Det är populärt att vara kritisk till ekonomisk vetenskap. Inte sällan består kritiken av att man påpekar uppenbara dumheter som ekonomer ”tror på”. Och sedan skrattar man lite nedlåtande åt stollarna. Som i gårdagens artikel i tidskriften inc. av författaren Joshua Spodek: Economics Is Wrong About Growth.
Spodek väljer att attackera ekonomer i en av dessa frågor där de är uppenbart galna: ekonomisk tillväxt, speciellt hur länge ekonomin kan fortsätta att växa. Alla förstår ju att det inte håller i evigheter, utan att vi till slut befinner oss vid vägs ände. Är det då inte bättre att förbereda oss för det och istället ta det säkra för det osäkra, att dra ner lite på tillväxttakten och istället satsa på hållbar tillväxttakt i samklang med miljö, klimat, jämlikhet, osv?
Men liksom nästan alltid när hånfull kritik riktas mot ekonomer handlar det om att de som hånar, i det här fallet Spodek, inte har en susning om vad de talar om. Precis som Spodek är kritikerna nästan alltid så orimligt ignoranta att det är svårt att göra annat än tycka synd om dem. Men samtidigt är det många miljoner – om inte miljarder – som resonerar precis som dem. Så det är en god idé att reda ut begreppen, för i demokratiska stater är det vanliga åsikter – oavsett hur ignoranta de är – som blir politik och därmed med tvång formar samhället. Det är oerhört olyckligt.
Ekonomisk tillväxt är inte BNP
Ett av de vanliga felstegen är att tro att ekonomisk tillväxt är samma sak som BNP. Men precis som man kan mäta längd i meter så är inte distanser meter. Det är bara ett mått. Men BNP är dessutom ett oerhört dåligt mått på ekonomisk tillväxt, som missar helt huruvida värde faktiskt skapats. Med andra ord är BNP ett trubbigt mätinstrument som dessutom missar målet.
Ekonomisk tillväxt handlar helt enkelt om att kunna tillfredsställa fler behov och önskemål. Det är vad man i ekonomiska termer kallar värde, vilket uppstår när ett önskemål eller behov tillfredsställts – värdet är alltså något som konsumenten upplever. Det entreprenörer och producenter sysslar med är alltså att försöka skapa sådan tillfredsställelse, vilket konsumenter är villiga att betala för. Den som gör det på ett bra sätt, dvs skapar mer tillfredsställelse än produktionskostnad skapar vinst i form av värdeökning (värdeskapande). Denna delas mellan konsumenten, som tillfredsställs, och entreprenören, vars kostnader och täcks (med råge).
En ekonomi som ”växer” gör det i termer av att den skapar mer tillfredsställelse än den gjort tidigare. Det handlar alltså inte det minsta om grejor och prylar eller hur mycket man resurser man ”använder”, t ex hur mycket järnmalm man drar upp ur marken.
Resurser är inte fysiska
De som kritiserar ekonomisk tillväxt gör det inte sällan ur perspektivet att det finns ett motsatsförhållande mellan tillväxt och miljö (numera mest klimat). Eftersom resurser är ändliga kommer vi förr eller senare att ta slut på dem – och under tiden förstör vi planeten vi bor på. Mängder av romaner har skrivits just på temat att vi dödar planeten vi bor på eller, inom science fiction, att vi redan kommit så långt att resurserna är slut och mänskligheten måste dra vidare till nästa planet att exploatera.
Problemet är att det här sättet att tänka på inte ett felsteg utan två – och två fel är dubbelt fel. För det första används nästan uteslutande BNP snarare än verklig ekonomisk tillväxt. Dessutom utgår man ifrån att konsumtion är att förgöra en (fysisk) resurs ungefär som man bränner ved för värme. Alla förstår ju att om man bränner mer och mer ved så kommer man förr eller senare få slut på den.
Men problemet är att en ekonomisk resurs inte har ett dugg att göra med fysiska naturresurser. Det är förvirrande att samma ord används för två helt olika begrepp, men den som har endast ringa kunskap om ekonomi ser tydligt skillnaden. Olja är ett talande exempel på hur en ekonomisk resurs inte är detsamma som en naturresurs.
Innan petroleum och förbränningsmotorn uppfanns var olja bland det värsta man kunde hitta på sin mark. Många bönder förlorade allt de hade när de borrade efter vatten för att vattna sina grödor eller djur och istället fann olja. Oljan tenderar nämligen att göra vatten odrickbart och förstör dessutom den mark den rinner ut på. Detta är inte en ekonomisk resurs, för den har inget värde och ingen funktion. Men när man uppfann petroleum (dvs kunde göra oljan förbränningsbar) och förbränningsmotorn så förvandlades den geggiga sörjan till ekonomisk resurs: istället för att slå ut bönder som hittade olja på sin mark gjorde den dem rika.
Att en ekonomisk resurs inte är fysisk borde vara uppenbart i dagens internetålder. Copyright, internetdomäner, varumärken och renommé – dessa kan alla vara ekonomiska resurser, men kräver inte några fysiska resurser.
Tillväxt eller miljö
Motsättningen mellan ekonomisk tillväxt och miljö är helt och hållet ett påhitt som baseras på katastrofalt dålig ekonomisk förståelse. Det är förståeligt att många tänker på industrialismens skorstenar och massproduktion när de tänker på ekonomisk tillväxt, inte minst som politiker förstört begreppet genom att göra det synonymt med BNP (eftersom det kan mätas i siffror och, än viktigare, manipuleras politiskt). Men att många tänker det gör det inte sant.
Ekonomi handlar om att nyttja knappa resurser för att skapa tillfredsställelse (värde). Resurser är ekonomiska resurser; de kan vara både fysiska och icke-fysiska – men bidrar alltid till tillfredsställelse (annars är de inte resurser). De är också alltid knappa, för vi kan alltid välja att göra flera olika saker med en resurs. Den knappaste resurs vi har är tid, men det går uppenbarligen tillväxtkritikerna förbi – samtidigt som de ödslar tid på att hävda dumheter.
Eftersom tillväxt handlar om att skapa mer tillfredsställelse handlar det också om att ständigt använda resurser på bättre sätt. Med andra ord: när en resurs blir alltför knapp så går priset upp, vilket gör att vi blir ännu mer försiktiga med hur den används. Och när priset gått upp för högt, dvs så högt att det kostar mer än det smakar (tillfredsställelsen man kan skapa av resurserna är inte tillräcklig) så skiftar entreprenörer till att använda andra resurser – eller försöka tillfredsställa andra önskemål och behov.
Det skiftande mellan olika tillfredsställelser, så att vi hela tiden får så mycket som möjligt ut av alla knappa resurser, åstadkoms genom prismekanismen. Men det brukar kritiker nästan uteslutande vifta bort som något oviktigt. Fast om de verkligen brydde sig om användningen av resurser, inte minst de resurser som är fysiska, och förstod något om ekonomi så skulle inse att marknadspriset är deras största bundsförvant.
Bakvänt värde
Av någon anledning har väldigt många människor fått för sig att värde är något objektivt och fysiskt, att verkligt värde handlar om att förstöra naturresurser. Men det är helt bakvänt. En resurs har ett värde, dvs är en ekonomisk resurs, endast för att den kan bidra direkt eller indirekt till tillfredsställelse. Med andra ord, en resurs som olja är värdefull endast för att den tillfredsställer riktiga människors verkliga och upplevda behov och önskemål. Om människor inte vill ha det olja kan bidra med så har oljan inget värde och är heller inte en resurs.
Ökad produktivitet betyder med andra ord att vi kan får mer tillfredsställelse av färre resurser, inte att vi oåterkalleligt använder mer av det vår planet erbjuder. Så vad betyder det för den ekonomiska tillväxten framöver? Ja, inte betyder det att vi snart får ”slut” på resurser, för sådana skapas snarare än förgörs. Den ultimata resursen är människor, inte minst människors påhittighet. Det är härigenom vi får ut mer av mindre – och det är ju detta som är ekonomisk tillväxt. Med andra ord bör vi kunna utgå ifrån att tillväxten ökar snarare än saktar ner, dvs att vi får mer tillfredsställelse – och därför mer och mer värdefulla resurser.
Faktum är att verkligheten är ganska precis tvärtom mot vad dessa ”kritiker” tycker är så uppenbart.
Och det är väl detta som gör att så många har så svårt för ekonomi – för det är en vetenskap som visar att saker och ting inte är vad de vid första anblicken ser ut att vara. Väldigt ofta är det egentligen tvärtom, vilket är anledningen till att försök att lösa problem med politiska medel alltid misslyckas. Men för att se detta måste man ha åtminstone någon ekonomisk förståelse, vilket dessa kritiker nästan alltid helt saknar.
Det är helt enkelt väldigt pinsamt att lyssna på dem. Men många gör det trots allt, vilket gör att vissa till och med har som karriär att fläka ut sin okunnighet – gärna i bombastiska termer. Vem kunde väl ana att ekonomisk okunnighet kunde vara en resurs?
Hej.
Jag brukar jämföra ekonomisk tillväxt med hur vanliga växter agerar när de når gränsen för sitt tillgängliga utrymme: de växer på annat vis, och i annan riktning. Så länge där finns nya områden att nå kommer plantan att försöka sprida sig dit på ett eller annat vis.
Ekonomi, särskilt den kapitalistiska sorten, påminner inte så litet om evolution i det att bägge begreppen beskriver inte ett statiskt tillstånd eller en av människor framtagen moralfilosofisk princip utan en process (visserligen beskriven av människor, för vem skulle annars göra det?) utan mål, riktning eller egentlig egen vilja eller ens syfte. Likt existensen själv bara är den det den är – att finnas är allt den är och allt den gör.
Accepteras detta resonemang kan man jämföra varsam manipulation av processens förutsättningar med potatisodling; målet är en god avkastning utan att förstöra eller försämra möjligheten till framtida dylik. Snarare strävar man efter att styra plantan så att den väljer utvecklingsvägar vilket ständigt förbättrar den – en kombination av obehag och belöningar.
Att beordra plantan, eller låta den sköta sig själv är dömt på förhand. Det första resulterar i missväxt, det andra i regression och degeneration.
En varsam och aktsam hand, osynlig för själva plantan, är den bästa trädgårdsmästaren då den sköter varje planta utifrån en balans mellan förutsättningar och förmåga och även förmår harmoniera de olika växternas diverse för- och nackdelar till en ständigt bättre helhet.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Tack för intressant kommentar!
Växtanalogin fungerar bra om man vill förstå sig på regleringars verkan på ekonomin, för om plantan når ett hinder så antingen anpassar den sig och växer åt ett annat håll eller – om hindret är tillräckligt stort – dör. Bonsaiträd är ju ett ypperligt exempel här, eftersom trädet inte tillåts växa sig stort och starkt pga att den begränsas till väldigt litet utrymme.
Verklig ekonomisk tillväxt – eller i alla fall potentialen, som kan kringskäras av t ex regleringar – begränsas egentligen bara av vad mänsklig fantasi och kreativitet kan tänkas åstadkomma. Men denna har ju en gräns som hela tiden flyttar på sig, för en ny idé leder till nya idéer, som i sin tur leder till nya idéer. På det sättet är kreativiteten begränsad av det som redan tänkts och förståtts, men det betyder inte att den har en egentlig bortre gräns.
Så i den meningen tycker jag att växtanalogin är för begränsande. Ekonomin är förvisso mer av en organism än en organisation, men en organism som blir bättre och starkare ju mer den växer – och som inte kan få växtvärk. Ekonomi är mer som ett språk, som kan fortleva och utvecklas över tid för att understödja ständigt enklare, effektivare och bättre kommunikation.
Hej.
Du skriver:
”Ekonomin är förvisso mer av en organism än en organisation, men en organism som blir bättre och starkare ju mer den växer – och som inte kan få växtvärk.”
Om jag undantar resten av stycket (analogin om ett språk är väl vald – jämför vanliga språk med yrkesjargong, programmeringsspråk och dialekter; den första förändras hela tiden i tempo med hur yrket förändras, den senare är strikt regelbunden och ersätts när den når sin bortre utvecklingsgräns, och den sistnämnda måste antingen existera i stasis eller försvinna via förändring) så vill jag bara förtydliga att jag använder trädgårdsodling just för att om man vill ha vissa saker på vissa ställen så måste man styra och reglera, men styrningen och regleringen måste vara underordnad växternas egenskaper – deras potential till fortsatt utveckling inte minst. Med en annan analogi skulle man kunna säga att regler(ingar) i eller av ekonomisk verksamhet skall fungera som ett vattenhjul till en skvaltkvarn, inte som en fördämning.
Plan(t)ekonomi skulle i analogin kunna jämföras med just bonsaiträd – ser snyggt ut i hyllan men ger ingen avkastning i form av frukt eller andra grödor. Otyglad kapitalism helt utan någon form av regleringar ger en en trädgård täckt av maskrosor, kvickrot, åkervinda, gråbo och sly – har man tur blir där nällor och kirskål och kanske lite förvildade björnbär, men samma avkastning som en odling där allt ges bästa möjliga förutsättningar blir det knappast.
Vad rådjuren skall motsvara i analogin vete katten – både skattmas och maffia passar ju in där… i den ena varianten ger rådjuret kött som ett mervärde av skatten (växter den äter) men i den andra ger den bara sk*t, fästingar och avgnagda stumpar.
Sverige känns dock sedan länge mer som att man satt bocken som trädgårdsmästare.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Jag tror att vi har olika syn på huruvida en ekonomi har ett syfte. Givetvis behövs regler, men dessa är i allmänhet bättre när de växer fram underifrån snarare än påtvingas ovanifrån. Den stora litteraturen om institutioner, framför allt informella, organiska och ”spontana” sådana, visar hur ekonomier utan att regleras skapar standarder som minskar transaktionskostnader och ökar förutsägbarheten – och ger skydd för egendom, upprätthåller kontrakt osv. Om det är sådana regler du åsyftar så handlar det snarare om organismer som lever i symbios snarare än att en planta beskärs.
Så jag håller inte med om det du skriver om maskrosor och ogräs, för det är långt bortom analogins relevans. En ekonomi skapar balanser likt dem i ekologiska system, dock med ständigt ökande värdeskapande och utsträckning. Den förra är begränsad av sin fysiska natur, vilket förklarar rovdjur osv, medan den senare inte har sådana begränsningar eftersom det handlar om värde – som människor upplever subjektivt.
Tänk om tillräckligt många människor subjektivt värderar stabilitet framför evig mutation, vad sker då?
Misstag mig nu inte för en demokratins försvarare, men jag tycker det verkar som att människor fäster ett ganska högt värde vid en stat som ska verka för en stabil ekonomi.
Att staten sedan degenererar till något som verkar mot sina undersåtars intressen är förstås en annan sak.
Men där den inte finns uppfinns den snabbt. Det finns alltid demand.
Tja, de får nog skapa en egen enklav där man lever på traditionellt vis, ungefär som kommunister hade valt att leva i en marknads-”regim”.
Marknaden är inte demokratisk i meningen att majoriteten styr, utan formas av individuella initiativ som tillfredsställer (eller söker tillfredsställa) människors behov och önskemål. Så även om Sveriges 10 miljoner invånare inte skulle vilja se ”utveckling” eller ”tillväxt” men en enda entreprenöriellt sinnad människa hittade på något som andra ansåg vara av värde… det skulle fortfarande förändra ekonomin genom att göra den bättre. För människor avstår inte från högre värde annat än av anledningen att de inte anser det vara tillräckligt värdefullt.
De kan samverka om att inte tillåta nya uppfinningar eller idéer på sin (kombinerade) egendom och på så sätt skapa segregerade enklaver. Men det är ju något de förlorar på, i längden och antagligen även på kort sikt.
Det enda som krävs för tillväxt är att någon har en idé om hur han/hon kan skapa något som andra uppskattar – och därmed, genom att sälja den tjänsten, få det bättre själv. Det krävs bara en person som gör så – och att tillräckligt många anser det värdefullt nog att köpa så att kostnaden täcks – för att ekonomin ska ”rulla framåt”.
Mises skriver om detta indirekt och jag har vidareutvecklat tankarna (i ett kapitel i en snart publicerad bok om kostnadsteori): en ekonomi kan bara göra en av två saker – antingen växer den och således tillfredsställer fler behov, eller också krymper den för att den underställts för många tvingande krav och regleringar. Det finns inget mellanting.
Hej! Jag har rätt så nyligen fått upp ögonen för den österrikiska skolan och jag vill börja med att säga att mycket tilltalar mig eftersom jag genom ganska översiktliga studier hittills har fått insikter som åratal av studier av nationalekonomi i Sverige och USA inte har lyckats med.
Vad gäller resurshushållning av t.ex. olja så är det helt logiskt att priset kommer att ”göra jobbet” för att oljan inte ska ”ta slut”. Detta skulle ju också en konventionell (neoklassisk) ekonom hålla med om. Det jag har lite funderingar kring och där jag gärna skulle vilja höra det österrikiska perspektivet rör gränsöverskridande miljöproblem (jag tänker på olika typer av utsläpp men det kanske kan finnas något annat exempel också). Grunden i teorin är ju att genom en okränkbar äganderätt kan ingen ”smutsa ner” för någon annan utan att kompensera denne. Inga konstigheter om det t.ex. rör att någon spiller ut olja i havet (givet att någon äger havet). Men hur ska mer gränsöverskridande utsläpp hanteras där kanske många påverkas men i väldigt liten skala av en enskild aktörs utsläpp men där summan av alla utsläpp genererar stora problem? Det är ju här konventionella ekonomer propagerar för styrmedel såsom skatter och utsläppshandelssystem men där grunden i den österrikiska skolan är att det inte är önskvärt att ens försöka hantera alla s.k. externa effekter eftersom det för det första skulle vara ohanterligt (omöjligt att få kännedom och väga samman alla potentiella ”externa effekter” som upplevs av individer) och för det andra är det inte effektivt att kompensera de som drabbas genom ett byråkratiskt system, det är då bättre att den som släpper ut direkt kompenserar de som drabbas. I teorin låter detta bra men det skulle jag också säga är ohanterligt i vissa fall. Ett populärt exempel som ses som en framgång bland dem som förespråkar reglering på miljöområdet är utsläppen av ozonförstörande substanser. På 80-talet var ”ozonhålen” en stor fråga men genom att vi lyckades få bort s.k. freoner som förstör ozonlagret på relativt kort tid har ozonlagret nu återhämtat sig och detta ses inte längre som en kritisk fråga. Metoden som användes var såväl ekonomiska styrmedel (skatter) som direkta regleringar (kvoter och förbud). Men hur skulle man hanterat detta enligt österrikisk teori och praktik? Om jag som enskild person i Sverige har t.ex. ett kylskåp som släpper ut freoner som bidrar till ett sämre ozonskikt vilket i nästa steg drabbar människor på andra sidan jordklotet. Hur ska jag och alla andra som bidrar till ett försämrat ozonlager rent konkret kunna kompensera t.ex. hundratals miljoner människor i Sydostasien? Jag ser logiken i österrikiska resonemang för land och vatten (dvs. jordens yta) men tanken är väl inte att privatisera också atmosfären? Sen går det ju inte att komma ifrån att osäkerheten är större av vilken påverkan t.ex. utsläppen från ett svenskt stålverk har på klimatet i Asien eller för den delen mitt kylskåp med ”freoner” för ozonlagret. Men oavsett vad man anser om klimatfrågan eller ozonlagret så måste man väl ändå konstatera att det kan finnas problem med utsläpp på ett ställe som får negativ påverkan på ett helt annat ställe men där det inte är givet exakt vem som drabbas och i vilken utsträckning.
Jag har lyssnat på lite föreläsningar och poddar kring österrikisk ekonomi för att få förståelse för hur gränsöverskridande/globala miljöproblem ska hanteras men jag har inte fått förståelse för det än. Hoppas att du kan förklara eller ge mig tips på källor att titta vidare på, Per.
Hälsningar
Henrik
Hej Henrik! Kul att du fått upp ögonen för österrikisk ekonomi!
Du nämner egentligen ”lösningen” på problematiken redan i frågan: äganderätt. Däremot handlar frågeställningen om policy snarare än (österrikisk) ekonomi, så om vi ska hitta en lösning är det snarare en normativ fråga än ekonomi – dvs, i fallet för många av oss, libertariansk politiskt filosofi. Ekonomi kan bara svara på vad som skulle hända ”om” [fill in the blank].
Men man kan ge sig på gissningar om hur saker och ting skulle kunna hanteras. Ronald Coases artikel om sociala kostnader (1960) ger inblick i hur ekonomiska institutioner genom domare/domstolar (om vi ser dem som ”valda” enligt common law snarare än utsedda av en stat) skulle kunna lösa tvister. För det är ju detta det handlar om: tvister mellan egendomsägare. Jag antar att det är gränsöverskridande i termer av egendom du menar, snarare än gränser mellan länder/stater.
All ofrivillig förstörelse av egendom som någon annan åsamkar dig är en tvist som givetvis leda till ansvarsutkrävelse (skadestånd). Detta gäller även om det sker över stora avstånd eller i liten skala. T ex finns exempel från Industrialismens tidsålder där hemmansägare inte bara stämde utan även fick rätt mot fabriker som smutsade ner. Common law-systemet har också spontant/underifrån utvecklat ansvar för att störa andra ägare – t ex om man spelar hög musik på udda tider.
Men det du kanske hänvisar till är problemet med en fabrik, t ex, som släpper ut en massa smuts och/eller gifter som påverkar många över tid men där problemen kanske inte uppstår förrän senare. Så fort skadan uppstår eller förstås finns givetvis ett legitimt skadeanspråk. Men innan dess handlar det om en rimlighetsbedömning från båda sidor. En fabriksägare måste ta med i sina kalkyler att det kan vara så att utsläppen, trots att de inte än lett till skada, kan göra så – och att det alltså kan vara en enorm kostnad framöver. (Inte minst investerare i företaget och dess kunder, anställda, osv skulle vilja ta det säkra före det osäkra.) Å andra sidan handlar det också om kalkylen hos egendomsägare, som mycket väl kan ta potentiella hot till domstol. När? Närhelst de anser sig skadade, men det betyder inte att de får ”rätt”. Så bägge sidor hålls tillbaka från excesser helt enkelt för att det är väldigt kostsamt att agera oövervägt. Därmed upprätthålls en balans.
Men det klart – det kan vara så att skador sker först på lång sikt. Ett sådant exempel är köttproduktion i t ex USA, där djuren för det mesta hålls inspärrade och stoppas fulla med majs och pellets samt allehanda vacciner och antibiotika snarare än går på grönbete. Det har visat sig att det köttet kan vara direkt skadligt för mänsklig hälsa, medan det är väldigt bra mat om korna istället betar naturligt. Vem kunde väl ana…?
Fast problemet här är inte egentligen ekonomi, utan politik. För anledningen till att man föder upp biffkor i sådan miljö har väldigt lite med naturliga ekonomiska incitament att göra – det är ett resultat av enorma statliga subventioner av majs och storskalig djurhållning. Marknaden är långt mer decentraliserad, småskalig och varierad, så det är mycket tveksamt om vi sett sådana ”CAFOs” på en verklig marknad. Inte minst som köttkonsumenter gärna vill veta att djuren ”mått bra”.
Men även om det skulle ske på en fri marknad så skulle djuruppfödare som använder sådana metoder snabbt ställas till svars. Precis som media rapporterar om bönder som misshandlar sina djur skulle vi ha allehanda journalister, djurskyddsgrupper och t o m djuruppfödarorganisationer som övervakade dessa bönder. Och de skulle också givetvis vara underställda perceptionen hos kunder: bad publicity skulle omedelbart sätta stopp för djurhantering som konsumenter inte tycker om.
Marknadens reglering av allt sådant som vi ser som skadligt, farligt, otrevligt och ohälsosamt är mycket starkare än statens – och är snabbare och mer skoningslös mot ”förbrytare”. Dessutom är sådan ”spontan” marknadsreglering långsiktig – du hålls ansvarig för tidigare handlingar även långt in i framtiden.
Tack för uttömmande och upplysande svar, Per!
Det är logiskt att ett ökat ansvar leder till mer eftertanke och därmed mer försiktighet när det gäller att riskera att skada andra eller andras egendomar. Man skulle kanske kunna sammanfatta det med att man i ett fritt samhälle tar bort all reglering på förhand och istället säger att var och en ansvarar för att inte kränka någon annan och sedan när kränkningar ändå har skett (medvetet eller omedvetet) så hanterar man dessa i efterhand genom ansvarsutkrävande.
Om jag då ska försöka mig på en applicering av detta på klimatfrågan så skulle inga regleringar av CO2 ske idag. Om det sedan visar sig att dagens utsläpp orsakar lidande imorgon så måste alla som har släppt ut CO2 (vilket torde vara de allra flesta människor och företag på hela jorden men i olika utsträckning) kompensera dem som drabbats givet att det kan fastställas att lidandet är en direkt följd av just nämnda utsläpp. I praktiken skulle det väl innebära att man ersätter människor och företag som finns i drabbade regioner tillräckligt mycket så att de kan etablera sig på ett annat, likvärdigt, ställe samt att man kompenserar dem för det direkta lidandet. Är det en rimlig tolkning?
För övrigt intressant också exemplet du tar upp om djurhållningen och hur regleringarna kan bli direkt kontraproduktiva.
Vänliga hälsningar
Henrik
Absolut, det är en rimlig tolkning. Men det täcker endast effekten av skedd skada. Man ska inte glömma att marknaden framför allt ”styrs” av förväntningar, så det är långt ifrån passivt. Vad gäller CO2 kan det mycket väl vara så att forskare och andra uppmärksammar journalister och befolkningen i allmänhet på att det kan leda till problem. Och då kan ju konsumenter med den informationen välja att styra sin konsumtion till de producenter som de anser tar tillräckligt ”ansvar” – aktivt och i linje med förväntningar snarare än passivt och inväntande verklig skada. Bojkott är ett viktigt marknadsinstrument (det är väl den enda del av marknaden som vänstern faktiskt förstår och använder), liksom opinionsbildning och att ställa krav. Om det finns ett sug efter CO2-neutral produktion, eller om entreprenörer bara tror att det finns, så kommer de att starta ”klimatsmarta” konkurrenter. Ifall efterfrågan på sådana är tillräcklig så kommer de konkurrera ut de traditionella producenterna.
Precis , ekonomiska värdet är realnyttan inte kostnaden/resursförbrukningen . Ny vetenskap kan skapa mer och högre nytta till lägre kostnad. Vetskap av vad man inte ska konsumera ( äta giftsvamp ) har realnytta.
”Den ultimata resursen är människor, inte minst människors påhittighet.”
Kunskap/”påhittighet” är nog mer korrekt den ultimata resursen, människor är inte så svåra att producera och kan tendera till att bli en kostnad.
Det är riktigt att ekonomisk tillväxt inte alls kan likställas med vare sig BNP eller miljöförstöring, men det är också viktigt att förstå att en del ekonomisk tillväxt (tex att tillfredsställa ett visst behov) innebär skövling av natur eller miljö. De som i dessa fall betalar priset för tillväxten är andra levande växter och djur. Låt se på några exempel: 1) Entrepenören som odlar jätteräkor vilket kräver skövling av mangroveträsk. 2) Facebook fyller ett behov och är tillväxt, men energiförsörjningen av dess serverhallar och all trådbunden och trådlös informationsöverföring som applikationen skapar är enorm, och denna ökade elproduktion innebär ofrånkomligen att mängder av växter, insekter och måste dödas för att energin ska genereras.
Sen kan ju en nytt behov ersätta ett tidigare behov på ett sätt som innebär att en mer natur återställs och biologisk mångfald ökar i förhållande till den skövling som den nya aktiviteten kräver men det har generellt inte varit fallet.
En del av hur denna utveckling i form av utrotning av tex djur förstår man om man tittar på grafen i:
https://www.capsweb.org/blog/mass-man-makes-mess
Lägger man till den enorma minskningen av fiskbestånden ( http://2012.igem.org/Team:St_Andrews/Modelling ), så ser man att totala levande biomassan varit konstant, bara att människan utrotat väldigt mycket och numera består biomassan mest av djur i bur).
Alla djur och växter nyttjar ju miljön: rovdjur äter andra djur, ”vegetarianer” som elefanter skövlar och förstör helt ett område innan de drar vidare, växter bryter sönder berg och sten samt drar näring ur jorden, osv osv. Det ekologiska systemet består ju av sådana ”terrorbalanser” mellan olika arter, och människan är inte annorlunda. Man kan inte per automatik avfärda mänsklig (å)verkan som ”skövling” medan elefanters dito är en del av ekologin.
Däremot inte sagt att all mänsklig påverkan på naturen är av godo. Men man bör ha lite perspektiv på det hela: om människor avverkar skog så ses det ofta som ett enormt och skadligt angrepp, men samtidigt är elefanters skövling liksom skogsbränder ”naturliga”. Man bör respektera att människan är en del av naturen och påverkar den, inklusive dess (tillfälliga) balanser och arter, precis som andra djur. Så det man kan hävda är möjligen att skalan är överdriven och skadlig – inte att agerandet i sig är det.
Men det jag vänder mig mot är frånvaron av avvägningar. Tillväxt betyder ju mer output av mindre input, så i fallet Facebook så måste man se serverhallarnas energiåtgång (vilken för övrigt mycket väl kan vara sol- eller vindbaserad, vilket t ex Google och Microsoft arbetar med och redan har uppnått till över 90%) i dess rätta perspektiv. Viss del av den kommunikation som sker via Facebook skedde tidigare genom brev, tidningar, fax osv. Dessa tar enormt mycket mer resurser (både ekonomiska och fysiska) i anspråk än ett meddelande på ”Fejjan”.
Facebook har också tillfredsställt ett uppdämt behov av närmare kommunikation, som helt enkelt inte var möjligt eller kostnadseffektivt tidigare. (Det är också en väldig massa skit, men de som postar och läser skiten har uppenbart värde av det.)
Så frågan är hur mycket transporter över hela världen osv som Facebook gjort överflödiga.
Sedan får man heller inte glömma att mycket av den miljöförstöring som faktiskt sker har en och samma orsak: staten. Anledningen till att mängder av produktion sker i Kina och sedan transporteras världen över är att det politiska systemet gjort det lönsamt. Marknaden är i väldigt stor utsträckning småskalig och decentraliserad, inte centraliserad. Det senare är ett resultat av att staten subventionerar transporter och storskalig produktion med skattemedel, vilket leder till att all produktion förskjuts till stora (och oflexibla) lösningar. Dessa är inte lika lyhörda till konsumenters önskemål helt enkelt för att det krävs långt många fler konsumenter för att de ska kunna påverka produktionen. Att vara en av 10 000 kunder ger mer inflytande över produktionen och producenten än att vara en av dess 100 000 000 kunder.
Men du har helt rätt i att det här med miljö är viktigt – och en viktig aspekt av tillväxtdiskussionen. Det var inte syftet att diskutera detta i detalj i den här artikeln dock. Men med tanke på de kommentarer jag fått om just miljö är det kanske ett ämne att diskutera i en framtida artikel…?
Då och då uppstår alltid frågan om hur vi ska klara av miljöförstöring i ett fritt samhälle utan en stat.
Ni som ställer den frågan, hur vore det att betrakta hur staten löser den frågan idag. Klarar de av det? Nej, staten är jättedålig på att det. I många länder är det även staten som driver på miljöförstöringen. Staten ger godkännande till miljöförstöring. Staten stjäl privata människors ägor för att utnyttjas till miljöförstöring. Staten upphäver privata människors anspråk på skadestånd när de har drabbats av miljöförstöring.
En frihetlig person behöver inte svara på frågan om hur miljöförstöring ska lösas. Med stark äganderätt är det svårare att vara miljöförstörare än i ett samhälle med en stark stat.
Sist. Jag tycker det är blir lite roligt när politisk konstruerad miljöförstöring tas upp i debatten såsom koldioxid och freon. Skadan med det är att enorma mängder av resurser omfördelas till icke nytta. Och i vissa fall skapar de miljöförstöring, såsom vindkraftverk.
Och hur kommer det sig att staten är med i spelat att inte forska om psykisk ohälsa som bullret från vindkraftverken orsakar och därtill försöker hindra sådan forskning?
Precis, det är etatister som är oss svaret skyldiga, för det är staten som den klart största boven – direkt och indirekt. Men att göra detta klart är dessvärre inte ett sätt att övertyga; man bör också visa på lösningar på de problem som består efter att staten avskaffats.
Egentligen ganska enkelt att begripa: så länge inte alla människor känner att det inte längre finns något som kan göra deras liv bättre så kommer ekonomisk tillväxt att vara möjlig…
Precis. Och en sådan situation – dessutom för *alla* människor – är svår att ens tänka sig.
Jag tar mod till mig och noterar en viss avvikande åsikt i frågan om gränser för tillväxt, även om mitt resonemang inte påverkar ditt resonemang i praktiken.
Frågan om gränser för tillväxten blir ofta alltför kortsiktig. Människor verkar vara ganska duktig på att lösa praktiska problem som t ex miljöfrågor eller resursutnyttjande som annars skulle kunna ha hindrat fortsatt ekonomisk tillväxt. Jag tror att vi kommer att fortsätta vara duktiga på att lösa liknande framtida praktiska problem.
De absoluta gränserna för ekonomisk tillväxt kommer snarare från naturlagarna, och det är oftast förknippat med viss svårighet att bryta mot naturlagar.
I ett industrisamhälle verkar historisk ekonomisk tillväxt vara proportionell mot produkten av folkmängd*energikonsumtion, på ett ungefär. Som österrikare så vill man ju helst inte dra slutsatser om framtiden ur historiska data, men om vi kostar på oss ett litet snedsteg för resonemangets skull så är det lätt att se de fysiska gränserna för industriproduktion i form av tillgänglig landyta som krävs för folkmängd och max energikonsumtion som är möjlig innan spillvärme och temperaturökning inte längre går att kombinera med mänskligt liv.
Så troligen är det inte inom industrin som merparten av den framtida ekonomiska tillväxten kommer att ske, utan gissningsvis inom informations- och kunskapsområden. Utveckling i de länder som nu drar åt det post-industriell hållet verkar ge visst stöd för den tanken.
Men även information har en teoretisk minsta möjlig lagringsvolym och energimängder som krävs för att behandla den. Gamla gubben Plank och hans konstanter med minsta möjliga kvanta av längd, energi mm som kan existera är det som sätter de teoretiska begränsningarna för informationsbehandling.
Jag känner inte till några observerade samband mellan datamängder i en informationsbaserad ekonomi och ekonomisk tillväxt som är jämfört med sambandet energikonsumtion*befolkningsmängd för industrisamhällen, men de fysiska gränserna för informationsbehandling är så jättemånga magnituder större än de fysiska gränserna för industriproduktion att det i stort sett är ointressant att räkna med.
För även om exponentiell tillväxt är ett oerhört kraftfullt matematiskt begrepp som över tid ger extremt stora tal så tror jag ändå att vårt universum har gått en naturlig död till mötes innan mänskligheten stöter på de hårda fysiska gränserna för ekonomisk tillväxt inom en informationsbaserad ekonomi.
Jag har inte räknat på saken med annat än snabba överslag, det blev alldeles för fort så komplicerad matte att jag inte skulle gå i mål inom rimlig tid … någon gång när jag har tid över.
Intressant resonemang – tack för kommentaren.
Jo, det följer ju av att världen är ändlig samt att jag just argumenterat för att värde, vilket är det centrala i ekonomisk tillväxt, inte har någon bortre gräns eftersom det är något vi upplever. Det som återstår som kan vara begränsande är då den fysiska verkligheten. Och det är ju den som hållit oss ”tillbaka” sedan tidernas begynnelse – anledningen till att vi har tillväxt är ju att vi har kunnat få det bättre. Och anledningen till att vi kunnat få det bättre måste då rimligen vara något som varit begränsande.
Själva poängen, samt ett grundläggande antagande inom österrikisk ekonomi, är att målet (värde, i form av tillfredsställda önskemål) är obegränsat (insatiable, på engelska), vilket gör att medlet (resurser, vilka alltid i någon mån – men i en fungerande marknad i minskande utsträckning – har en fysisk komponent) är begränsat. Det viktiga med ekonomisk tillväxt är dock att den inte är linjärt korrelerad med naturresurser (inte ens ekonomiska resurser, även om dessas pris justeras efter nyttjandet och tillgången). Istället, som jag argumenterar i artikeln, får vi hela tiden ut mer värde av de resurser vi använder. Dvs: mindre input ger mer output, i värdetermer. Vad gäller den fysiska aspekten av det hela är det ännu tydligare: vi använder klart mindre naturresurser (även om det är svårt att klart definiera vad detta betyder eftersom vi också använder olika sådana och till olika saker) till enormt mycket mer värdeskapande.
Så det mått du använder, energikonsumtion*befolkningsmängd, tror jag inte stämmer över tid. Det approximerar säkert utvecklingen under någon tidsperiod, men baserat på BNP snarare än värde. Det är ett fundamentalt problem att se ekonomisk tillväxt som BNP.
Som jag skrev tidigare på mises.org, Kinas BNP består till förvånansvärt stor del av allehanda statligt regisserad produktion utan egentligt konsumentvärde. Det är ett uttalat mål för regionala och lokala politiska ledare att maximera BNP, så de gör precis detta: man producerar bostäder där ingen vill bo (som därför står tomma) och lägger pengar på mängder av olika monument. Dessutom gör man det med målet att de inte ska hålla mer än några år, så att BNP kan höjas ytterligare genom omfattande (kostsamma) reparationer (!). Detta bidrar givetvis inte till något egentligt värde, annat än möjligen ”jobb”, men det ger BNP en rejäl skjuts.
Det gäller att hålla tungan rätt i mun när det gäller tillväxt eftersom begreppet är så hårt sargat av politik och statistik. Faktum är att det finns en ny och starkt växande litteratur inom ”well-being” som försöker uppskatta just de ”mjuka” delarna av tillväxt. Men det återstår att se vad de kan bidra med till diskussionen.