Ryssland har under Putin rört sig mot en ny form av statligt korporativ nationalism som undergräver friheten i landet, hindrar företagsamhet och yttrande- och tryckfriheten. Polisen är korrumperad och det politiska systemet saknar transparens och förutsägbarhet. Om du har staten emot dig kan du inte överleva som industriägare eller storföretagare i dagens Ryssland. Och om du dessutom explicit vänder dig mot statens rådande ideologi, kan du riskera att bli både utfrysen och i värsta fall hamna bakom lås och bom.
Samma sak kan nu sägas om Förenta staterna där man under lång tid fostrat en mytologi om nationell utvaldhet och att amerikaner är olika alla andra. Liksom i Putins Ryssland finns i Förenta staterna ett nära samarbete mellan storföretag och politiker och mellan finansinstitutioner och den politiska makten. Den som följt härvorna kring Goldman Sachs och U.S. Secretary of the Treasury, Henry Paulson, har sett effekterna av denna politik och hur Federal Reserve gav incitament till en kreditexpansion som briserade 2008. Vi har även den militärindustriella korruptionen där den politiska vapenexporten sköts av kongressledamöter vilka också är innehavare av betydande ägarandelar i berörda industrier.
Liksom i Ryssland är den amerikanska nationalismen något helt annat än en etnisk eller rasligt inspirerad folknationalism. Nationalismen är istället knuten till nationen och nationalstaten som sådan samt till dess säregna mytologier. Den liknar således mer den italienska fascismen än den tyska nationalsocialismen.
Det tycks som om både Förenta staterna och Ryssland har dukat upp spelplanen för en framtid där en verklig fascism återuppstår. Den kommer givetvis inte att kallas för fascism. Tvärtom kan den komma att appellera till både en svunnen kommunistera som till en förlorad amerikansk storhetstid av liberalism och individuella värden. I praktiken kommer det dock i båda fallen att vara fråga om den historiska fascismens tre pelare: en korporativ stat där näringslivet och politiken sitter i varandras knän och där man odlar myten om staten och nationen som ett undantag i en värld av externa hotbilder och politiska fiender. För det tredje kommer denna fascism, liksom dess historiska föregångare, att appellera till irrationella känslor och en historisk-nationell triumfalism som förenande kit under ett starkt politiskt ledarskap som gått bortom höger- och vänster.
Joakim Kämpes översättning av Jeffrey Tuckers artikel om ”Trumpismen” är därför läsvärd i sammanhanget.
