Mänsklig dumhet vet ingen gräns. Den före detta ekonomen Paul Krugman verkar i alla fall göra sitt bästa för att leda detta i bevis. I en serie blogginlägg (länkar finns längst ned på sidan) på New York Times hemsida skriver han (återigen) om skulder och att belåning inte är ett problem. Anledningen är att ”vi lånar från oss själva”. Dessvärre finns det folk som tror att det faktiskt förhåller sig så och att uttalandet betyder någonting. Men egentligen är det bara ett försök att spela bort korten genom att tala i termer av aggregat.
Makroekonomisk teori, som är det Krugman för det mesta uttalar sig om, handlar uteslutande om stora penseldrag och befattar sig inte med att försöka leda dem i bevis. För de flesta av oss är det ganska uppenbart att aggregat såsom ett ”folk” eller en ”nation” inte är separat existerande fenomen. Ett folk består ju av en massa individer som identifierar sig med varandra såsom ett folk. Folket i sig är inte enhetligt, utan innehåller en väldig massa variation.
Det ”svenska folket”, till exempel, har alla möjliga politiska åskådningar, tror på olika (eller inga) gudar, är av alla möjliga kulörer, är både sjuka och friska, unga och gamla, och så vidare. ”Medelsvensson” är på ett visst sätt, till exempel skulle hon kunna vara en vit kvinna på 1,67 m som är 34 år gammal, har man och 1,2 barn och en årsinkomst på 250 000 kr. Men det betyder givetvis inte att alla svenskar är precis så. Faktum är att nästan ingen är precis som genomsnittet.
Med andra ord: aggregat handlar om statistiska förenklingar som beskriver variationen i underlaget genom att balansera olikheterna mot varandra. Ett genomsnitt för en viss population beskriver populationen, men det kan samtidigt vara så att inte en enda datapunkt i populationen är som genomsnittet.
Detta blir väldigt knepigt om vi talar om en ekonomi i termer av aggregat, för aggregaten gör ingenting själva – de är förenklingar som räknas fram för att beskriva helheten. Till exempel handlade valrörelsen 2014 till stor del om arbetslöshet. Om man lyssnade på retoriken så verkade det som att arbetslösheten både gått upp och ned – samtidigt. Anledningen är att socialdemokraterna uteslutande talade om arbetslöshet (den del av den totala arbetskåren som inte har ett arbete) medan alliansen talade om sysselsättningen. Både arbetslösheten och sysselsättningen ökade fram till valet. Alltså, fler hade ett arbete att gå till men en större del av dem som är både arbetsföra och arbetsvilliga saknade arbete. Det kan vara både och samtidigt eftersom basen förändrats.
Statistiska förenklingar blir försvåringar i en föränderlig värld. Att tala endast i termer av aggregat, som arbetslöshet och sysselsättning, säger inte så mycket om verkligheten. Även om båda gått upp, så har det skett stora förändringar inom dem. Precis som under depressionen är arbetslösheten hög, men om man gräver lite djupare ser man att det finns en skriande brist på folk samtidigt som det är hög arbetslöshet. Hur är det möjligt? Helt enkelt för att arbetskraften inte är homogen – man kan inte anställa en asfaltsläggare för att programmera datorsystem.
Om man ska komma i närheten av sanningen måste man alltså gräva djupare, men makroekonomer gör helst tvärtom. Faktum är att de så gärna vill vara på en högre abstraktionsnivå att hela den makroekonomiska teoribildningen helt kommit att sakna mikrofundament: det som diskuteras och analyseras inom mikroekonomi (som befattar sig med individer, organisationer, priser, osv) har inte någon koppling till det som analyseras inom makroekonomi (räntor, arbetslöshet, monetär politik, osv).
Krugman är makroekonom och av den anledningen går han på de enklaste nitarna. Som att det inte är ett problem att ha hög belåning eftersom vi ”lånar från oss själva”. Faktum är att han ständigt upprepar åsikten (aldrig underbyggd, utan alltid som påstående) att det är ”skillnad” på hur saker och ting fungerar på mikro- respektive makronivå. Han skriver om belåning:
Families who run up debts make themselves poorer, so isn’t that true when we look at overall national debt?
No, it isn’t. An indebted family owes money to other people; the world economy as a whole owes money to itself.
Detta påstående är helt och hållet nys. Om vi istället för ekonomi talar i termer av miljöförstöring så blir det uppenbart. Krugman hävdar ju egentligen att det inte finns någon miljöförstöring för alla utsläpp består ju av sådant som redan fanns i världen innan de blev till utsläpp från fabriker. Så hur kan miljön förstöras? Utsläpp kan ju inte ha någon effekt alls på världen som helhet eftersom ingenting vare sig tillförts eller tagits bort ur helheten.
Men ekonomi får av någon anledning en enorm mängd människor att slänga all rimlighet överbord. Så det är inte längre lika uppenbart om man istället för att säga att det inte finns några miljökonsekvenser talar om lån och ekonomisk tillväxt. Men det är egentligen samma sak.
Det är troligt att Krugman i citatet ovan medvetet använder sig av familj för att förvilla läsaren. Familj är ju ett aggregat som i sig består av personer, som vardera kan vara satta i skuld. Och en son kan ju mycket väl låna pengar av sin mor utan att vi för den skull säger att han inte egentligen har någon skuld för ”familjen lånar av sig själv”. Genom att börja med aggregat tror Krugman att han lurar oss att tro på analysen för att han hela tiden talar om aggregat. Men de är på olika nivå.
Precis som att det kan finnas skuldsättning mellan familjemedlemmar så kan det också finnas det inom en ”ekonomi”. Att klumpa ihop folk gör inte att man kan stryka över deras förehavanden och säga att alltihop jämnar ut sig. Om jag skulle kalla mig själv och närmaste konsumbutik för en enhet betyder inte att mina matinköp för pengar jämnar ut sig; inte heller betyder det att konsumhandlaren tycker att det är helt okej att ge mig mat utan betalning för att vi bara fördelar om ”våra” resurser.
Fast det är precis så Krugman och andra makroekonomer resonerar. Det är inget problem om staten, vilket det oftast är tal om, belånar ”sig” för att sätta sprätt på pengarna och sätta de ekonomiska hjulen i rullning. För om de som lånar ut pengarna (ofta genom att köpa statsobligationer) är delar av samma land så har vi ju bara ”lånat av oss själva” och det betyder ingenting.
Men försök säga till de som köpt obligationerna för sina surt förvärvade slantar att vi helt enkelt stryker ett streck över det. Med ett penndrag upphör obligationerna att existera och så är skulden borta. Resultatet är inte att ”vår” gemensamma skuld jämnas ut och försvinner, utan att vi de facto stjäl från dem som köpte obligationerna. Men vi måste gräva lite djupare än att bara tala om ekonomin i termer av aggregat. Fast Krugman går längre i fel riktning:
Because debt is money we owe to ourselves, it does not directly make the economy poorer (and paying it off doesn’t make us richer).
Notera att han här väljer att ha enorma aggregat (han talar om Förenta staterna och världsekonomin som enheter) på bägge sidor, vilket förvisso är bättre men i sammanhanget fortfarande starkt vilseledande. Precis som i exemplet om miljöförstöring så gör den höga abstraktionsnivån att endogena (orsakade internt) förändringar varken syns eller har någon effekt. Så att rumstera om inom en ekonomi och omfördela resurser mellan företag och människor har ingen effekt. Ekonomin har fortfarande samma resurser.
Problemet är givetvis att resurser inte är homogena, utan har olika funktioner och kan användas på olika sätt av olika personer. Det fanns koppartråd och de andra materialen innan Bell uppfann telefonen, men vi skulle knappast hävda att uppfinningen inte gjorde någon skillnad. Innovationer ökar produktiviteten och skapar värde, vilket är hur en ekonomi växer. Vi blir rikare genom att använda befintliga resurser på bättre sätt. Världen är visserligen endogen, men det gör inte dess delar fullt utbytbara och utan innebörd. Att Medelsvensson är på ett visst sätt betyder inte att vi kan byta ut dig mot mig utan att det gör någon skillnad (inte minst skulle min hustru bli upprörd).
Krugman leker med aggregaten men blandar bara bort korten. Och han ser inte bortom de statistiska data som är framtagna för att förenkla. Arbetslösheten är för honom en arbetslöshet, inte en mängd människor med olika erfarenheter, kompetenser, uppfattningar och önskemål. På samma sätt kan han tala i termer av ”ekonomin” utan att behöva bry sig om delarna. Och därav följer att belåning mycket väl kan göra ”oss” rikare.
Om vi ser till ekonomin som helhet, vilket Krugman och makroekonomer gör, så är det viktiga den beskrivande statistik som vi kan ta fram. Ekonomins storlek – BNP – är ju en sammanslagning av en massa estimat. Om vi då lägger till skulder i ena änden och således lägger till fordringar i den andra, så ändrar inte det ekonomins storlek. Matematiskt blir det samma resultat för mig och konsumhandlaren som enhet om hela lagret oxfilé ligger i min kyl eller i hans. Men för oss är det förstås skillnad.
Om vi dessutom lägger till lite keynesianskt trolleri så blir det uppenbart att politiken både kan och ska rädda ekonomin undan sig själv. För man kan låna hej vilt, trycka nya pengar och göra lite som man känner för det (så länge netto för ekonomin som helhet är noll) och sedan förlita sig på att omfördelningen skapar högre BNP-siffror genom multiplikatoreffekten. Det är detta Krugman hoppas på. Men frågan är om han själv har lånat ut sina pengar till någon, eller om det som gäller för ekonomin inte gäller för Krugman. Om han håller på sina slantar så är han kanske inte riktigt så dum ändå.
Krugmans artiklar
6 februari: Debt Is Money We Owe To Ourselves
6 februari: Debt: A Thought Experiment
9 februari: Nobody Understands Debt
Länder som har en utlandsskuld lånar inte av sig själva. Det ligger ju i själva begreppet UTLANDSSKULD att man lånar av andra länder, vilket denna Krugman uppenbarligen missat. GB, USA och Sverige är tre exempel på länder som lånar mycket från utlandet. Japan lånar av sin egen befolkning och har således knappt någon utlandsskuld. Fast kanske menar denna Krugman att t ex USA:s skulder också är alla andras och viss sanning ligger ju i det påståendet då ju USA aldrig kommer att kunna, eller har planer på att betala tillbaka. Kina är ett typexempel på hur det kan gå om man exporterar ihjäl sig…Kina sitter och häckar på över tre tusen miljarder dollar som man bara kan pytsa ut i små mängder då ju inflationen skulle ta fart och värdet på dollarn skulle sjunka som en gråsten.
Nja, han har inte missat det. Han har tidigare noterat att merparten av statens skulder är till personer och företag i det egna landet – därav argumentationen. Men även om USA lånar av företag i UK och UK lånar av företag i USA så borde det väl med den krugmanska logiken gå att stryka ett streck över dem?
Det spelar ingen roll att du har spelskulder till maffian; om man tar ett aggregat av dig och dem så har ni nämligen bara lånat av er själva! Så du kan sova tryggt.
Okej, låt säga att skulderna inte spelar någon roll. Kan herr Krugman då förklara hur det kommer sig att skulderna skapar problem? Kan herr Krugman förklara hur vi lånar utan att det skapar problem? Han får gärna applicera sin teori på Grekland.
Ännu intressantare är väl hur Krugman kan hävda att de inte spelar någon roll, men att statens lånade pengar genom multiplikatoreffekten kan skapa välstånd…?
”kulörer” Verkar som lite kulturmarxism har smugit sig in på mises-institutet.
@Rör : Det här var en artikel om ekonomi. Insinuerar du att det inte finns folk av olika kulörer 😛 ?
Per Bylund talar rimligen om medborgare i sverige. Men skriver ”det svenska folket”. Folk är en identitetsmässig gemenskap. Till exempel är det möjligt att vara utsatt för svenska riksbankens manipulationer i egenskap av medborgare i Sverige och näringsidkare i Sverige. Men ändå inte alls anse sig vara medlem i ”det svenska folket”. Man skulle till exempel kunna anse sig tillhöra ”det samiska folket”.
Den enda slutsatsen som går att dra ifrån den här artikeln är att Bylund anser att staten är den som har rätt att definiera människors identitet. Det är staten som delar ut medborgarskap. Jag tycker Bylunds åsikt här är genuint motbjudande, genuint etaistisk och att han framför den på ett synnerligen manipulativt sätt. Det här är en infekterad och högljudd fråga i Sverige. Jag har svårt att tro att denne Bylunds fadäser beror på att han är disträ.
@Klas : ……eller så är det så att Per väljer att acceptera den standardiserade definitionen svensk = ”någon som bor i Sverige” eftersom det inte är en artikel om identitär politik utan ekonomi….?
”Ett folk består ju av en massa individer som identifierar sig med varandra såsom ett folk. ”
Identitet, således. I resten av artikeln används ”folk” i betydelsen medborgare med medborgarskapet i sverige som exempel. Medborgarskap delas ut av staten. Staten har alltså rätt att bestämma folks identitet?
@Klas
Jag uppfattar Per Bylunds ”det svenska folket” som ironisk i betydelse att eliten säger att det inte finns några svenskar. Eller är det ett ursäktande för att använda sig av en benämning som inte existerar.
En egenskap med mises.se är att saker och ting inte behöver vara korrekt enligt statens uppslagsverk.
Jag tycker ämnet är angeläget, men artikeln missar poängen i min mening.
Mike Maloney pratar alltid om money respektive currency. I början tyckte jag den uppdelningen var fånig, men ju mer jag lyssnade på honom desto vettigare verkade det hela. Faktiskt så till den graden att jag idag skulle säga att den värsta björntjänsten vi kan göra mot oss själva är att referera till fiat-valuta som just pengar.
Vi borde stringent referera till allt som inte uppfyller de sju kraven på pengar för vad det egentligen är, nämligen valuta.
Mike Maloney har ett annat fantastiskt exempel i sina föreläsningar i österrikisk anda som är värt att upprepa.
Ponera ett samhälle där den totala valutan är 1$. Vi lånar nu denna $ och lovar att betala det ursprungliga lånet samt 1$ i ränta. Var kommer den andra $ ifrån?
Fundera riktigt noga på den frågan för det där är grundbulten i hela det monetära valutafiaskot.
Sen måste jag nämna Guido Hülsmann också som på ett riktigt pedagogiskt sätt klarar av att förklara likheterna och skillnaderna mellan ett samhälle som bygger på valuta och ett som bygger på pengar.
Det senare är solklart att föredra, men tyvärr lever vi i det förstnämnda.
Rädda sig den som kan!
Jag antar att du med de sju ”kraven” syftar på den beskrivning av karakteristika som mainstream-ekonomi använder som definition? Som österrikare är det svårt att ta en sådan definition på allvar eftersom den inte är en funktion med relevans för hur det ekonomiska systemet fungerar utan ett hopkok av grejor som i olika utsträckning har med varandra att göra. Den österrikiska definitionen och funktionen av pengar, såsom Mises diskuterade den redan 1912, är mer avancerad och bättre lämpad för ekonomisk analys än de modernaste rönen i mainstream. I Mises bok finns dessutom en diskussion om olika slags betalningsmedel, hur de förhåller sig till varandra, samt hur deras användning påverkar det ekonomiska systemets funktion. Att tala om money vs. currency är inte på något sett ett fall framåt från Mises diskussion.
Med detta sagt så är artikeln en kritik av Krugman ganska fåniga resonemang och inte ett försök att skriva ett ekonomiskteoretiskt manifest. Man får ta det för vad det är.
När jag talar om 7 krav på pengar så menar jag:
– Medium of exchange
– A unit of account
– Portable
– Durable
– Divisible
– Fungible
– Store of value
Valutor, eller fiat-pengar, har de första 6 av dessa. Pengar har dessutom store of value.
Exakt vilken del du inte anser berör den österrikiska definitionen framgår inte, men pengar är i första hand ett medium of exchange och måste behålla sitt värde (alltså store of value) eftersom ekonomisk kalkylering annars blir felaktig.
De andra kraven är mer av praktisk betydelse och tycker jag finns beskrivna i Human Action, för att citera min version av boken när det pratas om commodity money.
Dvs, de är utbytbara mot varandra, delbara (du kan få växel), de håller rätt bra (finns ju en del kvar än idag), du kan bära med dem och du kan räkna med dem.
Visst kan man som Human Action prata om money, commodity money, credit money, fiduciary media, money substitutes och money certificate. Möjligtvis några till som jag inte kommer på just nu och även om det är helt korrekt som Mises skriver så upplever inte jag någon av dem så tydliga när man använder den som termer som just distinktionen mellan pengar och valuta för att beskriva skillnaden att de två sakerna delar 6 av attributen, men pengar behåller sitt värde och det gör inte valutor.
Visst, det var precis dessa jag trodde du menade. Och de finns i vilken introduktionsbok till nationalekonomi som helst. Men de sju ”kraven” är bara en deskriptiv lista över sådant som pengar används som. De utgör ingen definition, lika lite som denna lista över ”krav” på bilar utgör en definition av vad en bil är:
– har fyra hjul
– har en förarplats med ratt
– har minst två dörrar
– är oftast av stål eller annan metall
– har registreringsskylt
Eftersom det inte är en definition kan man slira lite på det och göra alla möjliga uppdelningar. Du och Maloney säger att skiljelinjen går mellan #6 och #7. Visst, whatever. De stora rektangulära kopparmynt som användes tidigare kan sägas stå sig väl mot alla kraven utan #3. Vad vill du kalla dem? Är de mer money eller currency?
Fast från österrikiskt perspektiv blir det extra jobbigt med en sådan ganska lista över empiriskt observerade ”krav” (dvs vanligt förekommande attribut i det som kallas pengar) eftersom den ekonomiska funktionen ”pengar” inte på något sätt är beroende av att den fysiska skepnaden uppfyller just denna lista. Och vad är förresten en ”store of value” om värden är subjektiva?
Det är möjligt att skillnaden mellan money och currency (dvs huruvida pengarna uppfyller krav #7 eller inte) kan illustrera fenomen och vara ett bra grepp pedagogisk eller retoriskt. Men ekonomisk-teoretiskt är det ganska förfärligt.
(För övrigt hänvisade jag till Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel, inte Human Action.)