Drömmar om frihet

På internet kryllar det av experter. Många av dessa självutnämnda experter är generösa nog att ge råd åt den libertarianska rörelsen. De uppmanar oss att vara moderata, inte radikala. Genom att säga vad vi tycker hävdar de att vi skrämmer bort människor. Vi borde säga någonting annat än vad vi tycker och hoppas att människor på något magiskt sätt ska börja tycka som oss, trots att inte ens vi själva vågade säga vad vi tyckte.

Murray N. Rothbard var av en annan uppfattning. Han sa vad han tyckte. Staten var ett monster som måste dödas snabbast möjligt. Allt annat än det fullständiga eliminerandet av staten var ytterst farligt. Han dog 1995. År 2013 greps en libertarian vid namn Ross Ulbricht, a.k.a Dread Pirate Roberts, av amerikansk polis. Ulbricht hade läst Rothbards böcker och efter det skapat hemsidan Silk Road, där han lät människor handla med droger. Nyligen dömdes han till livstids fängelse. Efter att Ulbricht greps 2013 började sidan styras av hans andre man, en libertarian vid namn Blake Benthall (som helt i enlighet med mytologin då också kallades Dread Pirate Roberts). Benthall greps 2014 och väntar nu på den rättegång som kommer döma honom till livstids fängelse. Rothbard vågade säga vad han tyckte, och tjugo år efter hans död vågade några människor riskera allt för att de trodde på dessa idéer. Starka övertygelser bär på en stor kraft.

De förståsigpåare som hävdar att vi måste tona ner vårt budskap har helt missförstått hur åsikter bildas och förändras. Man ändrar inte åsikt för att någon säger att åsikten den bär på påminner om den man redan har. Om det hade varit så varför skulle man då bemöda sig med att byta? Man ändrar åsikt för att man blir övertygad, och en fegis som velar hit och dit och aldrig vågar säga vad den tycker kommer inte att övertyga någon annan.

Den svenska libertarianska rörelsen växer. Som många vet är det mycket tack vare Radio Mises, men jag skulle också vilja lyfta fram det arbete som görs i bakgrunden och bland annat består av de många översatta artiklar som publiceras i tysthet varje vecka på denna sida och bidrar till att den libertarianska rörelsen känns levande.

Vi kanske inte har några rika finansiärer som stödjer oss, men vi har en idé som är sann, som vi är beredd att arbeta för, och det brukar räcka ganska långt. Förståsigpåarna brukar ofta överskatta hur viktigt det är att ha pengar. Man kan jämföra det väldigt framgångsrika projektet bubb.la som haft ungefär hundratusen kronor att röra sig med, med det inte så framgångsrika socialdemokratiska projektet Politism som enligt uppgifter jag hört (en trovärdig källa som nyhetsjournalisterna säger) ska ha haft en budget som gått uppemot tio miljoner.

Vi har två utmaningar framför oss. Dels får vi aldrig någonsin kompromissa. Det vore inte bara förödande av de strategiska skäl som jag redogjort för ovan, men också för att inget annat än anarkokapitalism är moraliskt försvarbart. Det tror jag att vi klarar av. Den andra utmaningen ligger i att vi inte får stöta bort, alienera, vanligt folk. Vi måste alltid komma ihåg att våra fiender är den härskarklass som befinner sig ovanför oss. Våra fiender är de 349 bidragstagare som får 60 000 kronor i månaden för att jävlas med svenskarna, inte de socialbidragstagare som får 8 000 kronor i månaden för att göra ingenting. Och även om vi naturligtvis ofta förbannar svenskarnas sätt att tänka kring staten måste man komma ihåg att väldigt många lever fullständigt libertarianska liv. Det är sällan de mördar, våldtar, stjäl eller slår ner oskyldiga, utan istället tillbringar de sina dagar i fredlig samvaro med andra människor. Att de på något sätt blivit lurade att ovanstående aktiviteter är okej om staten utför dem är förstås en stor tragedi, men man ska inte glömma att de inte utför sådana aktiviteter själva.

Många av de politiska rörelser som fångat människors hjärtan har varit av det radikala slaget. De har vågat utmana det fega tänkandet och gå hela vägen. För första gången i historien finns nu en svensk libertariansk rörelse som vågar vara radikal och helt avfärdar staten. Förhoppningsvis kan vi fortsätta växa och tillfoga den svenska staten stor skada. Alternativet, att den svenska staten aldrig försvinner och att det tvångsbefriade samhället aldrig får skåda ljuset, är för hemskt och fruktansvärt för att jag ska klara av att tänka på det.

”Tvivla aldrig på att en liten grupp av engagerade människor kan förändra världen. I själva verket är de faktiskt de enda som någonsin har gjort det.”
– Margaret Mead

2 reaktioner på ”Drömmar om frihet”

  1. Får vi aldrig kompromissa? Jag är inte säker på att det är givet men jag är nyfiken på ditt resonemang kring detta. Låt oss bara anta att staten struntar fullständigt i om vi röstar eller inte. Den har sina val och kommer att hävda legitimitet oavsett om 95% eller 5% röstar. Om vi då hade ett libertarianskt parti med låt oss säga nattväktarstat som primärmål och som alltid röstade för det mest frihetliga förslaget. Vore det moraliskt förkastligt att jobba för detta om det faktiskt gav ett mera frihetligt samhälle i praktiken, samt möjligheten att fortsätta vidare i samma riktning? Jag inser att det finns omfattande utrymme för nyansering av begreppet frihet här (exempelvis: Ökad frihet för vem i förhållande till någon annan) men jag väljer att lämna det så och fokusera på den praktiska frågan.

    Vidare: Historiskt sett har få radikala förändringar varit till det bättre. Revolutionen äter sina egna barn och allt det där. Bör vi inte ha respekt för detta och omfamna även en gradvis förändring till det frihetliga? Om vi inte accepterar en gradvis förbättring, biter vi oss inte i svansen då?

    1. Benjamin Juhlin

      Jag tror det är omoraliskt att verka för våld mot oskyldiga. Det innebär inte att ett nattväktarsamhälle är sämre eller lika dåligt som ett kommunistiskt. Men min poäng i artikeln var snarare att ett nattväktarparti saknar den glöd och energi som krävs för att väcka massorna.

      Många radikala förändringar har varit till det bättre. Det tolvåriga riket (1933-1945) avslutades på ett bryskt sätt och det var utan tvekan gott. Sovjetunionen dog även det snabbt. Jag anar att du är konservativ, vilket jag själv inte är men jag har ändå uppfattat konservatismen som strävan efter bevarandet av sunda och goda traditioner. Eftersom den svenska staten varken är sund eller god kan jag inte se att den konservativa borde förorda bevarandet av detta monster.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *