Praxeologi, mening och svensk politisk debatt

Hans Herman Hoppe har en bakgrund inom filosofin vilket möjliggjort att han kunnat bidra inte endast med ekonomisk analys utan även med filosofiska argument för praxeologin. I detta inlägg vill jag titta närmare på det praxeologiska argumentet visavi ett visst reduktionistiskt synsätt som frånskriver mening och syfte från mänsklig handling och se vad detta får för konsekvenser på svensk politisk debatt.

Hoppe använder här ett transcendent argument. Du kan påstå att mänskligt handlande äger rum utan syfte, mening och subjektiva preferenser, men du kan inte hävda detta utan att själv ha ett syfte med din argumentation.

Att argumentera är nämligen en form av handling vars syfte vill uppnå att presentera någon form av proposition. En proposition av typen: ”Mänskligt handlande är inte teleologiskt (ändamålsenligt) och människan styrs inte av syften” kan bemötas med motsatt påstående: ”Allt mänskligt handlande är ändamålsenligt och människan handlar i enlighet med sina subjektiva dispositioner.

Härifrån applicerar Hoppe det transcendenta argumentet: I själva akten att någon påstår att mänskligt handlande saknar syfte, motsäger den uttalande sig själv eftersom denna utsaga/ proposition just visar att en viss form av mänskligt handlande har syfte,  nämligen det argument som har som syfte att säga att mänskligt handlande saknar syfte.

Återigen: Att argumentera är att handla och att argumentera är att uppfylla villkoren för det Ludwig von Mises kallade praxeologi.

Flera slutsatsen kan nu härledas utifrån detta. Jag själv drar slutsatsen att all filosofisk diskussion förutsätter den miseanska praxeologin. Vidare förutsätter argumentationen som diskurs, just för att kunna vara en diskurs och inte något annat än en diskurs, frånvaron av våld och tvång. Det förutsätter därtill en mer utvecklad diskursetik där varje deltagare i den filosofiska argumentationen ges möjligheten att komma till tals (på en fri filosofisk marknad av idéer och argument om ni så vill).

Filosofin i det antika Grekland var således ett frihetligt företag och där jag med frihetlig just åsyftar en libertariansk tolkning av frihet utifrån det negativa frihetsbegreppet där frihet tolkas som frånvaron av tvång.

Om man nu skärskådar argumenten ovan så bygger Hoppes resonemang, och mitt eget på en tredje logisk grund nämligen det logiska axiomet om det uteslutna tredje.

Om vi betraktar propositionerna igen: ”Inget mänskligt handlande är ändamålsenligt och mitt syfte med denna postmoderna studie av mänskligt handlande är att visa att människan inte agerar utifrån syften” och ”Allt mänskligt handlande är ändamålsenligt” så är propositionerna så ställda att de inte kan vara sanna samtidigt. Båda kan vara falska, visst, men de kan inte vara sanna/ giltiga samtidigt.

Utifrån detta resonemang kan vi sedan studera samtida politiska och ekonomiska diskurser och ställa oss frågan om regleringar på exempelvis ekonomins område är förenliga med mänskligt handlande? Leder inte regleringar till att metadiskurserna på marknaden alltid måste få en slagsida i någon riktning till följd av att man har villkorat det fria utbytet av värden och skapat incitament. Analogt fungerar en reglering på ekonomins område som att man i en filosofisk diskurs skulle vikta vissa filosofiska utsagor och ge dem högre poäng före argumentationen om vilken av dem som är mer sannolik än någon annan. Detta skulle leda till att filosofin förlorade sin grund i den öppna och fria diskussionen. Det skulle leda bort från filosofin och in på dogmatikens område. Om jag exempelvis skulle vikta den newtonska världsbilden så skulle Einstein få mycket svårt att argumentera för sin relativitetsteori. Vi skulle vara dogmatiker och inte vetenskapsmän.

Det är också därför exempelvis genus- och immigrationsdebatterna i Sverige har en slagsida. Vissa, politiskt korrekta attityder är nämligen viktade från början och incitament skapas. Konsekvensen av detta blir att emotionella attityder och ideologiskt färgade idéer dominerar debatterna och att slutsatserna sällan eller aldrig är ett resultat av rationella härledningar.

Praxeologin är lika giltig på ekonomins område som på vetenskapens, filosofins och politikens områden. Och där tvång förekommer lämnar man den fria debatten och argumentationen och börjar vikta de mest osannolika av ”ingångsvärden”. Det har inte endast lett till en sämre ekonomi, utan även till politisk och kulturell fattigdom.