Peter Wolodarski är överlycklig. Sveriges BNP för tredje kvartalet visade en årstillväxt på 3,9% vilket är högt jämfört med de genomsnittliga 2% som har observerats över längre tid. Peter tycker sig härmed ha hårda bevis på att den historiskt höga invandringen är ”bra för Sverige”.
Det är Statistiska Centralbyrån (SCB) som sammanställer BNP-måttet i Sverige. Så här säger SCB på sin hemsida:
Det är viktigt att poängtera att BNP inte är ett mått på välfärd. Det anger endast landets totala produktion och är ett mått på den ekonomiska aktiviteten i landet.
Denna poäng kan inte nog betonas. BNP är enbart ett mått på undersåtarnas ekonomiska aktiviteter, men det mäter inte deras välfärd eftersom välfärd är en subjektiv upplevelse som inte kan kvantifieras. Om två föräldrar förvärvsarbetar istället för bara en så ökar rikets BNP (och statens skatteintäkter) men det är inte objektivt sant att den drabbade familjens välfärd ökar. Det är fullt tänkbart att de värderar familjetid högre än arbetstid i fabriken.
På samma plats förklarar SCB att BNP kan beräknas på tre olika sätt. I teorin ska de ge samma resultat: Man kan mäta (1) all produktion, (2) all konsumtion, eller (3) alla intäkter. SCB förklarar att det statistiska underlaget för metod (1) inkommer först och det är därför man främst använder den.
Oavsett vilken metod man använder så är en av de grövsta svagheterna med BNP-måttet att den offentliga sektorns ekonomiska aktiviteter bidrar positivt till måttet. Men när mer varor och tjänster produceras för konsumtion i den offentliga sektorn sjunker oftast den subjektivt upplevda välfärden. Ju mer pengar staten lägger på militära äventyr i fattiga länder, genuscertifieringar, arenor, svagt upphandlade dyra sjukhus etc. desto mer stiger BNP men desto mer sjunker välståndet hos dem som får betala.
För att bättre återspegla undersåtarnas välfärd borde BNP inte inkludera statens konsumtion utan istället subtrahera den från den totala produktionen. Det som är kvar efter att staten tagit ”sin” del av produktionen är kvar för undersåtarnas välfärd.
Egentligen har vi ingen åsikt om hur BNP borde vara konstruerat. Det är ett meningslöst mått hur man än gör det. Däremot kan vi utifrån dess nuvarande konstruktion konstatera att staten lätt kan öka BNP med 10-20-30% på ett kvartal om den vill. Allt den behöver göra är att höja skatterna eller ta massiva lån (alternativt trycka upp pengarna) och köpa upp allt den kan komma över. Statens ökade ekonomiska aktivitet kommer visa sig starkt positiv i nästa kvartals BNP.
Ett annat bombsäkert sätt att öka BNP är att ösa stora belopp ur de aldrig sinande tomma ladorna, ta upp stora lån, annonsera om skattehöjningar, och handla upp varor och tjänster hos Bert Karlsson, familjen Wallenberg, madrasstillverkare, tältmakare och andra entreprenörer i den glödheta invandringsbranschen.
Men det är ännu oklart om det leder till högre välfärd hos undersåtarna.
Är det inte så att procentmåttet på BNP mäts i reala tal. dvs efter KPI -procentenheten dragits av? Om KPI underskattas (vilket känns hyfsat troligt) borde även BNP-ökningen i procent överskattas.
Wolle logik:
Förövrigt är Indien rikare än Sverige för att Indiens BNP är högre än Sveriges BNP.
För att bättre återspegla undersåtarnas välfärd borde BNP inte inkludera statens konsumtion utan istället subtrahera den från den totala produktionen. Det som är kvar efter att staten tagit ”sin” del av produktionen är kvar för undersåtarnas välfärd.
Du kan inte mena att statens konsumtion öht inte ger något bruttobidrag till medborgarnas välfärd? Dina exempel är lite tendentiöst valda, men till och med en dåligt upphandlad multiarena ger väl någon bruttovälfärd för Håkan Hellström-publiken, för byggjobbarna vars löner betalas med skattemedel, för kommunfolket vars själ häver sig i bröstet när de ser kommunens stolthet, etc. Och då har vi inte ens börjat prata om vården (människors välfärd höjs av att vara friska), skolan (dito dito utbildade), socialtjänsten (dito dito inte svältande), rättsväsendet (dito dito inte i klorna på våldsamma krigsherrar), etc.
Visst tycker somliga att staten bidrar med en smula nytta i form av undermåliga och svårtillgängliga tjänster. Så för att komma närmare verkligheten bör man kanske inte dra bort 100% av statens konsumtion utan bara 95% av den. Men det är en subjektiv värdering hur mycket nytta man tycker sig få av den. För min personliga del vill jag dra bort 100%.
Klaus: Om det är en fråga om subjektiva värderingar, så torde den korrekta metodologin vara att fråga varje medborgare (eller ett representativt urval) hur mycket de värderar statens konsumtion, och sedan dra ett genomsnitt.
Nu tror jag iofs inte att denna metoden vore särskilt reliabel. Den intressanta storheten är ju nämligen hur mycket nytta statens konsumtion gör i jämförelse med ett tänkt scenario där motsvarande resurser spolas ned i toalettstolen (vilket vore liktydigt med din 100%-nivå). Så metoden förutsätter antagandet att människor kan förväntas vara kompetenta bedömare av hur högt deras välstånd skulle vara i detta tänkta scenario, där det inte existerar vare sig statsapparat eller offentlig sektor. Och jag ser inte att vi har några skäl att hoppas att människor har denna kompetens. Jag har det åtminstone inte.
@Karl
En möjlighet vore att studera andra ickesocialsitiska ekonomier och se hur mycket människor är redo att betala för motsvarande tjänster där? Barnpassning och sjukvård till exempel produceras ju frivilligt i stora delar av världen.
@Karl!
Man kan inte ta pengar från andra om hävda att de pengarna gör mer nytta på annat håll och att den som tar pengarna vet bättre än den som blir bestulen vad pengarna ska användas till. Du får en fin arena, men du kan inte se vad du kunde ha fått i stället. För den delen går de flesta arenor som kommuner bygger med förslut. Dessutom en mycket liten andel av en kommuns invånare som utnyttjar dessa arenor.
Om man resonerar som du gör då kan man lika bra bara ta pengar från folk, bygga något och sedan riva det så man kan bygga något nytt igen, för varje bygga gör nytta. Förvisso är ett sådant resonemang i tryggt förvar hos 99 procent av alla nationalekonomer.
Sedan kan du ställa frågan till dig själv om vad du vill med din egen existens. Vill du var en tjänar åt politikerna eller vara din egen herre.
Göran: Nu har jag inte hävdat att de gör mer nytta (det kan man förstås diskutera), bara att de gör någon nytta. Det var därför jag talade om ”bruttovälfärd”, medan du talar om nettovälfärd.
Ingen bestrider förstås att det finns mer och mindre nyttiga sätt för det offentliga att spendera sina resurser.
@Karl
Om du och jag gör en transaktion och en tredje person blandar sig i och säger att denne ska ha en del av transaktionen för att varje gång du och jag gör en transaktion ska den tredje personen skjuta av ett fyrverkeri, vilken nytta har skapats för dig och mig? Dina och mina möjligheter att utföra transaktioner begränsas och det kanske blir färre transaktioner. Det finns inga som helst möjligheter att ”stimulera” en ekonomi genom att begränsa dina och mina transaktioner.
Snart ska regeringen bygga en höghastighetsjärnväg mellan Stockholm och Malmö. Den beräknas göra 22-24 miljarder i förlust varje år. Någon nytta gör den väl. I alla fall en kostnad på 4.400-4.800 kr per arbetande person i Sverige. Å så skryter regeringen när de höjer pensionen med 600 kr för ett år.
Klart det går bra, jag dricker samma vin som sist! 😉
Ifall pengarna går till något som på riktigt gynnar svenska folket ger det givetvis även då välfärd. Att påstå att det går bort till 100% är ju inte seriöst resonerat.
Jag kan dock hålla med om att det är bra mycket skit som våra skattepengar går till som är slöseri. Ex genustramset, föra andras krig i U-länder, dyra upphandlingar osv osv.
Nu går ju även våra skattepengar på ett helt sanslöst sätt till att främja andra folks framväxt i vårt land. I många fall grupper som dessutom hatar västvärlden och vår kultur.
Peter Wolodarski är en pajas!