Myrdalarna hade rätt. Det blev en Kris i befolkningsfrågan till slut, men det tog lite längre tid än de trodde. När boken publicerades år 1934 var Sveriges befolkning ca 6 miljoner och på 1980-talet hade den växt till den 8 miljoner. Idag däremot är födelsetalen i Sverige (och övriga västvärlden) för låga för att upprätthålla folkstammen.
På 1880-talet rådde en omvänd debatt i befolkningsfrågan. Fattigdomen (som var i avtagande) var den stora frågan. Tack vare teknisk utveckling och därpå stigande välstånd ökade befolkningsmängden relativt fort. De socialradikala ansåg märkligt nog att befolkningen ökade fortare än den ekonomiska tillväxten gav utrymme för och därmed orsakade fattigdomen. De radikala var ofta nymalthusianer och menade att den nya tidens preventivmedel gav möjligheter till födelsekontroll som borde användas fullt ut för att minska befolkningstillväxten. Nationalekonomen Kurt Wicksell var en av de ledande nymalthusianerna. Han propagerade för tvåbarnssystemet och menade att den stora utvandringen till Amerika som kulminerade i mitten av 1860-talet varit en lyckosam befolkningsmässig nödventil för Sverige.
De konservativa, å andra sidan, såg inte befolkningsökningen som ett problem. De var ”anti-nymalthusianer” och såg istället preventivmedlen som det stora hotet mot framtiden. Myrdalarna redogjorde för den konservativa ståndpunkten:
Den såsom följd inträdande befolkningsminskningen skulle beteckna en rasens degeneration och betyda ”släktets självmord”. När befolkningstrycket minskades, skulle landet översvämmas av invandrare från främmande folkraser med högre fruktsamhetstal. Med de starkares rätt skulle dessa överta och omforma vårt dyrbara kulturarv. Denna invasion skulle därtill kunna dra med sig internationella förvecklingar och riskera vår fred. Samtidigt skulle därvid de minskade barnkullarna sänka vår försvarskraft och blottlägga landet för rovlystna erövrare.
Vid sekelskiftet vände diskussionen. Amerikautvandringen hade tagit ny fart. Statsmakterna oroades nu istället av befolkningsutflödet och tillsatte år 1907 Emigrationsutredningen för att få stopp på emigrationen.
Nordisk familjeboks två upplagor illustrerar idéskiftet. I den första upplagan (1886) finner man under sökordet Malthus en längre entusiastisk beskrivning av dennes befolkningslära. I den andra upplagan (1914) återfinns under nymalthusianism istället bara detta korta stycke:
Nymalthusianism, såväl den praktiska rörelse som den teoretiska lära, som afse inskränkning af familjernas storlek… genom s. k. preventiva medel… Som folksed uppenbarade sig nymalthusianismen i nyare tid tidigast i Frankrike i form af det s. k. tvåbarnssystemet; f. n. håller denna rörelse på att utbreda sig till alla kristna folk utom slaverna… Senare har den predikats af en mängd ekonomer och filantroper i alla länder såsom bästa medlet till fattigdomens bekämpande (i Sverige af K. Wicksell). I forntiden förde tvåbarnssystemet Grekland och Rom mot undergången. Det torde göra detsamma med våra folk, därest det blir allmän folksed.
Den stora frågan i tiden var nu istället varför födelsetalen minskade. Myrdalarna konstaterade att de konservativa fått rätt i sin förutsägelse, men menade att det inte främst var på grund av preventivmedlens intåg, utan snarare det ojämnt fördelade välståndet. Lösningen var följaktligen att bygga upp en ambitiös välfärdsstat med omfattande ekonomisk omfördelning, vård, skola, omsorg, dagis och barnuppfostran i det offentligas regi:
Det blir då fråga om en ganska radikal omfördelning av inkomsterna mellan familjer med en olika stor barnförsörjningsbörda och olika stor inkomst. Det kommer att gälla en profylaktisk socialpolitik, närmast styrd av syftet att stegra folkmaterialets kvalitet men samtidigt förverkligande den radikala fördelningspolitiken genom att göra en väsentlig del av barnförsörjningsbördan till en hela samhällets angelägenhet. En hel del sociala institutioner – och i första hand familjen – komma därvid att behöva anpassa sig i den riktning, att vår folkstam återigen skall finna det lönt att förnya sig själv.
Med tiden har en imponerande dagis- och omfördelningsapparat byggts upp i sant myrdalsk anda. Men det har inte stoppat födelsetalen från att falla. Därför får man söka andra förklaringar till födelsetalens klena utveckling än ojämn ekonomisk fördelning. Det beror snarare på i grunden förändrade värderingar hos befolkningen, och var dessa förändringar har sin rot kan man spekulera i.
Men till exempel är stora familjer besvärliga, får inte plats i bilen och blir dyra att flyga ner till Thailand. Och det moderna utbildningsväsendet förbrukar många år av befolkningens fruktbara livstid vilket gör att människor bildar familj och skaffar barn sent. Dessutom har yrkesliv, snarare än familjeliv, kommit att bli ett mått på mäns och kvinnors värde. Eller som tidigare statsminister Göran Persson beskrev saken: ”den som är hemma med barn bidrar inte till samhället” — och med samhället menade han skatten och välfärdsstaten. Vi lever också i en tid som genomsyras av idén att varje nyfött barn blir ännu en börda för planeten.
I äldre tider var en stor familj liktydigt med rikedom och trygghet på samma sätt som stora skördar och växande boskapshjordar. På statsnivå betydde en stor och växande befolkning geopolitisk makt eftersom det innebar tillgång till soldatmaterial och därmed möjlighet till expansion och behållande av territorium. I modern tid kräver politisk makt främst ett växande skatteunderlag för att kunna köpa röster i inför varje ny fyraårs-cykel. Med dylika prioriteringar blir det viktigare att främja skatteförsörjningen än befolkningens långsiktiga tillväxt; det blir viktigare att få ut hela befolkningen på arbetslinjen idag än att bygga nästa generation för imorgon.
Historiskt har fallande befolkningstal inneburit oförmåga att hålla territorium. Det finns egentligen ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda idag om befolkningsfallet skulle gå alltför långt. I slutändan är det inte grundlagar, värdegrund eller demokrati som avgör utvecklingen, utan demografi. Ur kosmiskt perspektiv spelar det inte någon roll vilka folkstammar som bebor Sveriges territorium, men man kan ha subjektiva sentimentala synpunkter på det. Men det är inte detta problem vi avhandlar här.
Idag liksom i 1900-talets början är staten bekymrad över de fallande födelsetalen. Då var det av omsorg om ”folkstammen”, arbetskraftsförsörjningen och det ekonomiska välståndet. Idag är det på grund av insikten att man inte kommer kunna hålla välfärdsstaten vid liv. Även FNs ”Befolkningsavdelning” är bekymrade över hur man ska kunna rädda välfärdsstaterna. Utöver högre pensionsåldrar och sociala avgifter rekommenderar man för västeuropa, USA, Korea och Japan att fylla på med ”replacement migration” bestående av ”stora antal internationella migranter och deras avkomlingar”:
policies and programmes relating to international migration, in particular replacement migration, and the integration of large numbers of recent migrants and their descendants.
(FN tar inte i beaktande vad som händer i de länder som exporterar välfärdsarbetskraft till de gamla välfärdsstaterna.)
Fallande befolkning är inget välfärdsproblem, invandring behövs inte
Välfärdsstaten är ett pyramidspel. Dagens förmånstagare blir fler medan försörjarna blir färre. Alla pyramidspel behöver en växande bas av insättare. Välfärdsstaten i sin nuvarande allomfattande form överlever inte en befolkningsminskning eftersom toppen växer medan botten smalnar. Och då tar vi inte ens hänsyn till effekterna av det enorma slöseriet i den offentliga förvaltningen.
Men är befolkningsminskning verkligen ett välståndsproblem utanför välfärdsstaten? Härmed hävdas bestämt Nej. Det hela inses lätt med en verklighetsekonomisk illustration.
Anta en isolerad självförsörjande bonde. Han räknar med att kunna arbeta tills han är 65 år och därefter leva i fem år till. Med denna kalkyl i bakhuvudet kommer han inför sin 65-årsdag se till att spara ihop fem års förråd av förnödenheter för att kunna leva som pensionär – och lite extra för eventualiteter.
Några generationer senare har välståndet ökat och hälsan förbättrats så att bönder räknar med att leva tills de är 80 år. Utvecklingen har gått framåt. Livslängden har ökat. Längre livslängd är en god sak (såvida man inte förvaltar en välfärdsregim). Om bonden envisas med att göra som man gjorde förr, och bara jobba tills han är 65 år eftersom han ju ”har rätt att gå i pension i pension” så kommer han få svälta på ålderns höst. Men med det mänskliga livet förhåller det sig så att när livslängden ökar så ökar också de arbetsförmögna åren. Bönder som räknar med att leva till 80 kommer antagligen i genomsnitt arbeta tills de är 70-75.
Poängen här är att längre livslängd inte innebär att automatiskt att välståndet sjunker. När människor själva anpassar sitt sparande efter sin förväntade livslängd så uppstår inga ”problem” med längre livslängd.
Annorlunda blir det givetvis om en statlig pensionsförvaltare träder in och garanterar att man får gå i pension vid 65 års ålder med bibehållen nivå på utbetalningar även om medellivslängden ökar. Då förvandlas pensionssystemet med nödvändighet till ett pyramidspel. När spektaklet inte längre kan finansieras, löftet måste brytas och pensionsåldern höjas blir kunderna besvikna.
I verkligheten lever vi i en komplex ekonomi med arbetsdelning, import, export, monetära besparingar och hus som kan säljas på ålderns höst. Men principen är exakt densamma: Människor som tar hand om sig själva vet hur mycket de måste spara.
Men räcker arbetskraften till att ta hand om alla gamla om befolkningen minskar? Återigen, människor ligger inte på långvården från 65 till sin dödsdag utan fortfarande bara den sista tiden i livet. Det behövs inte särskilt mycket mer arbetskraft. Men om det skulle behövas mer arbetskraft till vård av gamla så har entreprenörer och marknader den magiska förmågan att alltid nosa upp och reallokera arbetskraft för att tillfredsställa efterfrågan. Och om det mot all förmodan inte skulle finnas tillräcklig arbetskraft innanför rikets gränser så kommer arbetskraft importeras. Men till skillnad från idag när det importeras människor med slumpmässiga kvalifikationer enbart efter politiska nycker så skulle det importeras precis den arbetskraft som efterfrågas. Pyramidspelet kan inte räddas med invandring för det är inte arbetskraft som saknas utan resurser att betala arbetskraften. Import av godtyckliga, icke-efterfrågade, kvalifikationer kan inte skapa de resurser som behövs för att finansiera välfärdsstaten.
Principerna som illustreras ovan med pensioner gäller även övriga delar av välfärdsstaten. Om pyramidspelet med de orimliga utfästelserna eliminerades och ansvaret återfördes till undersåtarna vore en sakta minskande befolkningsmängd inga problem. Färre konsumenter kräver färre producenter. Den komplexa ekonomin skalar ner och anpassar sig lätt.
Sammanfattning
Att folkmängden i Europa minskar är ett problem för välfärdsstaterna eftersom de gjort utfästelser de inte kan hålla när befolkningspyramiden smalnar av. Välfärdsstatens problem är inte brist på arbetskraft, utan brist på resurser för att betala arbetskraften. Politiskt styrd import av godtycklig, icke-efterfrågad, arbetskraft kan inte skapa de nödvändiga resurserna.
Utan välfärdsstat vore minskande befolkning inget ekonomiskt eller välfärdsmässigt problem eftersom samhället och produktionsapparaten lätt anpassar sig. (Däremot kan det bli ett problem att behålla territoriet i orostider om folkmängden blivit alltför liten, men det är ett annat problem.)
Att invandring inte behövs för välståndet är inget argument för att inte tillåta människor att immigrera. Det är bara en falsifiering av påståendet att immigration är nödvändig för att upprätthålla välfärden.
Sedan kan man ha sentimentala synpunkter på att Europas befolkning avskaffar sig själv. Gillar man inte det är det bara att sätta igång och bidra genom att själv skaffa fler barn. Det är inte svårt. Och helst ”minst 3 barn innan 30”.
PS. Här är en intressant motion på befolkningstemat. Den lades första gången 2001 och sedan en andra gång 2005.
I dagens Sverige med bostadsbrist inom och i närhet till de större städerna, så borde 55-plusare kunna planera pensionssparandet i ömsesidigt samförstånd med tusentals andra i samma situation. Dessa grandparents kunde då tillsammans med barn och barnbarn planera för att inom ~ 5 – 15 år bygga hus till barnbarnsgenerationen. Exempelvis genom att när de sålt sina stora villor till barnen, bör med gemensamma organisationer bl.a. köpa upp stora Norrlandsskogar med byggnadsvirke och jordbruksfastigheter längs tillfartsleder mot de större städerna med bostadsbrist. Med en så lång nät-planeringstid så bör logistiken kunna optimeras i förhandling med sågverk, virkestorkning och spotmarknad för köks-, badrumsutrustning osv… Dessutom kan de storfamiljer m.fl. som så önskar utnyttja storskogarna för semester rekreation, jakt, fiske, kanot osv… osv.. under tiden. När sedan barnbarnen börjar amoretera av sitt boende, så ger det en extra pensionstillskott…
Hur många barn folk ska ha är inte något en stat ska försöka planera. Det borde ”moder natur” lösa 🙂 Som med resten av alla djur.
Bra skrivet föresten. Alldrig tänkt på välfärdsstaten som ett pyramidspel. Det är ju en utmärkt beskrivning.
Staten subventionerar P-piller och fria aborter i decennier.
Staten hävdar sedan att befolkningsmängden behöver ökas med invandring.
Repeat
Tror ni verkligen det är arbetskraft som är motiven för våra politiska ledare att öppna upp portarna till Europa? Då är ni nog med än lovligt naiva. Det är tämligen uppenbart att de som kommer hit aldrig kommer bli nettoinbetalare, det vet både ni och politikerna, och det handlar inte om det….
Varför skulle vi tro det? Men eftersom det är ett av överhetens populäraste argument för skattesubventionerad invandring förtjänar det att vederläggas. Det kan ju hända att det finns folk som tror på det.
Staten borde varken hindra eller subventionera invandring. Staten kan ge fan i hur många människor som bor inom gränserna. Endast farliga människor bör hindras från att bosätta sig.
Det är bara tack vare välfärden som befolkningsfrågan är relevant för staten.