Det finns olika vävnader på den västerländska filosofihistorien och även olika lager av djup. I denna artikel vill jag sätta fingret på en sådan vävnad som löper från Demokritos och Epikuros under antiken, återuppväcks av Francis Bacon vid modernitetens skymning och som påverkar den anglosaxiska förkärleken för utilitaristiskt tänkande inom etik och politisk teori.
Vad var Francis Bacons filosofiska företag? I sin ”Novum Organum”, som anspelar på Aristoteles samling av logiska och vetenskapliga metoder i Organum, ville han lägga grunden för en ny vetenskaplig metod som skulle eftersträva objektivitet. Vetenskaplig metod skulle kunna upprepas och vara opåverkad av vetenskapsmannens konfession och ideologi. Empiriska undersökningar via induktiv metod skulle eftersträva reliabilitet. Ramen för vetenskapen blev naturalismen. Om vi skall lyckas nå en objektiv grund för våra undersökningar är det naturen som sådan, inte aristoteliska resonemang om essenser, som skall vara i fokus. Filosofin skulle vidare undersöka en materialistisk kausalitet om orsak och effekt. Andra slags förklaringar kunde teologer syssla med och aristotelisk metod undvikas.
Det historiska avståndet mellan Bacon och Demokritos är 2000 år. Gemensamt hade de en världsbild som betytt mycket för den moderna världens självförståelse där materialismen/fysikalismen blev objektiv, medan idealistiska och teistiska paradigm förpassades till subjektiva föreställningar. Det går en röd tråd från Demokritos, Epikuros, Bacon, Hume, Bentham, Sidgwick, positivismens genombrott och den etiska utilitarism varigenom många argumenterar för dagens välfärdsstat. Intressant nog såg dessutom den engelska upplysningen också en god konjunktur för utopiskt tänkande.
Den baconska vetenskapen avmystifierade och avsakraliserade naturen. Kvar fanns objekt, människokroppar och empiriska observationer. Kvar fanns resonemang som är nödvändiga för en slags kunskap, men som saknar filosofiskt djup och har lätt att bortse från komplexa sammanhang och system. När denna teori möter upplysningsfilosofin uppstår ett tomrum.
För vad kan vi fylla den desakraliserade naturen med? Kan vi exempelvis sätta vår tro och våra förhoppningar till något immanent som människan, en konstitution eller en stat som fördelar välstånd så att pengarna ger störst möjliga effekt för så många som möjligt? Blir rättigheter här ett självändamål eller ett medel för högre nytta/ effekter? Och kan vi förklara komplexa sociala fenomen genom samma enkla kausala modeller varigenom vi studerar naturliga fenomen?
I den mån ett liknande positivistiskt synsätt tillämpas konsekvent på samhällsvetenskapen frågar vi inte efter det Aristoteles skulle kalla teleologiska orsaksförklaringar. Vi behöver inte veta vad exempelvis en person som kör in i en folkmängd på Drottninggatan har för mål med sitt handlande. Vi kan istället förklara handlandet som en kausal effekt av fattigdom, utanförskap, avslag på en ansökan eller som orsakat av det faktum att han i vetenskapliga termer var psykiskt sjuk. Behöver vi ta hänsyn till vad han hade för avsikter, ideologi och målsättningar med sitt handlande?
Men hur vet vi då att han begick en terroristhandling? Hur kan vi veta att det inte var exempelvis en full sjöman som ville ta sig till Värtahamnen?
Kan en individ ha onda målsättningar eller är liknande handlingar blott effekter av orsaker som kan reduceras på utanförskap och andra strukturella förklaringsmodeller? I debatten efter terrorattentatet tycks alla andra förklaringar än gärningsmannens egna målsättningar ha diskuterats. En omedelbar åtgärd mot terrorism som föreslogs på ministernivå blev frågan om terrorlås på lastbilar.
Om vi vänder på det så tillåter vi samtidigt individer som växt upp under påverkan av samma strukturer att ha goda målsättningar när de lyckas ta sig fram i samhället genom att exempelvis bli programledare, komiker, musiker, forskare, advokater och ingenjörer. Kan vi med andra ord tillåta oss att se dessa målsättningar som bra, rationella och konstruktiva för samhället? Och om vi kan det, varför då inte konstatera att vissa individer på helt frivillig väg låtit sig inspireras av hatfyllda budskap och ideologier mot det svenska samhället.
Efter terrorattentatet hölls en vacker manifestation där stockholmare samlades för att visa sympati för offren, solidaritet och medkänsla. Det som slog mig var emellertid att ordet terrorism inte nämndes en enda gång av inbjudna talare.
Till detta bör vi även analysera den svenska debatten som vill fokusera på människorna bakom terrorismen och då inte åsyftar dem som förslavats, våldtagits, lemlästats, torterats och korsfästs i namnet av en Islamisk Stat, utan på gärningsmännen som människor de också. Detta har varit politiskt fokus före, under och efter kännedom om de rapporter som olika hjälporganisationer kommit med vilka avslöjat grova kränkningar av mänskliga rättigheter och till och med använt begrepp som etniska rensningar riktat mot assyrer och jazider. IS-soldater har fått bidrag samtidigt som de varit i Syrien, fått sjukvård vid återkomst, kunnat resa tillbaks till Syrien efter omplåstring och har obekymrat kunnat återvända utan att svenska myndigheter brytt sig om att ta reda på vilka de är. Däremot har man diskuterat vad de har rätt till ifråga om förtur till bostads- och arbetsmarknad och andra sociala insatser. Detta tycks också vara unikt för Sverige. Jag känner faktiskt inte något europeiskt land där en liknande debatt kunnat föras på politiskt allvar och utan att göra politisk satir av just svenskar.
Förhållningssättet ser vi även i kultursatsningen på teaterpjäsen: ”Jihadisten” som enligt förklaringen åsyftar att väcka förståelse för den mänskliga sidan bakom ”resor till Syrien”. Personligen ser jag dock inte ett radikalt nytt perspektiv i detta. Vilken annan sida har någonsin diskuterats?
När vi således för samman den svenska attityden till återvändande IS-soldater med debatten och diskussionerna efter terrorattentatet i Stockholm, är det svårt att inte dra någon annan slutsats än att vi befinner oss i en slags urspårad senmodernitet. Vi behöver inte endast en djupare förståelse av orsaker, utan även av de idéer som gör terrorism till en rationell handling för vissa individer givet deras förvridna föreställningsvärldar. Att terrorister är människor vet vi redan. Det vi vill veta är vilka ideologier och målsättningar som leder dem till att begå omänskliga handlingar. Nej, det räcker inte med en baconsk vetenskap för att förstå terrorism. Vi måste gå djupare, längre och inte ducka för vad vi finner på vägen.
