Enligt BigMac-index kostade i januari 2016 en Big Mac i Sverige 70% mer än samma burgare i Thailand. För en svensk är det billigt att äta i Thailand.
BigMac-index är ett lättsamt sätt att jämföra skillnader i köpkraft mellan olika delar av världen. Luddigt talat är köpkraften i ett land ”inversen av prisnivån” – stark köpkraft är detsamma som låga priser. Som namnet antyder baseras detta index på Big Mac priser i olika länder.
Inom nationalekonomin gör man ibland antagande om köpkraftsparitet (purchasing power parity, PPP). En teori som bygger på PPP antar att prisskillnader under vissa omständigheter, till exempel efter lång tid, försvinner. Alla priser på Big Mac i hela världen, mätt i till exempel dollar, skulle då närma sig ett enda globalt Big Mac pris.
PPP är ett modigt antagande. Se till exempel på Venezuela. Där har priskillnaderna snarare ökat gentemot omvärlden. En Big Mac i Schweiz kostade i januari tio gånger mer än i Venezuela. Ett argument för PPP är att den stora prisskillnaden lockar entreprenörer att köpa billiga Big Macs i Venezuela och sälja dem dyrt i Schweiz. På grund av förändringar i utbud skulle det leda till högre pris i Venezuela (pga. mindre utbud) och lägre pris i Schweiz (större utbud).
Att PPP inte övertygar i verkligheten har delvis politiska förklaringar. Det finns en del politiska skillnader mellan Schweiz och Venezuela. Till exempel skatter påverkar. Ett land med hög restaurangskatt (allt annat lika) kommer sannolikt ha ett högre Big Mac index. Sverige har världens näst dyraste Big Macs.
Men det är inte säkert att man ens på fria marknader skulle observera PPP. Schweiz har lägre skatter än Sverige och ändå serverar schweizarna världens dyraste Big Macs.
Varför uppstår prisskillnader överhuvudtaget? Förenklat brukar man ju säga att priser uppstår i skärningspunkten mellan priskurvorna för utbud och efterfrågan. I dagens globala ekonomi är frakt ingen stor kostnad. Även i det väglösa libertarianska paradiset Somalia kan man köpa den senaste elektroniken. Det är alltså inte så mycket utbudet utan snarare efterfrågan som orsakar prisskillnader. Med efterfrågan avses inte bara hur gärna man ”vill ha” den senaste mobilen, utan förmågan och viljan att betala för den. Svensken kan leva billigt i Thailand för han kan betala mer. Och varför kan han göra det?
Låt oss på sedvanligt österrikiskt manér tänka oss en tvåmanna-ekonomi utan pengar. Robinson Kruse och Fredag odlar och lever på potatis. Fredag jobbar hela dagarna på potatisåkern. Robinson gör också det, men på kvällar och nätter utvecklar han en maskin som när den är färdig klarar av hela potatisarbetet på halva tiden. Den tid han får över använder han till att utveckla nya varor, till exempel tvättmaskiner, bilar, mobiltelefoner. Robinson bygger verktyg, maskiner och arbetsrutiner för allt detta – han ackumulerar kapital. Fredag vill också ha mobiltelefon. Han börjar jobba längre dagar för att odla mer potatis som han kan använda för att byta till sig Robinsons potatismaskin. Med den därpå ökande potatiseffektiviteten får han snart ett ansenligt potatisöverskott. Det kan han använda för att byta till sig en mobiltelefon. Robinson inser att hans kapital gör honom så effektiv att han behöver bara jobba någon timme per dag med att tillverka en bil åt Fredag, som vid byte med Fredag ger honom hela dagsbehovet av potatis. På grund av Robinsons stora ackumulerade kapital får hans arbetstid en mycket större köpkraft än Fredag.
Den höga kapitaliseringen i Sverige är den viktigaste förklaringen till varför svenskar kan resa till många ställen på jorden och leva billigt med hög levnadsstandard. Det är kapitalet som gör att deras arbetstid får mycket större utväxling och därmed högre köpkraft runt om i världen. Även den som inte själv äger kapitalet drar nytta av dess fördelar när han får använda det i sitt arbete.
