Jag erkänner (mot)villigt att jag gav den minietatistiska podden The Usual Suspects ytterligare en chans, trots att första avsnittet kändes som rätt dålig användning av min tid (men jag är å andra sidan inte deras publik). Ungefär som att rösta i allmänna val – en aktivitet med en väldigt hög alternativkostnad.
Det blev som av en slump avsnitt 9, med den minst sagt clickbait-betonade titeln ”Han sa hora”, som dock innehåller en ytlig analys av ett gäng poänger från Hayeks livsverk.
Men än mer intressant är den korta diskussionen om kalkyleringsproblemet. Visserligen ska diskussionen förstås som ett argument för marknad, men det är ändå tråkigt att både Johan och Mattias uppenbarligen har rätt dålig förståelse för vad Mises (och senare Hayek) egentligen argumenterade. Det är måhända ett ”enkelt” misstag, men det är samma som de så kallade marknadssocialisterna (Lange, Lerner, osv) begick – och som var anledningen till att de kunde erbjuda en potentiell lösning genom att upprätta en central lista över priser.
Detta blir tydligt i de exempel på ”konkurrensprocessen” (vilket jag antar syftar till ”Competition as a Discovery Process” (Hayek, 1978)) som ges i podden och som syftar till att illustrera just kalkyleringsproblemet. T ex, att vi inte vet vad som är en bättre säng, hur en överlägsen utbildning skulle se ut, eller vad som vore ett bättre försäkringssystem.
Vad är då problemet med dessa exempel? Svar: att de är exempel på teknisk problematik. Men problemet på marknaden är inte tekniskt eller ingenjörsmässigt, vilket är problem som statens ingenjörskår faktiskt kan lösa (även om det nog skulle vara svårt). Den egentliga problematiken handlar om värden, alltså värderingar, det vill säga vad konsumenter värderar högre. Det är inte alls säkert att en tekniskt finare eller bättre lösning, eller ens en mer ”effektiv” (i betydelserna mindre material- eller energiåtgång, eller en mer genomarbetad och buggfri mjukvara), är något som faktiskt ger mer värde.
Det egentliga problemet är inte, för att använda ett vanligt förekommande exempel, huruvida en ny järnväg ska produceras av järn, stål, aluminium, eller guld. Även utan en marknadsprocess kan man räkna ut vilket material som håller bäst. Det problem Mises identifierade, och Hayek senare vidareutvecklade (eller underminerade, beroende på hur man läser kunskapsargumentet), handlar om den sociala nyttan av en investering, vilket man givetvis inte kan känna till i detalj i förväg. För järnvägen är frågeställningen alltså var järnvägen ska byggas (mellan vilka städer) och huruvida en järnväg är värd uppoffringen (kostnaden) jämfört med andra alternativ (inklusive att inte bygga någonting alls).
I andra hand handlar det om vilka tekniskt jämförbara lösningar är socialt sett av högre värde, alltså vilket val som är av lägst social kostnad. Det kan mycket väl vara så att järn, som är mjukare än stål, är en bättre lösning än stål, som är hårdare och håller längre. Varför? Därför att andra användningar av stål, enligt entreprenörers uppskattningar om vad framtiden erbjuder, är mycket mer värdefulla per enhet.
Hela kalkyleringsproblematiken handlar alltså om nyttjande av knappa resurser. Men en ”resurs” är inte ett material eller en grej, utan något ”fluffigt” och ospecifikt som har en ekonomiskt värdefull användning. En ekonomisk resurs kan alltså vara något helt annat än en materiell tillgång eller naturresurs. Exempelvis är olja en naturtillgång, men har endast varit en ekonomisk resurs i västvärlden sedan James Young upptäckte petroleum och omsatte denna upptäckt till bränsle. Innan dess var det förenat med utblottning att finna olja på sin mark, eftersom oljan förorenade brunnar, förstörde marken och därmed raserade värdet på marken (eftersom den inte kunde användas för boskapsskötsel).
Med andra ord handlar det inte om huruvida vi vet hur en ”bättre säng” skulle se ut. Det finns säkert en mängd sätt att bygga sängar som är mer stabila eller varmare eller skönare eller mer hållbara, men som inte är ekonomiskt lönsamma – det vill säga, den sociala alternativkostnaden, som approximeras av marknadspriser, är för hög. Det är möjligt att det finns tekniska fördelar med att bygga en järnväg av platinum (eller för den delen Rearden metal), men anledningen till att det inte är ekonomiskt sunt är att det finns för lite platinum relativt de många värdefulla användningarna av metallen.
Detta inkluderar på en öppen marknad de framtida användningarna, som är grunden till entreprenörers köp- och sälj-aktiviteter. De köper (säljer) för att de anser att de kan få ut mer (mindre) av resursen än priset just nu medger, givet att de också känner sig säkra på att priset inte kommer att gå ner (upp) ytterligare. Med andra ord: det pris som för tillfället gäller för en resurs är inte ett pris som reflekterar tillgång och användning i nuet, utan i framtiden. Det är alltså en social approximering som framkommer ”spontant” genom att entreprenörer skyr förluster.
Argumentet mot ekonomisk centralplanering handlar alltså inte om problemet att sammanställa den information som finns, men som är utspridd, eller att snabbt analysera informationen, utan att förhålla sig till information som inte finns. Det är en viktig aspekt av argumentet som ofta glöms bort, inte minst när man talar om Hayeks ”kunskapsproblem” – för det får en att tro att problemet är tekniskt eller, möjligen, ekonomiskt bara vad gäller att ”räkna ut” vad som är ”billigast”. Men problemet ligger egentligen i ordet ”är”, för det är precis just det som är problemet: att grunden för ekonomiska avväganden inte ”är” utan ”blir” – allt agerande syftar till att nå mål i framtiden, vilket betyder att priser i nuet är approximeringar av framtida värden, dvs en avvägning av sociala (aggregerade) nyttor givet vad vi vet i dagsläget samt spekuleringar om framtiden.
Vad som ”är en bättre säng” är alltså ovidkommande för kalkyleringsproblemet. Det som betyder något är vilka framtida nyttjanden av knappa resurser som vi kan spekulera om. Och denna information skapas genom att individuella entreprenörer gör avvägningar av projekt och planer samt spekulerar om huruvida de kommer att generera en ekonomisk vinst eller ej, samt på grundval av detta ger sig in i budgivning om befintliga resurser som de själva anser, utifrån sin egen förståelse och sina egna planer för framtiden – sin sammantagna bedömning – är undervärderade.
Detta kan aldrig ske i ett planerat samhälle med gemensamt ägande, för där bryts inte planer mot varandra – och där framkommer inte de mest säkra bedömningarna som vinnande i budgivningen om knappa resurser. Inte så mycket en ”bättre säng” som bättre nyttjande av resurser – högre värdeskapande – relativt konsumenters framtida behov och önskemål.
Dessvärre är en ytlig behandling av kalkyleringsproblemet detsamma som att gå i socialisters ärende, för själva poängen försvinner – och lösningen framstår som ”snabbare, smartare datorer” eller ”bättre informationsinsamling”. Men sådana ”lösningar” är irrelevant för den egentliga problematiken.