Den här boken försöker svara på tre frågor: 1) Vad får migranter att flytta? 2) Hur påverkar det människorna som blir kvar i fattiga länder? 3) Hur påverkar migrationen befolkningen som migranterna kommer till?
Dessa frågor har givetvis inget enkelt svar, Collier hänvisar till olika forskare och försöker förklara varför det ser ut som det gör mellan fattiga och rika länder, varför folk flyttar och varför det sker stora folkvandring nu och inte tidigare.
Boken är fullsmockad med information – jag kommer inte kunna återge allt som står i den.
Till en början avhandlar Collier varför vissa länder är framgångsrika och andra inte. Det enkla svaret är att ”alla kulturer inte är jämlika” och att fungerande institutioner växer fram över tid, det vill säga västvärldens välstånd har inte skapats över en natt – samarbete och nationell solidaritet har utvecklats framför allt efter upplysningen och sedermera nationalstaternas framväxt under 1800-talet. Det är således samma slutsatser som Friedrich von Hayek kommer fram till.
Viktigt att poängtera är att Collier menar att nationalism och en nationell samhörighet kan vara av godo så länge den är inkluderande och inte exkluderar folk baserat på hudfärg, etnicitet eller religionstillhörighet. Vidare slår Collier fast att nationalstaternas framväxt har varit möjlig tack vare rättssäkerheten i västvärlden, det gör att folk vågar investera och det leder till demokratier med stark äganderätt.
En annan viktig faktor i ett fungerande samhälle är graden av tillit mellan människor, graden av våld och graden av samarbete, detta är det som civilsamhället står för och är utanför politikers kontroll. Här lyfter Collier också det faktum att en omfattande invandring försämrar tilliten människor emellan, dessvärre minskar också den nationella solidariteten. Här skulle man då kunna tro att Paul Collier menar att invandring är uteslutande negativt för mottagarländerna, men så är givetvis inte fallet – det finns en del positiva effekter av en reglerad invandring. Några kriterier som måste uppfyllas är att invandringen inte bör ske från länder som är kulturellt allt för avlägsna och invandrarna bör vara lika eller ännu högre utbildade som den infödda befolkningen, då kan det bli lyckat – både på kort och lång sikt.
Ett annat recept på västs framgångar är att många arbetare, oavsett vilken sort, känner en viss stolthet i sitt yrke, Collier pratar här om in- och utgrupper – ingrupper är de som identifierar sig som till exempel rörmokare och då även en bra sådan. Även detta är utanför politikers kontroll.
Det här är en social modell som inkluderar graden av tillit, graden av våld, graden av en fungerande demokrati och generella normer och institutioner som gör att ett samhälle fungerar väl.
I väst och framför allt i Europa var åren 1945-1975 oerhört framgångsrika – då krävdes en omfattande arbetskraftsinvandring, men efter 1975 har det behovet inte alls varit i paritet med den invandring som väst har haft, det har snarare handlat om att klyftan mellan fattiga och rika länder under denna period ökade kraftigt, vilket då också lett till ökade incitament för folk från fattigare länder att ta sig till rikare. Den tekniska utvecklingen har också gjort att allt fler har kunnat flytta till väst/den rika delen av världen. Noterbart är att de allra fattigaste i utvecklingsländerna inte har den möjligheten att flytta, utan att de som kommer hit är den fattigare delen av världens medelklass. Att hänvisa till att vi hjälper fattiga när vi diskuterar invandring är således inte helt korrekt, vi hjälper endast de relativt fattiga.
Detta har också gett upphov till en allt större diaspora i väst, denna diaspora fungerar som en magnet som drar till sig fler från diasporans ursprungsland vilket försvårar assimileringen ytterligare. Collier menar att om exempelvis två procent av diasporan uppgår i majoritetssamhället kan man ha en invandring om två procent från det specifika landet utan att riskera en polarisering, eller en nation i nationen. Kort: diasporan får inte bli allt för stor och framför allt inte växa sig större med tiden. I Sverige finns enligt gängse diskurs ingenting att uppgå i vilket gör att vi kommer misslyckas fatalt på detta område.
Rent ekonomiskt kan sägas att invandring kan verka positivt för medelklassen i form av billig arbetskraft medan den fattigaste delen av ett lands befolkning drabbas hårdast av en omfattande invandring. Det är också så att invandrare tenderar att inte vilja ha mer invandring då de kommer behöva konkurrera om de lägst betalda jobben. Samma sak gäller den fattigaste delen av den infödda befolkningen – de drabbas hårdare än medelklassen (föga förvånande). Det här kan man se i Sveriges förorter där många invandrare nu röstar på SD.
Lönerna påverkas positivt av en liten invandring, i synnerhet om invandrarna är välutbildade, och negativt om invandringen är stor och invandrarna är lågutbildade. Påverkan på mottagarlandet är avhängigt av landets mottagarkapacitet samt vilket land invandrarna kommer ifrån. Har mottagarländerna gott om bostäder och arbetstillfällen gynnas det av invandring, är fallet det motsatta är effekterna negativa.
Collier visar invandringens fyra faser: Första fasen saknar invandringen restriktioner och då ökar invandringen tämligen påtagligt. I andra fasen har diasporan blivit så pass stor att den leder till isolering av en folkgrupp och då är man inne i panikfasen. Den tredje fasen – och där befinner sig Sverige nu – är den som Collier kallar för den fula fasen. I den stryper man invandringen ordentligt eftersom mottagarkapaciteten har överskridits. Den fjärde fasen innebär arbetet med absorbering av diasporan, detta kan ta flera årtionden. Absorberingen innebär att personer från diasporan uppgår i majoritetssamhället och man försöker återupprätta en form av nationell samhörighet igen. Det här görs för att återupprätta tilliten mellan människor och för att stärka de institutioner som utgör ett väl fungerande samhälle. Här har Sverige misslyckats – och det ordentligt.
De incitamenten som skapas av den rika delen av världen är viktiga att belysa. Migranter som tror sig kunna hamna relativt högt i den sociala hierarkin kommer att söka sig till mindre jämställda länder som USA, Kanada och Australien, medan migranter som tror sig hamna långt ner i denna hierarki söker sig till mer jämställda länder med generösa bidragssystem som Skandinavien och Tyskland. Det här är viktigt – vi lockar således till oss de mindre bemedlade med vår bidragspolitik. Värt att tänka på…
Även de personer i fattiga länder som stannar kvar påverkas av rika länders migrationspolitik – här förekommer både brain drain och brain gain. De allmosor som migranter skickar tillbaka till sina hemländer och familjer spelar också stor roll för ursprungsländernas välfärd. Här handlar det sålunda om att hitta en nivå där brain drain och privata allmosor når en jämvikt; detta bestäms av rika länders restriktioner av migrationen eftersom emigrationen är svår att påverka. Kanada lyfts återigen som ett exempel på hur invandring fungerar väl för mottagarlandet – de välkomnar i mångt och mycket endast utbildade invandrare, men det har då självfallet konsekvensen av att det sker en brain drain om alla rika västländer gör så. Samtidigt finns det ekonomiska fördelar för ursprungsländerna tack vare att fattiga medborgare får arbete med högre lön i andra delar av världen. Däremot säger forskningen att fattiga länders brain dran kostar mer än vad de får tillbaka i form av privata donationer.
Några slutsatser och svar på frågorna:
Invandring måste vara reglerad – annars blir det både sociala och ekonomiska spänningar (en del kallar det bara spännande).
Invandring kan gynna både ursprungs- och mottagarländerna om det sker på rätt sätt, och det beror på mottagarlandets kapacitet samt vilka incitament som skapas och även hur migranterna förvärvar de möjligheter som ges.
1) Migranterna som flyttar påverkas i regel positivt, givetvis avhängigt av hur väl de lyckas på arbetsmarknaden i det nya landet. Orsaken till att de flyttar är de inkomstskillnader som finns mellan den fattigare delen av världen och den rikare.
2) De som blir kvar i de fattiga länderna påverkas kortsiktigt positivt av de allmosor de får men långsiktigt gör emigrationen det svårare att bygga ett fungerande samhälle i den fattiga delen av världen.
3) Om invandringen hålls på en rimlig nivå, vilket är beroende av ett gäng faktorer, kan invandring bli både socialt, kulturellt och ekonomiskt positivt. Där är vi dock inte i dag och då får invandring rent motsatta effekter.
Tack för en intressant genomgång!