Den någorlunda minnesgode kommer ännu ihåg fastighetskrisen 2007, den som passerade Tigerekonomin med en hårsmån. Som alla bubblor orsakades den av penningpolitik, dvs av att staterna via sina centralbanker, ECB och Federal Reserve och i förlängningen banksystemet skapar krediter till projekt som den äkta ekonomin inte efterfrågat.
Sådan kreditexpansion är vår motsvarighet till det Venezuelanska fenomenet ”trycka pengar”, med den enda skillnaden att det än så länge görs under kontrollerade former. Eftersom fastighetsmarknaden står banksystemet nära är det ofta där som nytryckta pengar injiceras i ekonomin, och därför är fastighetsboom ett av de mest typiska resultaten av statlig penningpolitik.
I uppgångens inledning ses detta ofta som något positivt, då det är synbar ”ekonomisk aktivitet”, och vi har skapat ”arbetstillfällen”. När den därpå påföljande kraschen är ett faktum hör man ibland till tröst: Men vi fick i alla fall byggnader som står kvar för framtiden.
Är byggnaderna värt det? Behövs de? Hade de ett pris?
Offentlig verksamhet är aldrig värdeskapande. Den är alltid värdeförstörande. Men framför allt är den tvångsmässigt omfördelande. Beskattning är det tydligaste exemplet. Det går ofta ut på att staten tar från medelklassen och ger till underklassen via bidrag, och till överklassen via företagsstöd. Det är omfördelning, somliga vinner och andra förlorar, men inget nytt värde har skapats.
Penningpolitik är en annan typ av omfördelning. Genom att trycka pengar och därmed sänka räntor kanaliseras resurser till i detta fall fastighetsmarknaden. Resurserna tas inte ur tomma rymden utan kommer från andra områden i ekonomin. Exakt vilka dessa är går inte alltid att se, de tillhör kategorin ”det osedda” som Bastiat talar om, men det kan vara utveckling av tekniska produkter, flygande bilar, tjänster för att göra livet roligare, resebranschen, jordbruk. Penningpolitik är dessutom omfördelning i tiden: Sparare och framtida pensionärer plundras och deras besparingar används för att resa byggnader i nuet. Hur mycket glädje kommer de få av byggnaderna vid sin pension? Ett annat pris att betala är arbetslöshet. När byggbranschen kollapsar frigörs mängder av arbetskraft. Deras kompetens och ekonomins kapitalstruktur är inte konfigurerade för nya förhållanden. Arbetslöshet följer. I Spanien över 50 procent arbetslöshet bland de unga.
Tro det eller ej, men efterfrågan på nybyggnationer är heller inte obegränsad. Jag vet att det kan vara svårt att ta in för den som bott i Stockholm länge. Jag tillbringar just nu några dagar utanför Alicante i Spanien, ett av de områden där byggoptimismen var som störst när det begav sig. Den underliggande tanken var att alla ville flytta till det vackra vädret, det var bara byggnaderna som saknades, men med billig kredit från den Europeiska centralbanken var denna omotiverade begränsning undanröjd. I efterhand visade det sig att alla inte ville komma, trots solen. Till exempel fattas det kapital och möjligheter att försörja sig i området. Personligen tycker jag Vita kusten saknar träd. Här står nu tusentals tomma mer eller mindre färdigbyggda ruiner. I somliga har kringresande folk flyttat in, med stölder och brottslighet som följd. En annan kostnad är att bankerna ännu sitter med dåliga lån på sina böcker vilket avhåller dem från att ge kredit till sunda projekt som skulle kunna ha kommit igång.
”Vi fick i alla fall byggnader” är inte mycket till tröst i nuet för dem som förstått att penningpolitik har stora kostnader för samhället. Låt oss hoppas att de blir till nöje för framtida arkeologer.
