1962 fick Sverige sin första läroplan, Lgr62, och detta innebär slutet för parallellskolesystemet. Här kan man säga att centraliseringsprocessen kulminerar för att sedan sakta gå mot en ”decentralisering” igen. Decentralisering sätts inom citationstecken på grund av att författare och forskare i Sverige inte har förstått vad decentralisering de facto innebär – att skjuta över makten från stat till kommun innebär inget ökat inflytande för medborgare. När var det senaste du röstade om hur skolan i din hemkommun ska bedrivas? När röstade du för vad läroplanen ska innehålla? När var det senaste gången du kände att du hade någon som helst makt över det som händer i skolan? Man kan argumentera för att vi i dag – med det ”fria” skolvalet – kan rösta med fötterna, det vill säga byta skola om det inte passar, men byta till vad? En annan skola med samma krav, samma läroplan, samma summa pengar för varje elev – skolpengen som slås fast av varje enskild kommun – och samma undermåliga synsätt på undervisning? Det är ingalunda något fritt val det handlar om här.
När grundskolan var införd visade det sig emellertid att bedriva undervisning i så pass heterogena klasser var ett bekymmer, det spelade ingen roll hur engagerade lärarna var – undervisningen fungerade inte, ambition och utfall korrelerade inte den här gången heller.
Under 1960-talet såg man ett behov av förändringar i läroplanen; i Lgr69 blev högstadiet mer teoretiskt inriktat och läroplanen hade ett större fokus på jämställdhet inom familjen och i samhället i stort. Eleverna skulle tänka mer kritiskt, i John Deweys anda, i synnerhet om könsroller. (Vem är inte bättre skickad än staten är berätta för undersåtarna hur vi ska tänka?)
Både 60- och 70-talet präglades av en stökig skola där skolk och vandalism var vanligt. Det man kommer fram till då i SIA-utredningen, var att skolan skulle ta ännu större ansvar över individen – nu skulle även skolan ombesörja aktiviteter innan och efter ordinarie skoltid. Lärarna skulle inte längre bara ansvara för undervisningen, utan de skulle ha ett holistiskt ansvar för barnen. Med andra ord kommer man återigen fram till att det inte fungerade och svaret var då i sedvanlig ordning mer av samma dysfunktionella idéer som tidigare inte hade fungerat.
I regel följer detta ett mönster: 1) Någon har en idé om hur alla ska göra. 2) Idén blir verklighet och visar sig inte fungera för alla. 3) Man beslutar att införa kontroller och regler för att driva på utvecklingen åt rätt håll i tron om att ett system ska fungera lika bra för alla oavsett förutsättningar i övrigt. Detta gällde 1842 och det gäller 2018. I dag handlar det om utfallet i resultat och betyg – alla ska nå samma mål oavsett genetiska förutsättningar eller andra omständigheter som påverkar människors förmåga till studier. Eftersom svensk skola i dag saknar den insikten att lika utfall är en utopi kommer kontroller, regler, värdegrundsarbete och byråkratin att fortsätta att öka i all oändlighet eftersom vi aldrig någonsin kommer att nå målet om att alla får samma resultat.
Detta är djupt illavarslande eftersom det hämmar folk som faktiskt har bra förutsättningar att förvärva mycket kunskap, vilket i sin tur leder till en degenerering av hela utbildningsväsendet, vilket vi också ser på universitet och högskolor – kvaliteten och kraven sänks ideligen vilken i sin tur kräver mer och längre utbildning för dem som faktiskt besitter akademisk begåvning.
Under slutet av 1960-talet, när sprickorna i välfärdsbygget började uppenbara sig, blev den nationella politiska diskursen allt mer radikal – från marxistiskt håll argumenterades det för att skolan skulle främja en samhällsförändring i riktning mot mer demokrati och mer jämställdhet. Samma grupp fick också stort inflytande över pedagogiken och utformningen av skolan. Under samma decennium nåddes man av insikten att grundskolans iver till jämställdhet hade fallerat eftersom att cirka 40 procent av eleverna gick i specialundervisning – systemet upprätthöll klasskillnaderna i stället för att bryta upp dem. Man beslutades således om ett starkare lokalt inflytande för att kunna allokera resurser efter behov (var känner man igen det ifrån?). Konsekvensen av allt detta är ”flumskolans” inträde i och med Lgr80 – 1980 års läroplan.
Som en parantes kan nämnas att den dåvarande skolministern – sedermera statsminister – Olof Palme menade att skolan som instrument var till för att avskaffa klassamhället.
På 1970-talet började man se problemen med den statliga skolan – den var för stelbent och eleverna hamnade mellan stolarna på grund av att systemet inte fungera lika bra för alla, en insikt man kan tycka borde varit uppenbar. Man efterfrågade således en mer decentraliserad skola – mera makt åt kommunerna och invånarna, mindre makt åt staten, alltså en starkare subsidiaritetsprincip. Här gick man mot ett större kommunalt inflytande genom att bland annat förespråka mål- och resultatstyrning i stället för den tidigare regelstyrningen. Eftersom både högern och 68-vänstern drog åt samma håll – ett större individfokus – i den här frågan var det rätt självklart att en decentraliseringsprocess tog fart. 1981 beslutades det att det övergripande ansvaret för skolan låg hos staten men ansvaret för genomförandet låg hos kommunerna, det vill säga ungefär på liknande vis som skolan utvecklades under slutet av 1800-talet – staten ser till att resurserna finns och kommunerna ansvarar för utförandet
[hoops name=”alla-175-år”]
Lyssna på Mises Ljud:
