Sommartankar

Ibland slår det mig hur vackert det komplexa samspelet i mänskliga samhällen är. Det kan hända när jag går in i en liten butik som drivs av någon som lägger ner sin själ i den. När jag då köper något känner jag glädje över att både jag och innehavaren blev ömsesidigt rikare av affären. Principen om ömsesidig vinst är så viktig, och om den var bättre förstådd skulle det förändra världen. Vid dylika tillfällen erbjuder jag alltid affär utan kvitto och uppmuntrar handlaren att stoppa pengarna rakt ner i fickan utan att passera den direktanslutna kassapparaten.

Samma sak slår mig också ibland när jag funderar över samhället i stort och fascineras över att ”den osynliga handen”, dvs. det sammanlagda resultatet av principen om ömsesidig vinst, ser till att det finns mat och kläder åt alla till rimliga priser — och att priserna ständigt sjunker. Inget av detta är egentligen några konstigheter för dem som förstår hur välstånd skapas, vilket tyvärr är en alltför liten skara, men när jag ser det utspelas framför mina ögon känner jag ibland en märklig ödmjukhet inför det.

Det mänskliga samspelet slår mig också ibland när jag betraktar vår historia och känner historiens vingslag. Då funderar jag gärna över hur det går till när en generation bygger vidare på den förras grund, och lämnar över ännu mer till nästa. Det hände mig senast häromdagen när jag besökte en liten 1800-tals-kyrka i Blekinge skärgård. Visserligen kändes den gammal, men där hade tidigare stått en ännu äldre medeltida kyrka som man tyvärr rivit till förmån för den nya. Dock stod det gamla vapenhuset kvar 50 meter ifrån kyrkan och det var byggt med ekstockar som var över fem hundra år gamla. Ekarna torde ha slagit rot någon gång under vikingatiden. Vapenhuset har genom århundradena tjänat flera funktioner, till exempel som bårhus, förråd och kornbod för de fattiga. Nu är den sockenstuga och där serverades fika och doftade hemtrevligt.

Inne i kyrkan plockade jag åt mig en broschyr som beskrev dess historia och inventarier. Det var en gulnad skrift, säkert 30 år gammal, vilket bara är ett ögonblick i ekstockarnas perspektiv. Jag läste om ljuskronorna; två av dem var från medeltidskyrkan och när jag lyfte blicken såg jag dem hänga där rakt ovanför mig! Övriga ljuskronor var nya, dvs. från 1700- och 1800-talen. Jag läste om altarskåpet från 1500-talet som också hängt i den gamla kyrkan, och se där, på väggen hängde det urgamla snideriarbetet! Jag läste om offerkistan som stulits och brutits upp ett par gånger. Till slut bestämde man att klä den helt i järn och förse den med fyra olika lås. Då blev det slut på buset. Och där stod den. Men den roligaste berättelsen var den om bonden som på 1650-talet kom inspringande mitt under en predikan och larmade om att pirater var på väg. Då avbröt man gudstjänsten, plockade åt sig sina vapen på väg ut, mötte piraterna och högg halsen av dem. Bland piraternas byte fann man en kyrkklocka som de hade stulit i Skåne. Man uppförde då en klockstapel och installerade dyrgripen där. Det blev dock rättssak av det hela då skåningarna ville ha tillbaka klockan, men domen utmynnade i att församlingen fick behålla den. Därmed fick man äntligen en egen kyrkklocka.

Broschyren berättade också att det skulle ligga en Bibel av Karl XII:s översättning och en psalmbok från 1500-talet i kyrkan. De kunde jag inte hitta. Jag klättrade upp i predikstolen för att känna efter hur det kunde kännas för prästen att predika frihet för menigheten. Där uppe låg böckerna. Jag bläddrade lite försiktigt i dem. Historiens vingslag flaxade. Och det var då det slog mig: Jag hade kunnat plocka med mig dem eller något annat värdefullt och ingen skulle vetat vart de tagit vägen. Jag skulle kunna gjort ett destruktivt avtryck på historien; broschyren skulle från det ögonblicket talat om inventarier som legat där i ett halvt årtusende men som från det ögonblicket skulle vara borta. Det är så lätt att förstöra, men ändå har ingen gjort det.

Grunden för att skapa välstånd är mänskligt samarbete i form av ömsesidigt nyttiga byten. Men grunden för fredlig samvaro är gemensamma värderingar om ditt och mitt, samt respekt för andras egendom. När dessa enkla pusselbitar finns på plats kan inget hindra mänskligheten från att åstadkomma stordåd.