Enligt Bamses vän Skalman är skatt ett slags försäkringspremie. Han är inte ensam i den föreställningen. Det finns till och med myndigheter, som Försäkringskassan, som använder ordet i sin namn. Det finns dock några väsentliga skillnader mellan riktiga försäkringsbolag och den statliga avarten.
Grundidén med försäkringsbolag är riskreducering genom att man betalar en mindre avgift och sprider en större risk på flera personer. Tänk tio arbetare som vill minska risken att svälta om de skulle bli arbetsoförmögna. De bestämmer sig för att starta en gemensam kassa som de pytsar in en premie i varje månad. Om någon av dem blir sjuk får han använda pengarna i potten. När kunderna, som här, äger försäkringsbolaget kallas det för ett ömsesidigt försäkringsbolag.
Med tiden kanske konstruktionen visar sig framgångsrik och man bestämmer sig för att bjuda in flera för att sprida riskerna ytterligare. Då vill man ha medlemmar som åtminstone inte har en sämre riskprofil än de redan befintliga. Helst sådana med ännu säkrare anställning än de befintliga medlemmarna. Man är mån om att kassan fortsatt ska fungera och helst med tiden kunna sänka premien. Med tiden kanske kassan blir så stor och får så många medlemmar att man anställer administratörer som investerar kassan och reglerar försäkringsanspråk. En annan möjlighet är att bolaget utvecklas från ömsesidighet till att bli ett vinstutdelande försäkringsbolag.
Sådana sjukkassor bildades under 1700-talet i Sverige. År 1902 inrättads Riksförsäkringsanstalten som med tiden kom att bli Försäkringskassan, en av Sveriges största myndigheter med en omsättning på 15 procent av Sveriges BNP.
Skillnaderna mellan ett försäkringsbolag – ömsesidigt eller ej – och en statlig myndighet gör att de får helt olika incitament. Den största skillnaden är att medlemskap i försäkringsbolag är frivilligt medan associationsfriheten är avskaffad vad gäller Försäkringskassan. Ett försäkringsbolag måste för sin överlevnad prestera en tjänst som medlemmarna tycker är prisvärd. På en konkurrensutsatt försäkringsmarknad finns dessutom en press till ständiga förbättringar. Försäkringskassan behöver inte prestera något av värde och kan till och med förnedra sina kunder, utan att behöva stänga. Den saknar en naturlig press att förbättra sig.
Ett försäkringsbolag styrs i slutändan av sina kunders önskemål. Försäkringskassan styrs i slutändan av politikers önskemål. Den moderna välfärdsstaten skapades av Otto von Bismarck som var rädd för socialisternas framgångar:
Min tanke var att muta arbetarklassen, eller snarare att få dem att se staten som en social inrättning som existerar för deras skull och som är angelägen om deras välfärd.
Politikers yttersta mål är att bli omtyckta och omvalda. Man kan därför förvänta sig att de använder alla till buds stående medel som redskap för att uppnå detta, inklusive Försäkringskassan. Med tiden kommer allt fler röstberättigade att inkluderas i kassan. Människor som aldrig bidragit eller sannolikt kommer att bidra till kassan kommer bjudas in så länge de har rösträtt. Deras röster är billiga att köpa. Om de är tillräckligt många blir det en positiv kalkyl för de styrande att inkludera dem även om de förlorar sympatierna från dem som tvingas bidra till kassan. Med tiden får man rubriker som (slumpmässigt googlade utan faktakoll):
Fler barn förlorar personlig assistans
Under första halvåret 2017 förlorade nästan dubbelt så många barn rätten till statlig ersättning för personlig assistans jämfört med samma period förra året, skriver Dagens Nyheter.
Allt svårare att få sjukersättning
Inga Smedman fick skuldsätta sig och leva på mat från vänner i nästan ett år. Cahrina Lundholm lever på sin sambos pension. Båda har tvingats till liv utan inkomster för att de lever med kronisk värk. De senaste åtta åren har antalet personer som får sjukersättning minskat med 85 procent.
En annan typisk illustration är höjningen av garantipensionen. Pengarna i den gemensamma kassan ska nu delas ut till röstberättigade som inte varit med och betalat in premien.
Ska det inte löna sig att jobba i ett helt yrkesliv?
– Det sänder ut konstiga signaler när de som jobbat i 40 år får lika mycket eller mindre än gruppen med grundskydd, säger Anna Eriksson på SPF Seniorerna.
Nåväl, signalerna blir fullt begripliga om man ser drivkrafterna utan rosafärgade glasögon.
Ett pseudo-försäkringssystem som delar ut till dem som inte betalat in får även mentala effekter i befolkningen. Från att ha varit ett självreglerande system för ekonomisk riskminimering byggt på samverkande incitament förvandlas försäkringstanken under trycket av demokratisk demagogi till något man har rätt till oavsett vad man stoppar in. Det är inte ett hållbart system utan ett recept för plundring.
Mises-instutets faktakoll måste härmed ge Skalman underkänt: Att betala skatt är ingen försäkring.
Hej.
Skalmans påstående stämmer om man lägger till ett par saker som var underförstådda när Andreasson skrev serien:
Statens försäkring fungerar, om man inte flödar systemet med dels för höga ersättningar, dels översvämmar det skattesystem som finansierar det med hundratusentals ej arbetsföra/-villiga.
Andreasson var som dåtidens socialister mycket väl medvetna om att ett villkor för den socialistiska-demokratiska välfärdsstaten Sverige var begränsad tillgång till systemet, internering av de som föds med (främst kognitiva) funktionshinder samt mycket låga böter för de arbetsgivare som håller en sådan arbetsmiljö att arbetaren skadas eller rentav dödas (och här är det fritt fram att läsa detta som en halmgubbe som hävdar att arbetsgivare vill att anställda skall dö… vilket jag inte skrev).
Det svenska systemet var dels inte ursprungligen skapat för de ersättningsnivåer som blev legio efter sextiotalet, dels inte skapat för invandring så som den sett ut sedan 1975, och definitivt inte för att människor som fötts med handikapp skall ha ett liv utanför institutioner.
Om man sedan anser detta som bra eller dåligt i delar må vara upp till var och en – hittills saknas bra modeller för hur den som är ’född fel’ skall kunna teckna en privat försäkring om inte det privata bolaget tillåts skriva in klausuler som fritar det från ansvar (pre-existing condition t ex, med påföljande rättsprocesser där bolag lätt kan processa sönder den lilla ekonomi den enskilde har) eller garanteras statlig subvention vid försäkran av handikappad. Åter, om detta är bra eller dåligt lär variera med ens erfarenhet och åsikt.
Jag bör väl slänga med en Brask-lapp här: jag anser att socialförsäkringssystemet skall skrotas och ersättas av en modell som i princip bara garanterar mat, vård och boende inomhus. Resten får jag knega ihop till, trots trasig rygg (arbetsskada), nedsatt hörsel (arbetsmiljörelaterat), nedsatt syn (dito), och PTSD (från lärarjobbet).
Andreasson skulle skämt ihjäl sig om han levat och sett vad postmoderna socialister, öppna gränser-liberaler och dessas ideologiska avkomma åstadkommit.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Hej.
Grmbl, där fattas ju en halv mening!
”…dels översvämmar det skattesystem som finansierar det med hundratusentals ej arbetsföra/-villiga.”
”låter bli att” skall in efter ”dels”.
Typiskt. Få saker sänker en rejäl hektorering som att man glömmer ord.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Eftersom staten är kriminalitet i sin grandiosaste form så är det naturligt att det börjar med en nål och slutar med en silverskål. Din nostalgi för silvernåls-åren är förståelig och klingar väl med din tid på extrema vänsterkanten då du hungrigt sökte efter mer medel att stjäla och sedan fördela. Nu har tiden gått och folks fickor börjat gapa tomma och då har du gjort en intellektuell reträtt till konservatismen på högerkanten, klassisk förändring hos politiskt troende.
Centralplanering av en kriminell organisation kommer alltid vara en dålig idé, hur homogena och resursstarka gruppen som blir skinnad än är.
Hej.
Öhm, vaba?
Om jag får be, ta och kamma till dig.
För det första, i det libertarianska paradiset är den som är oförmögen att konkurrera eller är på annat vis arbetsoförmögen utlämnad åt välgörenhet och svält. Vi behöver inte gå längre tillbaka än tiden med fattighjon, lagligen organiserat tiggeri på socknen och liknande för att se hur ett land ser ut i praktiken utan grundläggande välfärd. Utan den nöd som då rådde hade där inte skapats något stöd för sociala reformer – dessutom på kristen grund! – hos allmänheten.
För det andra, du har ingen aning om hur vänstern såg och ser ut internt. Där fanns ett brett spektrum: från de som ansåg att staten bäst sköter vissa funktioner och i övrigt skall lämna dig ifred till de som framhöll Pol Pot, Mao och Stalin som föredömen. En del av dessa gjorde det kontrafaktiskt, andra gjorde det av hoppfull idealism och okunskap och en del såg det som ett steg i den kamp de föreställde sig började redan före Marx.
Sverige före sjuttiotalets orgie i ständigt höjda bidrag för allt fler saker t ex (jag kan förlåta dina puerila gliringar då du med stor sannolikhet är för liten för att minnas detta) var ett Sverige som kunde valt just denna grundläggande trygghet och sagt att det var nog. Socialdemokratin fann dock för gott att köpa våra röster med diverse bidrag – omfördelningar av varandras penar – och fackföreningarna sökte hålla rent från kommunisternas inflytande genom diverse eftergifter (löntagarfonderna t ex, eller MBL).
För det tredje, centralplanering kan vara bra och dåligt. Att planera centralt hur mycket dasspapper som skall förbrukas i Norrköping under 2019 låter sig inte göras: en mycket grov uppskattning baserad på försäljningssiffror och demografisk förändring kanske, men det sköter den privata marknaden bättre via att hålla begränsat överskott i lager. Men avloppsnät? Rening av avloppsvatten? Vägnät? Vilka områden som skall få brukas för kemisk industri (du vet, det libertarianska dogmatiska tänket om att var och en gör vad den vill med sin mark, det är rätt så dumt – eller så har man inget emot att ha en sulfitfabrik inpå knuten…)?
Men så kan libertarianer inte existera utan en välfärdsstat som skyddar dem från konsekvenserna av deras egna åsikter. Där finns inga hinder för libertarianer att söka etablera ett eget samhälle efter sina ena principer, men det gör de inte. Till och med de gröna khmererna (alltså ’gröna vågen’ som uppslagsord/sökterm för de yngre) sökte omsätta sina principer i handling. Det gick väl sisådär; några kollektiv lär fortfarande finnas i Norrland.
Utmaning: kan du skriva ett svar med argument utan personangrepp?
Till artikelförfattaren: Andreasson var mig veterligen en av de som våndades svårligen över sovjetväldets på det sena sextiotalet allt mer uppenbara förtryck – det gick inte längre att förneka, och han var (enligt hörsägen från en tecknare som arbetat med honom) precis som många andra intellektuella och kulturellt aktiva personer förkrossad över detta. Man kan med fördel lyssna på den oefterhärmliga Monica Zetterlunds väna stämma när hon framför ”Var blev ni av ljuva drömmar?” för att fånga de känslor som rådde inom många hos den svenska vänstern.
För den klicklata ungdomen kommer här ett smakprov:
”Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?
Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.”
Vänsterns skuld är odiskutabel, men för en som lämnade den för över tjugo år sedan är de moderna liberalernas och libertarianernas alltför snarlika dogmatism, bokstavstro, fraktionsfetischism, fixering vid för folket ovidkommande frågor ett obehagligt eko – libertarianernas ideal är utvecklade utan erfarenhet eller kunskap om vad avsaknad av stat är, liksom den svenska vänstern av igår var kommunister utan erfarenhet av denna.
Har vi verkligen tid med det, nu när västerlandets civilisation hotas av undergång via demografisk förändring? Eller kan vi enas kring pragmatiska ideal centrerade kring överlevnad (så att vi i framtiden kan gräla om skatt på kottplockning, Bohmans dass och ifall jag bryter mot lagen om jag ar en kniv i fickan?).
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Nu när västerlandet står inför det demografiska hot du nämner, har vi verkligen tid att låta staten fortsätta leka försäkringsbolag och fortsätta använda kassan till att finansiera det demografiska hotet? Eller ska vi testa den libertarianska varianten?
Rikard! Det finns privata reningsverk. Jag känner en person som har erbjudit sig att bygga och driva ett reningsverk om kommunen bara ger byggnadstillstånd för de hus han vill bygga. Kommunen vägrar dock.
Rikard skriver att staten bland annat ska garantera mat. Men vad händer om det blir en rätt till mat?
Tänk dig att du kan gå till affären och plocka på dig dig mat och sedan när du kommer till kassan säger att du har rätt att få mat. Staten betalar. Om staten betalar, vad för mat kommer du att välja? Blir det bara oxfilé och alltid två semlor när du bara behöver en?
Och affären, vad gör den, när den upptäcker att staten betalar? Jo, de höjer så klart priset på sina varor. Semlan kostar en dag 75 kronor i stället för 25 kronor.
Ovan var väldigt generellt, men faktiskt är det precis så som det fungerar idag med de så kallade statliga försäkringarna. Medicin, till exempel, betalar vi tio gånger mer för än vad det går att köpa för utanför det statliga systemet.
Mitt lilla exempel ovan går att tillämpa på hela staten. Statens försäkringstagare överutnyttjar och säljarna höger priset.
Ta ROT-avdraget som prisas. Vad hände när det infördes? En massa trix för att få avdrag för sådant det inte var avsett för, såsom att material omvandlades till arbetskostnad. Arbetskostnaden för hantverkstjänster ökade helt plötsligt. Någon annan betalade. Resultatet av det blev bland annat att de som inte kan få ROT-avdrag fick betala mer för byggtjänster, såsom bostadsrättsföreningar.
Ett fel i Skalmans resonemang är att skatter inte är försäkringar. Skatter används till en massa saker som inte är försäkringar. Finns det någon i Sverige förutom Stefan Löfven som tycker att det är okej att svenska skattebetalares pengar skickas till en ukrainsk regeringen som delvis består av nazister.
Låna Martin Borgs bok ”365 sätt att slösa med dina skattepengar”. I den kan man börja sin resa i skattevansinnet. Det går att lägga på många nollor efter 365. Det kommer aldrig att ta slut utan det kommer bara att öka.
När det gäller kostnader för att ta hand om handikappade erbjuds redan idag gravidförsäkringar som tecknas innan barnet är fött och ger bla ekonomisk ersättning vid sjukdom och handikapp hos barnet. Dom är ganska begränsade i omfattning (och väldigt billiga) eftersom dom endast behöver vara ett komplement till vad staten erbjuder, men det finns inget hinder för att denna produkt byggs ut i ett libertarianskt samhälle och ger ett komplett skydd.
Staten kan naturligtvis agera försäkringsbolag, liksom vem som helst annars. Dock går inte det över skattsedeln utan är försäkringspremier. (Som ibland kallas avgifter).
Skatt däremot är ren och skär plundring, där en överhet helt enkelt tar tillgångar av den svagare. Användning av skatt kan delas in i två huvuddelar:
* Omkostnader för tjänster som inte kan hänföras till omfördelning. T ex för försvar och rättsväsende.
* Socialistisk omfördelning. Dvs överheten tar av vissa och ger till andra.
Inget av detta är försäkring. Däremot kallas det så ibland. Och i vissa fall kallas också försäkringspremie för skatt.
Ett stort problem med att staten skall agera försäkringsbolag är att det kan bli oändligt ineffektivt. Det gäller framförallt när det inte finns vinstdrivande konkurrens. Och så är det för det mesta.
Skälet till att det blir ineffektivt är att det inte finns några incitament att sköta detta rationellt. Vid vinstdrivande företag och konkurrens så kommer den som är ineffektiv att gå i kk, varvid aktieägarna förlorar allt.
Just serien Bamse har väl rykte om sig att vara tämligen ”Sovjetisk”. Så att man där försöker beskriva skatt i positiva ordalag är inte särskilt förvånande. Vi lär väl inte få se ”Sheriffen i Nottingham och hans mannar” komma och driva in skatt där.