slaveriet försvann var dels nationalstatens framväxt vilket gjorde samhällen mindre sårbara mot just förslavning och allt fler folkgrupper blev fredade samt att den konservativa kristna falangen i väst ansåg att slaveri var moraliskt förkastligt. Det är således i väst som skepsis mot slaveri uppstod, ändå är det väst som får mest kritik för just slaveriet.
Den andra faktorn var den växande aversionen mot slaveriet som uppstod i Västvärlden under 1700-talet bland både religiösa ledare och bland sekulära intellektuella, bland annat Adam Smith. Det var i Europa, USA och deras kolonier där slavhandel bannlystes först.
Inte heller var det praktiskt möjligt att förbjuda slaveri och släppa slavarna fria. Dels fanns rädslan för raskrig och dels kunde man inte skriva in förbud mot slaveri i Självständighetsdeklarationen 1776 eftersom det skulle riskera att nationen skulle delas upp i Nord och Syd (inbördeskriget vittnar om hur det hade kunnat se ut).
”Legacy of Slavery” brukar förklara svartas tillkortakommanden i det amerikanska samhället men det är efter 1960 som nedgången socialt och kulturellt blir skönjbar; fler svarta föds utanför äktenskapet; högre arbetslöshet; och högre grad av kriminalitet hos svarta är några fenomen som ökar efter expansionen av välfärdsstaten.
Ett arv från slaveriet världen över är emellertid aversionen mot de arbeten som slavar tidigare hade utfört, i regel tunga, fysiska arbeten. Det öppnade upp för immigranter runt om i världen att jobba sig upp i den sociala hierarkin. Däremot har vissa nationer fått det svårare att industrialiseras tack vare oviljan att jobba hårt.
Tyskar
Etniska tyskar runt om i världen har varit framgångsrika inom ölbryggeri, jordbruk, forskning och utbildning. Inte alltid har det här varit synonymt med att vara omtyckt av majoritetssamhället, vid flera tillfällen har tyskar fått utstå både våld och förtryck.
Tyskarnas väg till framgång har ingalunda gått via politiken utan via hårt arbete och utbildning. När de väl har engagerat sig politiskt har det inte varit för att främja den egna gruppen utan i regel har de varit en röst för hela samhället. Samma sak gäller vid krig – tyskättlingar har ställt upp på värdlandets sida så som USA och Australien medan de har ställt upp för Tyskland om de har bott i länder som har behandlat dem illa, som i exempelvis Tjeckoslovakien och Lettland.
Tyskarnas utveckling under Andra världskriget är samtidigt unik men också generisk – antisemitism har varit vanligt förekommande i stora delar av världen och var inget unikt tyskt, precis som att minoriteter har fått utstå hat och våld världen över – i synnerhet om de har blivit framgångsrika. Samma sak gäller framröstandet av Hitler – tyskarna ville ha en stark ledare som kunde rädda landet ut ur den ekonomiska krisen som uppstod i kölvattnet av depressionen på 1930-talet. De flesta tyskarna var inte per definition antisemiter då endast två procent av den tyska befolkningen var judar. De flesta tyskar berördes inte av judarna, ändå kunde förintelsen äga rum rätt ohämmat under flera år vilket vittnar om att det kan ske igen.
Svartas utbildning
En skola som har stuckit ut sedan 1870 är Dunbar High School i Washington där många svarta har fått en gedigen utbildning och kunnat gå vidare till högre utbildning.
1955 beslutade man att desegregera amerikanska skolor och göra offentliga skolor till områdesskolor, det villa säga att närhetsprincipen skulle gälla. Det här ledde snabbt till att Dunbar High School blev som vilken ghettoskola som helst. 85 års landvinningar gick upp i rök.
Thomas Sowell ringde till den rektorn som arbetade på Dunbar High School när skolor runt om i USA skulle desegregeras. Han frågade henne om det inte fanns något motstånd mot att göra Dunbar High School till en områdesskola men svaret var nej. Den viktigaste frågan där och då var att undvika rassegregering, oavsett konsekvenserna. Trots decennier med den här politiken är skolor lika segregerade som tidigare men utan några framgångsrika skolor för framför allt svarta studenter.
I District Columbia – där Dunbar High School låg – har skolorna höga omkostnader men väldigt dåliga resultat. Många gånger lägger politiker pengar på saker som syns men som inte ger bra akademiska resultat, fokus är att bli omvald och kunna visa att man har agerat, satsat och ”gjort något”.
Den samtida pedagogiska dogmen – att lärare ska agera mentor i stället för att leda undervisningen – har visar sig inte vara särskilt fruktbar, i synnerhet för svarta och andra från låginkomsthem eller hem utan utbildningsbakgrund (samma fenomen har stöd i forskning i en svenska kontext). Sedan finns det två motsägelsefulla doktriner 1) att man måste blanda skolor för att grupper ska lära av varandra och 2) det måste finnas tillräckligt många svarta på campus för att svarta ska känna sig trygga och ha andra från samma kultur att ta rygg på. Ingen av dessa två villfarelser har stöd i forskning. Den enda gemensamma nämnaren för framgångsrika skolor är hårt arbete – oavsett elevunderlag. Det recept som har anammats av framgångsrika skolor har varit fler timmar i klassrummet samt fokus på disciplin och läsning. Etnisk mångfald – eller etnisk separation – har aldrig varit ett recept för framgång. Det som går att skönja vid misslyckade skolor är aversionen mot just disciplin och hårt akademiskt arbete – redneckkulturen.
Historia vs visioner
Många vill förklara gruppers ekonomiska utfall med externa faktorer genom att förfäkta att de nekas tillgång eller möjligheter som andra får. Det man då glömmer bort är att det finns många grupper runt om i världen – kineser i Malaysia och i USA, indier i USA, Kanada och delar av Afrika, judar över hela världen – som klarar sig bättre än majoritetssamhället. Dessa gruppers framgångar beror på ett internt förändringsarbete där hårt arbete, utbildning, stolthet och självaktning har varit ledorden.
Problemet med externa förklaringsmodeller är att de dels ignorerar framgångsrika gruppers ansträngningar och dels inte lyfter fram dessa som föremål för att få framtida folk, nationer och länder att lyfta sig ut ur fattigdom.
Ett annat bekymmer med att hänvisa till fördomar är att de förutsätter att fördomarna inte är baserade på erfarenheter, till exempel bodde svarta tillsammans med vita, gick på integrerade skolor fram tills svarta från södern – alltså de med en redneckkulturen i bagaget – flyttade dit och skapade fördomar som tidigare inte fanns. Var det då fördomar som skapade rassegregering eller erfarenhet? Samma sak höll på att hända med de tyska judarna i New York när allt fler judar från Östeuropa flyttade dit på 1800-talet. De tyska assimilerade judarna förfasades över de östeuropeiska judarnas undermåliga hygien och leverne i stort, rädslan bestod av att fördomar mot östeuropeiska judar skulle slå brett och drabba samtliga judar. Fokus lades på att assimilera de nyanlända till amerikanska normer, utfallet talar för sig själv och utgör ett gott exempel på internt förändringsarbete inom gruppen.
När det gäller de svartas utveckling i USA kan den beskrivas i korthet enligt följande: de såldes som slavar av afrikanska ledare i en tid där slaveri var universellt godkänt, de hamnade i södern och blev befriade med endast få kunskaper om hur samhället är konstruerat. Svarta från södern anammade redneckkulturen – med undantag för dem som tog till sig av New Englands kultur med fokus på vältalighet, utbildning och ett över lag gott uppförande – som följde med dem när de flyttade till norra USA. Det i sin tur skapade fördomar mot svarta över hela USA. Man ska också komma ihåg att de svartas återhämtning i början av 1900-talet var påtaglig och framstegen accelererade inte efter 1964 års beslut, takten avtog i stället.
Avslutningsvis menar Sowell att historia inte handlar om att välja sida eller att fördöma tidigare generationer på grundval av dagens moral eller etik. I stället ska man lära sig av historisk fakta samtidigt som man måste förstå i vilken kontext idéer, händelseförlopp och utfall uppstod. Att ha ett samtida filter när man studerar historia gör att man inte kommer att förstå eller kunna dra korrekta slutsatser av historiska skeenden, det är skadligt för att framför allt få fattiga länder och civilisationer att resa sig ur fattigdom.
Boken avslutas med följande meningar:
”Där trosföreställningar inte kollas mot fakta, men i stället måste fakta möta ett test av överensstämmelse med rådande visioner, är vi i processen att skärma av oss från feedback från verkligheten. Tanklösa kring det förflutna flyger vi i blindo in i framtiden.”
