De filosofiska premisserna till praxeologin

Den verkliga frågan rörde de kunskapsteoretiska grunderna för vetenskapen om mänskligt handlande och dess logiska legitimitet… Historismen försökte ersätta den med ekonomisk historia och positivismen förordade att den borde ersättas med en bedräglig samhällsvetenskap som tillämpade den Newtonska mekanikens logiska struktur och tänkande. Båda dessa skolor förenades i sitt avfärdande av det ekonomiska tänkandets resultat.

Human Action, sid 4.

Det som ur ett filosofiskt perspektiv är spännande med Ludwig von Mises ”Human Action” är föreningen av en klassisk aristotelisk syn på kausalitet med kantiansk epistemologi (vetenskapsfilosofi). Human Action är inte bara en teori om mänskligt handlande i generell mening och en ekonomisk teori, utan dessutom ett inlägg i samtida filosofisk debatt om hur vi får säker kunskap och vad som orsakar mänskligt handlande.

Där den kantianska traditionen såg på syntetiska apriori (kunskaper som förs samman oberoende av människans erfarenhet) som universaliserbara finner vi i den nykantianska övergången ett ifrågasättande av samma universaliserbarhet. Särskilt de nykantianer som inspireras av Karl Marx som ansåg att varje social klass har sitt eget ”logos”.  Därför vill Mises grunda en ekonomisk teori som är tillräckligt solid för att undvika kritik från historicism, behaviorism, positivism, marxism och liknande teorier. Och det är alltså här Mises introducerar teleologin som en metod som skiljer sig från positivismen och den vid denna tid rådande fysikaliska världsbilden med dess två orsaksförklaringar.

Det som är unikt i Mises epistemologi är således att teleologin ses som ett syntetiskt apriori, att det så att säga är något som vi kan få kunskap om oberoende av erfarenheten. Att människan är målstyrd är således något som vi har kunskap om obeorende av empiriska argument och induktioner.  Människans handlande kan nämligen inte förklaras utifrån ett studie om materiella och effektiva orsakslagar i naturen. Historien kan varken försanthålla eller falsifiera någon generell teori om mänskligt handlande utifrån ett laboratoriemässigt studium av människan (mot behaviorismen). Praxeologin rör inte heller frågan om hur människans logiska, diagnostiska, förmåga har uppstått. Det har ingen betydelse om någon av homo sapiens ”förfäder” resonerade eller inte resonerade i enlighet med en apriorisk kausalitet och teleologi. Det intressanta är att dessa orsaker är förutsättningen för vårt eget tänkande. Vi utgår här och nu från oss själva.

Att sedan studiet av det mänskliga handlandet är aprioriskt (syntetiska apriori) hindrar inte att man applicerar detta på omständigheter som kommer av erfarenheten eller av hypotetiska exempel. Aposterioriska erfarenheter, skriver Mises: ”…merely directs our curiosity toward certain problems. It tells us what we should explore, but it does not tell us how we could proceed in our search for knowledge.” – Human Action, sid 65.

Enligt historicismens postmoderna (dekonstruktivistiska) kusiner idag är således ekonomiskt tänkande (all form av ekonomisk vetenskap) blott uttryck för subjektiva och historiskt avgränsade fenomen. Det finns inga säkra ”lagbundenheter” bakom människans ekonomiska beteenden. Det är ungefär som att säga: Marxismen skulle kunna fungera i Venezuela även om den inte fungerade i Sovjetunionen, Albanien, Kampuchea, Vietnam, Kina och Nordkorea.

Man ser således vad en relativistisk hermeneutik skulle få för effekter på analys av monetär teori och reporäntan. Då det inte finns universella lagar om valutor som exempelvis medger att guldmyntfot eller bitcoin har ett mer stabilt värde, blir det ungefär som att säga: ”De må vara stabila för den kulturen och det företaget, men inte för oss i Sverige.”

Mot detta använder Mises det transcendentala argumentet (från Kant). För om empiricismen har rätt att varje ekonomisk lag endast har en hypotetisk sanning i det enskilda fallet, är även detta ett hypoteteiskt påstående. Alltså är det inte ett empiriskt påstående. – Hans Herman Hoppe: ”Economic Science and The Austrian Method”, sid 56.

Den transcendentala metoden används även i kritiken av historicismen i betydelsen att om det är sant att: ”ekonomiska lagar endast är tids- och subjektberoende” så är denna utsaga i sig endast tids och subjektberoende, det vill säga duger den inte som vetenskaplig proposition. Relativismens påståenden är relativa, de saknar universaliserbarhet. Således är de inte giltiga som utgångspunkt. De är uppenbart falska för vissa människor.

Antropologiskt leder detta till en helt annan människosyn än den som ser individen som ett oskrivet blad (som exempelvis Locke som ser människan som tabula rasa) som befinner sig i en värld där hon klistrar etiketter (namn) på allting (nominalism).

Mises får därtill rätt av en annan slags libertarian som Noam Chomsky i ett enda avseende. Chomskys stora och världsledande bidrag om språk och språkliga strukturer har visat att dessa är medfödda i vår konstitution. ”Logos” – orden – finns så att säga i vår genetiska kod.

Om vi således skall summera Mises filosofiska premisser finner vi:

• 1.) Att människan är en handlande agent.
• 2.) Att teleologiska orsaksförklaringar är den korrekta metoden att förstå mänskligt handlande.
• 3.) Att människans samlande enhet är ett jag (ego).
• 4.) Att människan kan ha kunskap och söka kunskap.
• 5.) Att teleologin är ett syntetiskt apriori – ingår i människans ”konstitution” oberoende av erfarenheten.
• 6.) Att människan kan vara rationell ifråga om medel och mål.
• 7.) Att människan som agent har en fri vilja att välja mål, medel och den mening hon tillskriver dessa.
•  8.) Att praxeologin tillsammans med matematik och fysik vilar på syntetiska apriori i den klassiska kantianska (rationalistiska ) traditionen: Praxeologin liksom matematiken är sann för alla människor i alla tider och överallt.

Det Mises med andra ord säger är att människan är målstyrd och kan inte välja att inte vara målstyrd samtidigt som han säger att hon har en fri vilja att vara rationell mellan de mål hon faktiskt väljer. Föreningen av frihet och rationalitet med teleologi finner vi även i Aristoteles etiska analys i den Nikomachiska etiken där människan, genom att förvärva vissa dygder (som bistår hennes funktionalitet) kan realisera sina moraliska men också intellektuella mål. Där Mises intresserade sig för människans ekonomiska mål, intresserade sig Aristoteles för hennes egen moraliska och intellektuella utveckling.