Förstod Stefan Löfven svensk diskrimineringslagstiftning när han högtidligt deklarerade att man i Sverige skakar hand med alla, oavsett könsidentitet? I ett prejudicerande fall från Trollhättan 2013 fick nämligen en praktikant rätt mot sin arbetsgivare efter att ha vägrat att skaka hand med kvinnor på sin praktikplats – Trollhättans integrationsenhet. Mannen valde att via sin fackförening Unionen driva ärendet som en rättslig process inför diskrimineringsombudsmannen, DO, och erhöll 30 000 kr i skadestånd. Till saken hör att arbetsgivaren, som var en kvinna, också hade upplevt sig kränkt när hon sträckt ut en hand till mannen under deras första möte och han vägrat att ta i den. Hon förlorade målet. I sin regeringsförklaring har Stefan Löfven deklarerat att hans ambition är att skärpa svensk diskrimineringslagstiftning. Hur då och vilka signaler sänder han själv ut? När Yasri Khan förvägrades en plats i Miljöpartiets styrelse efter att ha vägrat skaka hand med en reporter från TV 4 ställde sig Stefan som bekant på reporterns sida och fick medhåll från Anna Kinberg Batra. Återigen: Vet inte svenska politiker vilken lagstiftning som gäller för näringslivet och om de vet det – hur kommer det sig i så fall att de har andra måttstockar för politiska uppdrag i svensk demokrati än för näringslivet och offentlig sektor? Varför uppmanas partistyrelser att diskriminera?
Det som hände efter Yasri Khans sorti från Miljöpartiet hade kunnat bli en intressant debatt om svensk integrations- och identitetspolitik. Trist nog uteblev denna eftersom verkshöjden på svensk journalistik är och förblir på högstadienivå. Därför vill jag i denna artikel sätta fingret på några ömma punkter, trycka till och hoppas att det svider en aning.
Miljöpartiets kris går nämligen utanför partiet och vittnar om en inneboende konflikt mellan ett modernt jämlikhetskrav å ena sidan och en postmodern identitetspolitik å den andra. Det är en konflikt mellan två attityder och idétraditioner som har börjat skönjas lite här och var. Krisens olika delar har jag påtalat i andra artiklar. Det är svårt att förena ett modernt jämställdhetsideal och krav på likabehandling med kultur- och värderelativism. Jämlikhet betyder något annat i vissa tolkningar av islam än för vissa riktningar inom svensk mainstreamfeminism (radikalfeminism). I den postmoderna diskursen får man dock inte värdera mellan olika jämlikhets- och jämställdhetsideal. Om jag identifierar mig som kvinna och ser både mitt biologiska och sociala kön som en social konstruktion har jag moraliskt rätt till detta. Om jag identifierar mig som muslim och definierar min trosidentitet som så att jag aldrig vill skaka hand med det motsatta könet oavsett min egen könsidentitet, har jag rätt till detta. Dock kan personer med andra identiteter än min egen känna sig kränkta av mina ställningstaganden. Frågan är således var man drar gränsen? Diskrimineringsombudsmannen har redan förklarat vem som var mest kränkt i juridisk mening, men vad händer om ledande svenska politiker med statsministerns i spetsen ändrar normen? Det som då händer är att det blir mycket svårt att veta vad som är rätt. Det är således mycket svårt att förhålla sig till överhetens normer om man är muslim och politiker som å ena sidan privat lever efter strikta konservativa normer där man inte skakar hand med det motsatta könet (regeln tycks gälla för båda könen enligt en viss uttolkning av islam) och å andra sidan har en karriär inom ett parti som har feminism och hbt-frågor på samma dagordning som identitetspolitik och mångfald. Krisen är dock inte endast Miljöpartiets utan Sveriges. För de frågor som nu ställts på sin spets är hur skall vi förena ideal och normer som strider mot majoritetsbefolkningens och samtidigt visa yttersta respekt för den mångfald av identiteter som vi skapat i samhället? Även om det är mediadrev som påverkar statens normer, är det ytterst staten som informerar och ger kraft åt den rådande normen genom lagstiftning och det som idag kallas för ”signalpolitik”.
I en tidigare artikel påvisade jag praxeologins användbarhet på kulturfrågor och samhällsnormer genom att jämföra statens regleringar på företagande och finanspolitik med regleringar på kultur och samhälle. Om staten reglerar ekonomin ger den information som leder till snedvridna ekonomiska beslut. Staten skapar incitament som leder till konjunkturcykler. Analogt förhåller det sig på samma sätt med de värderingar och normer som rör kulturen och samhället. Och då staten driver liknande frågor i svenska skolor påverkar man de normer som där accepteras liksom ogiltigförklaras, även om normerna senare skulle visa sig leda till dåliga konsekvenser och leda till felaktigt informerade beslut. Om Stefan Löfven genom lagstiftningen har förbjudit något som han som statsminister skickar motsatta signaler om, kan man undra hur det är ställt? Liknande diskrepanser förekom förvisso också under Reinfeldts regering då de uppmanade svenska myndigheter att bryta mot svensk lag för illegala invandrare med utvisningsbeslut.
Om staten skulle driva en konsekvent identitetspolitik så viktar de kulturrelativism och minoritetsfrågor framför en mer traditionell syn på jämlikhet och jämställdhet. Detta innebär att det blir norm att inte kritisera individer som vägrar skaka hand med det motsatta könet. Normen leder till att man kan döma arbetsgivare i Trollhättan för att de kränker, trots att de har god vilja och själva upplever sig kränkta. De är nämligen en del av en strukturell diskriminering och behöver inte vara medvetna om att de kränker andras identitet. Så lyder det identitetspolitiska budskapet och är ett av Miljöpartiets främsta bidrag till svensk debatt. Om emellertid Stefan Löfven, som ideologiskt är mer modern än postmodern, byter fot och lyfter upp likabehandling och jämlikhet (tolkad i traditionell socialdemokratisk anda) som mer värdefullt än identitetspolitik, innebär detta att han ger nya direktiv om hur normen skall tolkas. Alltså: statens prioriteringar och normer skapar incitament och i likhet med priser på marknaden ger de information om vilka ideal som råder i kulturen och i den politiska offentligheten. När Stefan Löfven säger: ”I Sverige skakar man hand med alla”, har han viktat en norm som ger information till journalister att leta efter normbrytare. Och sådana är lätta att finna. Det blir julafton i slaskmedia.
Personligen har jag genom egna studier av islam och handledning från en vän som förut varit medlem i Muslimska Brödraskapet funnit tydliga svar på varför en riktning inom islam inte skakar hand med det motsatta könet. Det hela handlar om värderingar som rör sexuell renhet. Detta krav kan av en muslim som tillhör denna riktning tolkas som jämställt då regeln förbjuder både kvinnor och män att skaka hand med det motsatta könet, samtidigt som det för någon som har andra ideal kan te sig som oförståeligt. I en fri kultur skulle givetvis denna sed vara lika tillåten som Stefan Löfvens vilja att skaka hand. Problemet är dock att ett statligt ämbete omfattar något mer och större än en privatmoral. Om man är minister uppstår således frågan om var ens lojalitet ligger när man agerar genom sitt ämbete? Frågan är: Kan man genom ett offentligt ämbete i Sverige idag företräda andra normer än svensk politisk korrekthet och svensk sedvana? Stefan Löfven svarar: Nej! Svensk media svarar: Nej! Och således har man dragit en gräns för identitetspolitiken. Det är som om man säger: minoriteter och deras anspråk i all ära, men svenska seder och svensk radikalfeminism kommer först.
Det hela handlar i grunden om organiska normer och kulturer versus statliga normer. Amish i Förenta staterna är ett exempel på en lokal kultur som inom sin egen grupp lever efter andra normer än majoritetssamhället. Majoritetssamhället respekterar Amish då Amish inte gör anspråk på att påtvinga andra deras livsstil. Amish är en organisk kultur som växt fram i opposition till statsmakterna i Schweiz och Holland. De har även fått undantag i strid mot liberaler i Förenta staterna. Ortodoxt kristna som levde under jord i Sovjetunionen och riskerade att fängslas och mördas för kontrarevolutionär verksamhet, företrädde en organisk kultur. Inte heller dessa ville påtvinga sina normer övriga samhället. Problemet med Muslimska Brödraskapet är tvärtom att de till skillnad från andra grupper som uppstått under salafismens historia valt att använda etablerade institutioner för att vinna kulturell terräng för sina egna ideal och normer. Där puritanska salafister sett deltagande i demokratiska val som något orent, som haram, har Muslimska Brödraskapet sett partier och demokratiska institutioner som medel för entristiska strategier. De gör således samma fel som sekulära humanister som ser staten som sin religiösa överbyggnad. De använder tvångsmedel. Där humanister som Löfven och Batra vill få alla i offentligheten att skaka hand, vill Muslimska Brödraskapet tvinga individer att respektera skilda badtider för kvinnor och män.
I Sverige hade vi en gång i tiden en folklig och frihetlig kultur där individer i opposition till statmakten stiftade fred, utvecklade olika lokala musiktraditioner och seder och hade som vana att lösa sina problem via lokala ting snarare än att åkalla högre statspolisiära makter. Efter Gustav Vasa och i synnerhet efter socialdemokratins reformer under 1900-talet har dessa organiska och frihetliga kulturer kommit att ersättas av journalistik och ett statspolitiskt prästerskap som normbärare och normförvaltare. Även om identitetspolitiken endast företrätts av en handfull förvirrade postmarxister har denna linje penetrerat offentlig debatt via journalistik och partipolitik. Alternativet behöver dock inte stå mellan två statsideologier som konkurrerar om tolkningsföreträde. Om man lämnar individer fria får man tvärtom något som är både naturligt och medmänskligt.
Sammanfattningsvis anser jag således att överheten varken bör lägga sig i hur man hälsar på varandra, vilka man badar med eller vad man har för tro och åsikter. Jag frånkänner alla rätten att kränka någon annan med tvång, fördomar och idioti. Alla individer bör behandlas lika utifrån det libertarianska kriteriet om att alla har absolut rätt till frihet för sig själva och sina liv. Ingen skall behöva underkasta sig majoriteters eller minoriteters normer. Detta sammanfattar dessutom på ett ypperligt sätt min åsikt om Miljöpartiet. Jag har ingenting emot att Gustaf Fridolin vill leva i ett miljöpartistiskt idealsamhälle, det jag är emot är att detta samhällsideal idag även går ut över mig och alla andra som inte vill leva där.
—
Nikodemus Ungh är frihetlig skribent, bloggare och vän till institutet.
”För de frågor som nu ställts på sin spets är hur skall vi förena ideal och normer som strider mot majoritetsbefolkningens och samtidigt visa yttersta respekt för den mångfald av identiteter som vi skapat i samhället?”
Enkelt. De två vilt skilda grupperna kan hitta enighet i en gemensam fiende, min fiendes fiende är min vän-tänk. Feministernas förakt emot det normativa, post-koloniala ”vithetssamhället” är förenligt med islamisters förakt emot det dekadenta kafir samhället. Genom att enbart rikta kritik till nuvarande samhället, kan de två grupperna enkelt undvika att ge varandra kritik. Ett uppenbart och tydligt exempel av det blev evident vid Pride i förorterna. Brydde någon av alla ”self-proclaimed” feminister om dem glåporden, trakasserierna och skymferna som riktade sig emot den paraden? Nå, gjorde dem? Kanske ett handfull som snabbt blev avfärdade som Hitler-Mussolini-Leopold sympatisörer.
Fin artikel! 😀
Måste dock påpeka att kulturrelativism, i sin rätta bemärkelse, är ett frihetligt påfund som varken innefattar tvång eller moraliska/etiska ställningstagande. Kulturrelativism i sin renaste och sannaste Boasianska form är inget mer än ett metodologiskt verktyg för att kunna tillämpa objektiv kulturforskning. Avser man exempelvis forska i judiskt släktskapssystem kan man inte anta att ens eget perspektiv på ”släktskap” och vad som klassas som ”släktskap” är det enda sanna, hur skulle det gå att bedriva objektiv antropologi?
Det går alltså att vara kulturrelativist utan att tycka att vart och vartannat kulturellt fenomen är moraliskt, rätt och alldeles, alldeles underbart. Den kommunistiske antropologen kan tycka libertarianism är det mest irrationella och omoraliska som finns på denna jord, men ändå tillämpa en kulturrelativistisk forskning i ”Ankeborg”.
Det handlar om att förklara och inte om att försvara. Tycker meningen som inleds med ”Personligen har jag genom egna studier av islam” är ett praktexempel på kulturrelativistiska utläggningar. Förklara varför och låt sedan folk, om de så vill, själva värdera x som bu eller bä.
Rotti
Kulturrelativism är inte en vetenskaplig metod utan ett perspektiv. Självklart så måste man utgå från den kultur man studerar och försöka förstå den inifrån, även om det givetvis inte går att bortse från sig själv och sina referensramar. Det jag menar med kulturrelativism i artikeln är när detta perspektiv blir politiskt, det vill säga när det blir en politisk attityd att inte vilja värdera mellan olika kulturers normer. Att använda begreppet på detta sätt är inte unikt för mig eller denna artikel.
Hej.
Du skriver att i ett fritt samhälle skall bägge hälsningsnormerna kunna existera. Hur då, då de är ömsesidigt exkluderande?
Det finns inget kulturrelativistiskt perspektiv utanför den sociala gruppen man fötts in i; endast den som definierar sig i kontrast med och opposition den grupp den fötts in i kan inbilla sig att den intar denna tredje ståndpunkt utanför av kulturgruppen givna, påbjudna eller tillåtna normer.
Däremot kan man, och bör man, eftersträva att förstå en grupp både utifrån sin egen, men också så¨som den förstår sig själv. Detta är dock inte liktydigt med att hålla alla kulturgrupper, eller folk, för likvärdiga eller i ägo av samma rättigheter, eftersom denna ståndpunkt också är kulturellt betingad, och så även dess motsats.
Det kulturrelativistiska perspektivet är antingen en naiv dröm i paritet med pacifism, socialism, vulgär-liberalism och andra utopier, eller en metod som den som både kan vara ärlig mot sig själv om sin partiskhet ändå utifrån denna eftersträvar en hederlig presentation av andra folks kulturer, seder och vanor.
Men hur kombinerar du normen att skaka hand med att inte skaka hand? Ljudet av en hand som skakar?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Rickard
Hur de skall kombineras: genom djuptolerans och att ingen använder sin kränkthet för att gå till polisiär överhet. En individ får vägra att hälsa i lika hög grad som en arbetsgivare får vägra att anställa den som inte hälsar. Dem som inte vill hälsa får söka sig till arbeten där man slipper att hälsa. Dem som vill hälsa får hälsa på dem som vill bli påhälsade. Om någon blir kränkt av detta så får personen arbeta med sig själv och sina normer.