Ekonomisk kalkylering och det ekonomiska kalkyleringsproblemet

Ludwig von Mises dog år 1973 vid 93 års ålder. Under de sista åren hade plågats av sjukdom och då beklagat sig till sin fru eftersom det fortfarande var så mycket som behövde göras. Mises var den sunda ekonomiska vetenskapens främsta förkämpe och när han dog hade han gjort sitt bästa för att lära ut den till så många människor som möjligt. Några av sina största insikter hade han nått redan vid 31 års ålder, år 1912, i boken Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel (Teorin om pengar och omloppsmedel).

I denna bok noterade Mises någonting som dåtidens tänkare inte förstod när de läste boken. Enligt honom så var alla entreprenörers och konsumenter ekonomiska kalkyleringar gjorda med hjälp av pengar (s.48-49). Han hävdade också att det var högst oklart vad pengar skulle användas för utan utbyte (s. 91), det vill säga i ett kommunistiskt samhälle. Dessa insikter nåddes redan 1912 men det var först när han kopplade samman dessa i påståendet om att ekonomisk kalkylering var omöjligt i ett socialistiskt samhällsystem, vilket han gjorde i en artikel 1920, som människor förstod hur stort det han kommit på var.

Påståendet fick namnet ”det socialistiska kalkyleringsproblemet.” Det väckte de socialistiska ekonomerna. Med stor seriositet och utan att avfärda Mises som en ond kapitalist – den socialistiska ekonomen Oscar Lange ville bland annat att man skulle resa statyer till Mises ära – ägnade de sig åt att försöka förstå Mises kritik. De skulle ägna trettio år efter 1918 till att försöka motbevisa honom i den debatt som kom att kallas ”kalkyleringsdebatten.” I vår samtid är den österrikiska skolan inte erkänd av särskild många nationalekonomer, men under den här tiden var det annorlunda. Debatten var allmänt känt, vilket bland annat visas av Per Bylunds artikel Ronald Coase’s ’Nature of the Firm’ and the Argument for Economic Planning där Bylund hävdar att Ronald Coase formulerat sin ’theory of the firm’ på grund av kalkyleringsdebatten.

Många har diskuterat vem som gick segrande ur denna stor debatt, men utan att ta ställning till det kan man notera att många österrikare brukar beskriva socialisternas uppmärksamhet av problemet som en hedersbetygelse. Varför man gör det och varför de socialistiska ekonomerna ens gav sig in i debatten är svårt att förstå. Det ekonomiska kalkyleringsproblemet är nämligen beroende av en teori som socialisterna aldrig intresserat sig av, den subjektiva värdeteorin. Det blir uppenbart så fort man börjar studera vad ekonomisk kalkylering är.

När en person agerar går det bara att göra kvalitativa uttalanden om hans preferenser. Om han vid ett val mellan en mango och en kokosnöt väljer att äta upp kokosnöten kan vi säga att han tycker mer om kokosnöten, men vi kan inte säga någonting om hur mycket. Alla typer av påståenden om att man skulle kunna räkna ut detta är nonsens. Detta blir ett problem i en större ekonomi. Om du har flera deltagare i ett marknadssamhälle, och du inte har några typer av siffror att jobba med, hur vet då hur du producerar det människor tycker mest om? Det var här Mises gav ett svar. Han menade att pengapriser i ett marknadsekonomiskt samhälle ger uttryck för människors kvalitativa preferenser, alltså vad de tycker mer eller mindre om. Detta eftersom att pengapriser uppstår baserat på hur människor handlar med varandra, och att de därför visar vad människor tycker. Med hjälp av dessa priser som vägledning kan man alltså producera det som är mest önskat. Ekonomisk kalkylering är skärningspunkten mellan objektiva kvantiteter och subjektiva värderingar.

Här skiljer sig Mises uppfattningen av socialismens grundläggande problem avsevärt från den uppfattning Friedrich von Hayek hade. Att Hayek och Mises trots det så ofta nämns i samma andetag kan ha att göra med att Hayek själv trodde att han och Mises studerade samma problem. Medan Mises ställde frågan om hur vi ska få en kvantitativ enhet, utifrån subjektiva kvalitativa värderingar, som vi sedan kan räkna med, frågade Hayek hur själva räknandet sedan skulle gå till. Detta är denna sammanblandning som ibland får människor att säga att kalkyleringsproblemet skulle gå att lösa med datorer, vilket givetvis inte är fallet för det kalkyleringsproblem som Mises såg.

Ett citat från Mises kan skänka ytterligare ljus åt frågan och ge oss möjligheten att förstå skillnaden. På sida 332 i Human Action skrev han såhär: ”Värdeimputering resulterar inte i en härledning av värdet på de enskilda produktiva aktörerna från deras förenade produkt. Den medför inte några resultat som skulle kunna användas för ekonomisk kalkylering. Det är bara marknaden, genom bildandet av priser för varje produktionsfaktor, som skapar förutsättningarna som krävs för ekonomisk kalkylering. Ekonomisk kalkylering handlar alltid om priser, aldrig om värden.” Detta är en kritik av Friedrich von Wiesers, Hayeks lärare, föreställning om att priser exakt reflekterar värden. Det finns tusen andra citat där Mises upprepar att priser inte alls är spegelbilder av värden, men detta citat är särskilt bra eftersom det visar att man måste förstå att värden och priser inte är samma sak för att förstå Mises kalkyleringsproblem.

Kalkyleringsproblemet kan givetvis förklaras med lite siffror, även om de siffrorna inte tillför någon ytterligare information som texten inte redan gett. Säg att vi ska tillverka en bil. Vi kan antingen producera bilen med hjälp av faktorerna 3 z + 2 x eller med hjälp av 3 z + 2 y. I en marknadsekonomi väljer man att producera det med den kapitalvarukombination som är billigast. Om priset är högre på x än på y innebär det att konsumenterna önskar att vi hellre producerar bilen med hjälp av faktorn x än y. När man gör det så har man också valt det sätt som konsumenterna tycker mest om, eller lider minst av beroende på hur man ser det. I ett socialistiskt samhällssystem kan man inte ha några pengapriser som säger någonting om människors värderingar, eftersom människor inte tillåts handla fritt (i alla fall inte med kapitalvaror), och därför går det inte att räkna ut vilket som är det bästa sättet att producera bilen på. Det finns bara en aktör, partiet, som äger allting och som ju knappast kan handla med sig själv. Värt att komma ihåg är att exemplet ovan bara är ett exempel, det finns betydligt fler fall av ekonomisk kalkylering och säkert några som är viktigare. Ett fall som måste nämnas är det med vinst och förluster, det är bara med hjälp av ekonomisk kalkylering som det kan avgöras om företag går med vinst, gynnar konsumenterna, eller om de går med förlust och borde tvingas i konkurs.

När det nu är uppenbart att ekonomisk kalkylering är ett fenomen som har att göra med subjektiv värdering blir det omöjligt att förstå varför socialisterna var så intresserade av det. De socialistiska ekonomerna förstod sig inte på den subjektiva värdeteorin som Mises trodde på och borde därför inte ha brytt sig om det ekonomiska kalkyleringsproblemet (det är sant att Lange inte var en anhängare av arbetsvärdeteorin, men han knappast ett fan Mises handlingsberoende subjektiva värdeteori). Vårt tidigare klargörande av problemets subjektiva karaktär också att vi kan förtydliga vissa saker: teorin om ekonomisk kalkylering förutspår inte att socialistiska regimer kommer att kollapsa, och inte heller förutspådde den att Sovjetunionen skulle kollapsa. Mises formuleringar om att ett socialistiskt samhälle kommer att befinna sig i ett evigt kaos är givetvis sanna, det är så det kommer uppfattas när man inte har en aning om hur man ska producera för att konsumenterna ska få det de vill ha. Detta innebär dock inte att det politiska systemet kommer att kollapsa, vilket snarare har att göra med vilka idéer som samhällets invånare tror på.

Idag finns det inte så många renodlade kommunister. Problemet gäller fortfarande för monopoliserade sektorer såsom militär, polis, rättsväsende osv. – vilket Hans-Hermann Hoppe förklarat i boken A Theory of Socialism and Capitalism. Men trots att relevansen för kalkyleringsproblemet alltså sjunkit något är frågan om ekonomisk kalkylering ändå relevant idag. Det ekonomiska kalkyleringsproblemet var bara en tillämpning av Mises insikter i ekonomisk kalkylering. På samma gång som han insåg hur ekonomisk kalkylering fungerade i ett socialistiskt system, det vill säga att det inte gjorde det alls, hade han också insett hur det fungerande i ett marknadsekonomiskt samhälle.

Denna insikt är av högsta betydelse. Med den förstår vi mycket om marknadsekonomin. Vi förstår hur subjektiva värderingar tar sig uttryck i priser och styr produktionen så att den på bäst sätt gynnar konsumenterna. Förhoppningsvis kommer människor att komma ihåg dessa insikter även långt efter att kommunismen och alla typer av statsmonopol försvunnit.

9 reaktioner på ”Ekonomisk kalkylering och det ekonomiska kalkyleringsproblemet”

  1. Inte riktigt korrekt i några avseenden – finns några några riktigt bra arbeten om ”the economic calculation debate” som borde ha lästs innan artikeln skrevs

    1. Lämna i alla fall något exempel på vad som inte är korrekt dvs. hur det ska vara i stället och lämna en länk till det du refererar till.

    2. Artikeln handlar inte så mycket om kalkyleringsdebatten, utan mer om ekonomisk kalkylering, och där känner jag mig ganska säker på att jag läst tillräckligt mycket av Mises och kommentarer av Mises arbeten. Om det är något som blivit fel så är det nog för att jag missförstått någonting, så isåfall får du precis som Göran skriver gärna peka ut vad det är som blivit fel.

  2. Problemet med kalkyleringsdebatten är dessvärre dess sociologi, inte dess ekonomi. I allmänhet, utanför österrikiska kretsar, anses Mises kritik besvarad och därför problemet löst. Men egentligen är det den ”vidareutveckling” eller förenkling som Robbins och Hayek producerade på 1930- och 1940-talen som (i begränsad utsträckning) besvarades, medan Mises grundläggande problematik fortfarande inte har förståtts av de flesta som kommenterar på det.

    T ex kommer en artikel att publiceras under våren (eller möjligen strax därefter) i Review of Radical Political Economics (organet för Union for Radical Political Economics) där författaren anser sig ha hittat ett grundläggande problem i Mises argument. Jag diskuterade artikeln med honom via mail medan den skrevs, men vi kom aldrig någonvart. Anledningen är att han, likt Lange och Lerner, tvingar in Mises resonemang i ett strukturerad neoklassisk analys. Med andra ord: han översätter Mises argument till ett formellt matematiskt språk och förlorar därmed både osäkerhet (uncertainty, eller med Mises språkbruk ”case uncertainty”), subjektivitet och det faktum att ekonomisk verksamhet (framför allt entreprenörskap) inte har en uppställning utkomster som är kända på förhand.

    Samma typ ”svar” producerades av Taylor och återgavs av Lange: centralplaneraren kan utan problem handskas med Mises problem helt enkelt genom att upprätta listpriser för hela ekonomin (!) som justeras när det uppstår överskott/brist. Lösningen utgår givetvis ifrån både att tid inte spelar någon roll (om allt sker med den omedelbarhet som finns i ekonomiska modeller så innebär lösningen inget större problem) och att innovationer/entreprenörskap inte är en viktig del i ekonomin (om all produktion är på förhand känd så kan man beräkna).

    Enligt den gängse tolkningen av Debatten, även om den delvis kanske är myt, så var det denna ”lösning” som Hayek (och Robbins) svarade på genom att tala om kunskap och information som ofullständig, lokal och svårkommunicerad (tacit). Men det är ju endast en del av problematiken: Mises identifierade ett problem som går mycket djupare än informationsinsamling och -strukturering. Men innan icke-österrikare börjar befatta sig med Mises argument utifrån Mises egna utgångspunkter (dvs i huvudsak klassisk nationalekonomi) kommer vi inte att komma någonstans.

    Jag behöver väl inte påtala att jag, tillsammans med en professor vid Troy University, ämnar besvara artikeln i RRPE. Vi får se huruvida de är intresserade av att verkligen diskutera frågan, eller om de endast är intresserade av att ”basha” Mises.

    1. Tack för kommentaren. Det där med att de bortser ifrån tid och entreprenörskap är intressant, och gäller väl också för all typ av neoklassisk teori. Men något som jag tror bara gäller för kalkyleringsfrågan, och som jag tror att neoklassikerna aldrig förstått, var att Mises hittade den enhet som kalkyleringar görs i, alltså det som jag i texten benämner som skärningspunkten mellan det objektiva och det subjektiva.

      Jag undrar om det är möjligt att de moderna nationalekonomerna någonsin kommer att förstå Mises argument. Inte för att det är särskilt svårt, men om inte ens Hayek riktigt förstod det hur ska då människor som inte ens tränas i tänkandets konst kunna förstå det?

      Du får gärna länka till hans och eran artikel sen när de kommer!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *