I skrivande stund har just ekonomipriset presenterats, vilket 2017 går till Richard H. Thaler vid University of Chicago. Thaler är känd som en av grundarna till det som kommit att kallas beteendeekonomi och är känd för allmänheten genom böcker som Nudge och den självbiografiska Misbehaving.
Vad gäller Thalers bidrag till ekonomisk teori så sammanfattade Kungliga vetenskapsakademien det som en ”psykologisk ekonomi” där fokus ligger på begränsad rationalitet, sociala preferenser och brist på självbehärskning (egenkontroll). Det är nog en bra sammanfattning. Thalers teoretiserande handlar i mångt och mycket om varför ekonomiska agenter inte är så rationella som ekonomiska modeller antar, samt vad konsekvenserna är. Det är bland annat en konflikt mellan kortsiktiga och långsiktiga mål, som t ex när man tar ytterligare en kaka fastän man vet att man inte ”borde”. Eller att lunchgäster gör mer hälsosamma val om restaurangen placerar desserten bakom salladen.
Detta kallas för ”libertariansk paternalism”, också ett begrepp som är centralt för Thaler och dennes verk. Framför allt handlar det om – eller har i alla fall kommit att appliceras som – hur man från statligt håll kan styra människors val till ”bättre” sådana. Allt från regleringar av öppettider och hur t ex restauranger får/kan skylta med olika slags mat till hur pensionssystem struktureras för att folk ska välja att spara ”tillräckligt” på egen hand.
Å ena sidan kan man hävda att denna ”psykologisering” av ekonomin är en förbättring och förmänskling av den atomistiska och hyperrationella moderna ekonomiska analysen. För i och med Thalers observation att människor sällan är hyperrationella (vad han och många beteendeekonomer verkar vilja kalla för irrationalitet) blir också det mänskliga en del i analysen. Men det är, liksom nationalekonomi egentligen har brottats med sedan man anammade marknadssocialisternas påstådda lösning på Mises kalkyleringsproblem (och samtidigt antog keynesiansk makroekonomisk teori), också ett argument för finjustering av det ekonomiska maskineriet trots att människor är ofullkomliga. Med andra ord: en invit till social ingenjörskonst (vilket också är så som beteendeekonomi inte sällan används).
Å andra sidan uppfinner Thaler och beteendeekonomin hjulet på nytt. Ekonomisk teori utgick aldrig ifrån att människor är hyperrationella, saknar känslor eller har perfekt information. Istället är det utgångspunkten i såväl klassisk som österrikisk ekonomi. Problemet är istället hur sociala och ekonomiska fenomen, på aggregerad eller mellanmänsklig nivå (dvs priser, resursallokering, osv) faktiskt fungerar givet att människor är vad de är.
Ur österrikiskt perspektiv, med fokus på agerandet i sig, spelar det ingen roll vad individer uppskattar eller varför de gör det. Det som betyder något för det ekonomiska systemet är istället att individer agerar, att de söker uppnå vissa värden, samt att detta påverkar det ekonomiska systemet och skapar förutsättningar för fortsatt agerande. Med andra ord: hur leder vårt individuella handlande till att institutioner framträder, som skapar någon slags enhetlighet till mänskligt agerande och konsekvens i det ekonomiska systemet? Varifrån kommer ekonomisk tillväxt och högre levnadsstandard? Hur framkommer produktiva och värdefulla fenomen ur individers handlingar? Hur kan marknadsprocessen förstås?
Men modern nationalekonomi saknar nästan helt en förståelse eller ens ett intresse för det ekonomiska systemet. Istället är utgångspunkten en syn på maximum (ekvilibrium) och hur den verkliga ekonomin skiljer sig ifrån denna ”optimala” modell. Det är ur det perspektivet som Thalers verk framstår som nydanande, för att han hittar att människor inte maximerar alla sina val i enlighet med ekonomiska modeller. Istället kan man anamma allehanda tricks för att antingen se till att man själv gör långsiktigt bättre val (som t ex att man ser till att inte ha godsaker hemma eller ställer kakburken på översta hyllan eller gör en automatöverföring varje månad till ett sparkonto) eller skapar system där man knuffar folk i allmänhet till ”bättre” val.
Frågan som då bör besvaras är vad detta får för konsekvenser för det ekonomiska systemet: om människor ”knuffas” till att inte välja det de för tillfället helst skulle vilja, oavsett om vi anser det vara rationellt eller inte, vad betyder det för priser, institutioner, resursallokering? Och vad blir effekterna av att någon annan beslutar vad som är bra för dig och tar sig makten att, med ”libertariansk paternalism”, justera de valalternativ du ställs inför så att du väljer ”bättre”?
Nästa steg på denna ineffektiva teoretiska rundgång blir väl att återigen fundera på hur det ekonomiska systemet fungerar…?
Ja, vilken tur att de sociala ingenjörerna saknar ”irrationaliteten” som plågar pöbeln ?
Deras ursäkt är antagligen att deras misstag drabbar färre än om pöbeln får bestämma över sig själv.
Badkarsliberalism.
Vilket ger ett cirkelresonemang där en liten grupp ursäktar sig varför dom måste ta mer och mer makt ifrån vanligt folk, det är ju för allas bästa!
Och när det görs allvarliga misstag pga av centraliseringen måste det döljas , det är ju för allas bästa!
Dom drar också med sig en stor grupp nyttiga idioter som hjälper till att förslava dom och andra , det är ju för allas bästa!
Hej.
Däri ligger knuten:
Å ena sidan vill jag, och du, när vi köper korv göra det med förtroende om råvarans och processens lämplighet. Där kan ett gemensamt kontrollsystem fungera om, och bara om, det skapas för att underlätta och möjliggöra informerade val – även om dessa val är suboptimala enligt någon. T ex spendera halva matkontot på tugg-gummi. Det är fortfarande ett informerat val, enligt ovan, men värdet av valet varierar.
Å andra sidan resulterar detta lätt i att du och jag anser att vi skall hjälpa andra till rätt val, där vi alltid menar rätt som i hur vi anser de borde välja; inte rätt som i ett val fattat av individen i förtroende för att den tillgängliga informationen är sakligt korrekt.
Gränsen däremellan är så hårfin att man lätt snubblar över utan att märka det. Tänk på när man talar med sina barn om vad de bör (enligt mig) studera. Där jag anser att en viss inriktning vore optimal utifrån min kunskap om bransch, karriär, inkomst, tillfredsställelse, och inte minst barnets personlighet – gör barnet en annan analys.
Skall jag tvinga mitt barn att studera till teknisk ingenjör trots att barnet vill bli pianist?
Att låta någon man bryr sig om fatta egna beslut trots att man är säker på att de är dumma, kanske en smula farliga till och med (som när en kvinnlig kusin till mig tillsammans med en väninna liftade runt i Tunisien för tre år sedan; lifta, ja, men där!?) är svårt.
Då vi sätter empati på piedestal landar vi tyvärr för långt ut i att definiera andras val – för deras egen skull. Den fällan är universell tror jag.
Troligen kommer våra härskare nu att välja att använda modern teknologi i form av algoritmer för att klura ut hur våra val skall definieras så att vi alltid väljer att alltid ha valt rätt, utan att ha valt att ens delta i detta.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Richard:
Nej, DU vill ha ett centraliserat monopol för kontroll. Jag skulle aldrig låta något så farligt som ett statligt monopol få komma i närheten av viktiga och oviktiga kontroller.
Julian Assange om pristagaren:
”Richard Thaler just won the Bank of Sweden Prize for economics (there is no Nobel prize for economics). Thaler is dangerous proponent of state totalitarianism who wants to eliminate unsurveilled human economic exchange. Sweden is the most cashless society.”
Det påminner starkt om Keynes , ekonomer med interventionistisk inställning är populära hos makten.
Ett socialistiskt infekterat land som Sverige, där staten och dess utvalda institutioner envist försöker styra och reglera medborgarnas beteende med obligatorisk skola, förbud, propaganda, planmonopol osv… istället för att var och en via ömsesidigt utvald samverkan och gemenskap fritt gör sina egna eller gemensamma val… med tiden blir förödande tråkigt, enahanda och initiativlöst, när det som tidigare var roligt och uppfriskande är helt borta. Inte minst gäller detta för en pensionär när ens partner, syskon, kusiner och vänner dör undan, och senare generationer helt åtskilt lever sina egna liv… trots att en rent fysiskt har det hur bra som helst…