Makromyt nr 1: Sparandeparadoxen

paradoxNationalekonomin brukar delas upp i mikroekonomi och makroekonomi. Av dessa två är mikron förbunden med verkligheten, medan makron är närmast besläktad med alkemi. De två teorierna är oförenliga. Makro är inte ens en sammanhängande teori utan snarare ett lapptäcke av motstridiga modeller.

Ett vanligt argument för makrons nödvändighet är följande. ”På individnivå (mikro) är sparande inget problem, men om många sparar samtidigt stannar ekonomin.” Alltså behövs en särskild teori som gäller när det är ”många” inblandade. Detta är makromyt nummer 1. (Makromyt nr 2 är den om handelsbalans, vilken Per Bylund klädde av här.)

Exempel på myt nr 1 ser vi till exempel i följande text från våra vänner på ETC: Äntligen bryts sossebromsen.

I måndags gick fem fackförbund ut och krävde att regeringen ska satsa minst 280 nya miljarder  på mer infrastruktur, mer byggande, mer investering i trafik och järnväg.

Äntligen.

Ett samhälle kan inte bli rikt genom att alla sparar. Man måste investera. Bygga, utbilda, forska. Om en privatperson sparar ihop en miljon så ökar hen förvisso sin förmögenhet. Men om en kommun eller stat sparar en miljon så minskar vi den ekonomiska aktiviteten i samhället.

När staten sparar blir nämligen samhället fattigare, inte rikare.

Texten innehåller en uppsjö av ekonomiska lustigheter, men i det följande ska vi nöja oss med att avliva sparandeparadoxen.

Låt oss i vanlig österrikisk ordning börja med den ensamme Robinson Kruse på sin öde ö. Ekonomin består enbart av de nötter som han plockar varje dag. Anta nu att Robinson sparar en nöt varje dag. Vi har här ett exempel på det av makroekonomerna fruktade tillstånd där inte bara många utan ALLA i hela ekonomin sparar! Kollapsar ekonomin? Svälter han ihjäl? Han kan till och med spara inte bara en nöt per dag, utan alla som blir över efter att han varje dag ätit sig mätt. Helt utan katastrof.

Faktum är att Robinsons sparade lager av nötter gör det möjligt för honom att ibland ta ledigt från nötsamlandet och istället bygga kapital, i form av en åker där han planterar nötträd så att hans produktion med tiden växer. Sparandet har alltså lett till kapital och ekonomisk tillväxt. Detta, enligt makroekonomer, ohyggliga tillstånd av samtidigt sparande har lett till ekonomisk tillväxt. Varför skulle det vara paradoxalt?

Ju mer Robinson sparar desto mer åker kan han anlägga och desto fortare växer ekonomin. Och utan sparande blir det ingen tillväxt alls.

Låt oss nu befolka ön med inte bara två utan tusen, eller miljarder, eller rentav ”många” nötsamlare. Så många att mikroteorin slutar gälla och vi nödgas ta till makro. Men det inses lätt att hur många de än är så kan alla ö-innevånare spara samtidigt och vi kan ändå kan få ekonomisk tillväxt enligt samma resonemang som ovan.

Blir det någon skillnad om invånarna börjar handla med varandra? Låt oss återgå till den ensamme Robinson och sätta dit Fredag, som är en hejare på att jaga kanin. Utan handel mellan Robinson och Fredag kan de var för sig spara utan ekonomisk katastrof, och med tillväxt. En vacker dag börjar de handla med varandra, Robinson byter nötter mot kaninkött. Det inses lätt att båda kan fortfarande spara utan att finanskollaps inträder.

Vi diversifierar och specialiserar ekonomin ytterligare. Sätt dit en fiskare på ön. Sen en krukmakare. En snickare. En glasblåsare. En trubadur. Alla kan de fortfarande spara samtidigt utan att det uppstår mass-svält. Ännu kan ekonomin växa utan problem, även om alla sparar samtidigt. Faktum är att ju mer de sparar desto mer kan de investera och desto fortare växer ekonomin. Trots att alla sparar samtidigt!

Ingenting förändras om vi sätter dit ”många” specialiserade öbor.

En resurs kan antingen sparas eller konsumeras. Tertium non datur. Resurser som inte konsumeras utan sparas frigörs för att omvandlas till kapital. Det betyder att mängden sparande påverkar hur fort ekonomin växer. Ju mer sparande desto högre tillväxttakt är möjlig. Detta är tvärtom mot gängse uppfattning som säger att vi måste konsumera för att skapa efterfrågan som leder till tillväxt. Enligt detta synsätt växer Robinsons välstånd snabbare ju fler av sina nötter han äter upp.

Låt oss nu ta det sista steget för att se om paradoxen uppenbarar sig: Ön övergår från naturahushållning till penninghushållning, öborna börjar handla med hjälp av pengar. Men pengar är bara ett bytesmedium för handel. I slutändan byter Robinson ändå sina nötter mot kaniner och krukor även om bytet sker med pengar som mellansteg. Och om han sparar pengar betyder det att han låter bli att konsumera kaniner och krukor som då istället frigörs till investeringar i kapital. Även om alla sparar samtidigt utförs full ekonomisk aktivitet, men produktionen skiftar mer från konsumtionsvaror till att producera kapital. Även i en penningekonomi kan således alla spara utan att det uppstår finanskris.

Mind blown?

Om ekonomin bromsar in, arbetslöshet uppstår och välfärden urholkas så har det andra orsaker än att för många sparar. Den vanligaste orsaken är att staten strör grus i maskineriet i form av regleringar, osäkerhet på grund av nyckfulla politiska beslut, kreditexpansion och höga skatter som dränerar resurser som kunnat investeras i välståndshöjande kapital.

Men om statligt grus bromsar privata investeringar, kan inte staten kompensera och höja den ekonomiska aktiviteten genom att investera i infrastruktur, forskning, utbildning etc.? Jodå, det kan den visst, men den kan inte höja välståndet. Ekonomisk aktivitet bringar bara välstånd om den leder till produktion av sådant som människor vill ha. Om staten kräver att alla män, kvinnor och barn gräver gropar tio timmar om dagen och sedan fyller igen dem får vi maximal ekonomisk aktivitet, men sänkt välstånd. Strikt talat är detta inte ens ekonomisk aktivitet utan ”sysselsättning”.

Det bästa sättet att få produktionsapparaten att tillverka sådant som folk vill ha är att konsumenterna med hjälp av efterfrågan och prissignaler dirigerar produktionen på marknader. Det bästa staten någonsin skulle kunna uppnå med sin centralplanering vore att exakt kopiera och kommendera fram den produktionsstruktur som konsumenterna via marknader uttrycker önskemål för; varje avvikelse från detta innebär lägre välstånd. Men i så fall är ju staten i bästa fall onödig som ekonomisk aktör, och eftersom idealet aldrig kan kopieras exakt kommer den alltid vara ekonomiskt skadlig och välståndsförstörande.

Sammanfattningsvis är det sparande som möjliggör ekonomisk tillväxt. Det är inget problem om alla sparar samtidigt eftersom det bara innebär att produktionen skiftar till mera kapitalvaror istället för konsumtionsvaror. Staten kan visserligen öka den ekonomiska aktiviteten genom att konfiskera resurser ur den produktiva ekonomin och tvångsinvestera dessa i gropar, betongbyggen, järnvägar, vindsnurror, kärnkraft, jämställdhet, utbildning, genusteknologi, rymdresor, etc. Men den kan inte öka välståndet.

De fem fackförbundens krav och ETC:s dröm skulle leda till ett fattigare Sverige. Vi drar därför slutsatsen att det antagligen kommer att genomföras.

36 reaktioner på ”Makromyt nr 1: Sparandeparadoxen”

  1. Simon Månskiöld

    (Jag har koll på hur det fungerar på basnivå, men vill fråga för att kunna förstå så pass bra att jag kan förklara det vidare)

    Varför kan inte statliga satsningar ses som äkta investeringar? Är inte investeringar kapitalbyggande? Jag menar, om en privatperson satsar 240 miljarder av sparande medel på något han valt frivilligt, då är det väl något som rimligen kommer öka välståndet, så länge han inte satsar rubbet på genusteori?

    1. Hade staten och privata aktörer investerat på exakt samma sätt hade det givetvis inte varit något problem. Men nu är det så att staten systematiskt misallokerar resurser och skapar dåliga incitament. Tror att ”malinvestment” är det engelska ordet för det http://wiki.mises.org/wiki/Malinvestment .

      T.ex. har staten Vinnova som investerar pengar i ideer och nya företag som marknaden anser vara så riskfyllda att de vanliga bankerna inte ens vill låna dem pengar. Vidare ger staten bidrag till folk som sätter upp sol- och vindkraft, vilket gör det lönsamt för ägaren av kraftverket, men en nettoförlust för hela landet då det finns andra billigare energialternativ.

      Någon annan får gärna fylla på.

      1. När Apple bygger en ny fabrik gör de det för att de räknar med att sälja telefoner till ett större värde än priset på fabriken. Allt annat vore att kasta pengarna i sjön.

        När staten kollektivt samlar ihop våra pengar genom skattesedeln och kastar de på infrastruktur som inte efterfrågas gör de oss en otjänst.

        Vi kan nå exakt samma sysselsättningsgrad genom att låta folk behålla pengarna som annars skulle gå tas upp som skatt och låta dem istället köpa det som de faktiskt efterfrågar. Skillnaden blir att istället för att folk arbetar med att lägga järnvägg skulle de bygga bättre telefoner.

    2. ”Är inte investeringar kapitalbyggande?” Syftet med en investering är att kapitalbyggande. Om statens investeringar vore kapitalbyggande, borde de då inte ge en avkastning vilket innebär att varje skattebetalare skulle kunna gå till staten och få en slant. Säg att staten tar 100 kr av mig för att bygga en väg. Det borde innebära att för varje år som går får jag tillbaka 5 kr i ränta och efter 40 år får jag tillbaka min 100-lapp.

      I stället kommer jag aldrig få tillbaka min 100-lapp och jag får ingen slant varje år utan staten kommer att komma och kräva mer pengar av mig för underhållet av vägen.

    3. Låt mig komma med en analogi.
      Vi jämför två alternativ.
      Det ena är att du bygger ett hus åt dig själv. Du lägger ner hela din själ i arbetet och bygger ett fint hus som du trivs att bo i och ökar sålunda ditt välstånd.
      Det andra är att staten tvingar dig att bygga ett hus åt någon annan. Du maskar maximalt och gör minsta möjliga insats för att undvika bestraffning.

      Har vi i det andra alternativet fått något av värde? Ja, självklart, det finns ett hus. Men alternativet är inte avsaknad av hus, utan ett mycket bättre hus.

  2. Staten kan endast skapa jobb genom att förstöra dem först. Då offentliga projekt finansieras via beskattning (på ett eller annat sätt) innebär det mindre pengar i folkets fickor. Dessa pengar hade kunnat användas till investeringar eller konsumtion (som i sin tur hade skapat riktiga jobb).

    1. @ Danilo

      Det ligger en inbyggd värdering i att staten skapar jobb ”genom att förstöra dem först”. Förstöra vilka jobb?

      En marknadsvänlig stat som ser vad som fattas vid tidpunkten t1 genom att föreställa sig t2 tar lite av alla för att dessa ska kunna få vad de önskar men inte enskilt kan klara av att betala.

      Varför kommer ett statligt initiativ? Exempelvis anläggandet av en järnvägssträcka? Är det istället för ett privat initiativ? Endast på det viset att det inte finns ett privat initiativ!

      Om värdet vid t2 överstiger t2 minus t1 framstår det som klart att det statliga initiativet är rättfärdigat. Det tar inte bort något privat initiativ. Dessa fanns ju inte på detta område. Man kompletterar istället på ett sätt som förstärker marknaden. Skulder skapas som utökar penningmängden. Man tar alltså inte av en kaka som inte blir större utan skattemedlen utgör en del av en större finansiering.

      Vi har att värna den privata äganderätten och den fria konkurrensen. Varför? Jo, för de fattigastes skulle! Och för att vi vill ha det marknaden ger oss!

      Jämför denna marknadsvänliga ”etatism” med den som ville ha Stålverk -80 och utsugande löntagarfonder och förbud, förbud, förbud och du förstår skillnaden mellan frihet och ofrihet, mellan ansvar och kriminellt stalkande i paragrafers skrud!

      1. Så du menar att inget järnvägsbolag kommer någonsin att anlägga den lönsamma järnvägssträckan?

      2. Två synpunkter här:

        1. Staten anlägger de järnvägslinjer som staten behöver och inte de som resenärerna behöver.

        2. Ett järnvägsbolag gör inte upphandling utan bygger den järnväg de anser kommer att bli lönsam, vilket naturligtvis bygger på att järnvägsbolaget har gjort en undersökning av att det finns tillräckligt stort intresse att utföra reser på den sträckningen.

      3. @ Göran

        Jag har i princip ingenting att invända mot din framställning. Vad staten har att se till är alltså andra intressen än enbart järnvägsbolagets företagsekonomiska. Även om järnvägen inte skulle betala sig företagsekonomiskt för anläggningsbolaget kan järnvägen betyda mycket för människor i området och för andra företags ekonomier.

        Staten kan alltså se saken i ett vidare perspektiv och inte bara företa sig sådant som ger kortsiktig företagsekonomisk vinst åt det agerande bolaget.

      4. @ Jonas Ek

        I det stora har man naturligtvis att ställa krav på företagsekonomiskt försvarbart agerande, men då det gäller enskilda linjer får jag väl säga att jag i viss mån förespråkar, som du uttrycker det, ”infrastrukturvälgörenhet”.

      5. Det företagsekonomiska lämnar vi åt företagen som anlägger och driver järnvägen och välgörenhet är inget som någon människa ska tvingas delta. Då blir det både ekonomiskt sunt och moraliskt försvarbart.

      6. @ Jonas Ek

        Folk får väl delta i välgörenhet så mycket de vill. Speciellt om det som i det här fallet rör sig om ”kommersiell välgörenhet” då det är fråga om att betala för tjänster, transport, och inte om gratisåkning.

        Företag som gagnas av att folk kan röra på sig delar min uppfattning, knappast din, som jag skulle vilja beteckna som marknadsfientlig och föga genomtänkt.

        Då det stora marknaderna i Amsterdam och Brygge hade gemensamma regler och domstolar var det av rutiga och randiga orsaker: Det skulle bli ogenomförbart med ett system av ömsesidiga avtal av bilateralt slag.

      7. Det väsentliga är att folk måste ha rätt att avstå från välgörenhet, oavsett hur stor del av kostnaden för saken i fråga som bärs av välgörenheten.

        Ja vad konstigt att direkta och indirekta mottagare av stöldgodset ställer sig positiva till företeelsen… Men det gör inte företeelsen till en sund eller korrekt sådan.

        Otroligt då att invånarna i amsterdam och brygge lyckades röra sig utanför och handla med resten av världen trots avsaknaden av gemensamma regler och domstolar där ute.

        Nämn någon situation som skulle vara ogenomförbar utan staten.

  3. Simon Månskiöld

    Jag känner mig som en viss Dan nu, men finns det då inte en efterfrågan på det som det ska investeras på nu? Vi behöver ju exempelvis modern järnväg, och med Görans poäng, så kommer ju vi som land få avkastning kanske inte i reda pengar, men väl i snabbare kommunikationer etc.

    Om man, som etatisterna, accepterar att skatt och en statsbudget behövs för att ekonomin ska gå ihop så är det väl mer välståndsskapande att staten spenderar ”sina” pengar än att de bara låter dem ligga på hög? Vinner vi något på att Staten sparar?

    (Tål att påpekas igen, jag tycker inte att ha en statsbudget öht är en bra grej, men vad är minst dåligt när vi nu har det som vi har det?)

    1. @ Simon

      Håller med om att vi behöver en modern järnväg. Ska järnvägen bli riktigt populär måste folk kunna lita på att den kommer i tid m m. Om staten lägger ut pengar här kommer det vara en investering för miljön och sannerligen också något som kommer att gagna många privata aktörer.

      Folk kommer inte att gagnas av gamla skruttiga vagnar som aldrig kommer i tid. Inte marknaden heller.

      1. Det finns relativt ”enkla” – och som jag tycker uppenbara – investeringar som staten hel missar om de ändå satsar järnvägen.
        Mellan undersidan på vagnarna/ loken och sliprarna finns det åtminstone 0,5 m. Det skulle alltså kunna finnas en låg och smal räls på samma sliper emellan den vanliga rälsen. Kanske tom en liten monorail för platta paket (jfr IKEA: platta paket) för platta contairar som kontiuerligt och oberoende kan löpa under tågen så mycket som behövs. De flesta bruksprodukter numera är ju småpaket och allt sådant som effektivare skulle kunna monteras inom närsektorn. Särskilt om större delen av de flesta sällan använda bruksföremålen numera med fördel bör kunna hyras obemannat dygnet runt, istället för att köpas. Vars och ens förrådsutrumme skulle då kunna reduceras avsevärt!

        http://thedisneydrivenlife.com/2011/02/11/yikes-there%E2%80%99s-a-monorail-in-my-house/

    2. Om staten sparar så finns ju säkerligen större delen av stöldgodset kvar och saker som järnväg kan fortfarande drivas genom handel av andra aktörer än staten.

    3. Fast att det finns synliga positiva effekter av att staten satsar på järnväg osv är bara ena halvan av analysen. Jag tror inte att någon här hävdar att staten inte kan producera något som någon värderar. Problemet är den andra halvan av analysen – det som Bastiat talade om som ”det man inte ser”.

      Om staten tar in skatt för att betala upprustning av järnvägen så klart att resultatet kan bli bättre järnvägstransporter. Men vad är det som uteblir, som annars hade funnits utan sådan statlig beskattning? Om de som tjänat pengarna själva bestämt vad de ska göra med dem så hade ”vi” fått något som kanske inte är just den statliga järnvägen men som också varit positivt. Och hade pengarna sparats och lett till privata investeringar för vinst (dvs konsumentnytta) så hade värdet varit högre än statens godtyckliga järnvägsupprustning. Faktum är att det i stort sett alltid varit av högre värde, helt enkelt för att staten inte har några marknadsincitament och inte agerar marknadsmässigt. Resultatet blir därför ofta prestigeprojekt snarare än nyttigheter. Och eventuella förluster täcks inte av staten, utan förs vidare med tvång på skattebetalarna.

      Av den anledningen leder statliga investeringar till misallokering av resurser – eftersom de hade använts bättre på annat håll.

      1. @ Per Bylund

        Du begår två misstag:

        1. I tron att en offentlig satsning som uteblir automatiskt blir en privat sådan.

        2. I tron att en privat satsning inte skulle få till följd ”ett uteblivet alternativ”.

        Vi tar det i tur och ordning:

        (1) Den offentliga satsningen konkurrerar inte med den privata. Det rör sig inte om att etablera en grillkiosk. Det är istället långsiktiga investeringar som skulle vara svåra för en enskild att klara. Utförandet av den statliga satsningen kan göras av privata företag, liksom driften.

        (2) Skulle ett privat bolag etablera en järnvägslinje låt oss säga mellan Stockholm och Boden uppkommer frågan: Hur många grillkiosker hade man inte kunnat etablera istället?

      2. Möjligen intressant, men helt uppenbart fel. (1) är inte det jag skrev, utan en feltolkning. Huruvida en privat satsning hade blivit av eller ej är en bedömning av värde för konsumenten – ett entreprenöriellt problem. Huruvida en eventuell satsning blir liknande (eller t o m samma) som statens är också en fråga om (uppskattning av) konsumenters värdering. (2) är inte ett argument emot det jag skrev, utan en upprepning av Bastiats ”det man inte ser” men där värderingsproblematiken exkluderas.

        Om vi sedan tar det i tur och ordning så verkar du mest förlita dig på önsketänkande. Att du, enligt (1), inte anser att någon annan än staten kan göra långsiktiga investeringar är inte särdeles intressant. ”Vem skulle skapa och underhålla vägar om inte staten fanns?” Tja, givetvis skulle vi få leva utan kommunikationer om vi avskaffade staten. Vad gäller (2) så är jag inte säker på vilken nivå av dumdryghet jag ska tolka ”argumentet”, så jag får be dig att återkomma med en mer utförlig beskrivning som jag kan besvara.

      3. @ Per Bylund

        Ligger det sanning i talet om stordriftsfördelar ter det sig som en klok sak att en kapitalstark storhet satsar på järnvägar. Det tycks också som om en privat storsatsning skulle utebli om den inte ter sig företagsekonomiskt fördelaktig. Men den kan vara samhällsekonomiskt fördelaktig och den kan minska på miljöskulden.

        Finns det inget intresse hos folket av en järnväg lär den inte byggas. Privata krafter kan vara med på tåget och de kan konkurrera med järnvägen med privata busslinjer m m.

        Tror du att ett privat bolag hade etablerat en linje som inte anses ekonomiskt lönsam?

      4. ”Tror du att ett privat bolag hade etablerat en linje som inte anses ekonomiskt lönsam?”

        ???

        Du har en enastående förmåga att ta över motståndarens argument och låtsas att det är ditt. Nej, jag tror inte att privata bolag investerar om de inte anser att det kommer att bli lönsamt. Det var precis det jag skrev. Och jag skrev också att statliga ”investeringar” äter kapital som annars hade investerats i (mer) lönsamma projekt. Med andra ord: kapitalförstöring och resursslöseri. Det borde en miljövurmare som du vara emot, men istället hittar du (liksom miljörörelsen generellt) på en massa godtyckliga och i sammanhanget irrelevanta anledningar till att ”staten måste”. Du argumenterar emot dig själv.

      5. @ Per Bylund

        Jag argumenterar inte emot mig själv. Varför tror du inte att jag förespråkar en sådan investering som inte är företagsekonomiskt lönsam för det satsande bolaget men som har samhällsekonomiska vinster + miljöekonomiska vinster + företagsekonomiska vinster för andra företag än det satsande, företag som inte har råd med satsningen.

        I det långa loppet kommer pengarna tillbaka. Om inte direkt via järnvägen så via att företag som blomstrar till följd av den betalar skatt. Allt kan inte mätas i pengar. Hur mäter man den livskvalitet som består i möjligheten för folk att kunna besöka nära och kära och att se hur det ser ut här och var i vårt avlånga land?

        Var inte så 08-centrerade!!!

  4. John bergström

    Du tar ju inte hänsyn till värdeskapande arbete, multiplikator eller minskade utgifter på t.ex. Den kriminalitet som belastar ett åtstramningssamhälle.

    1. Vad skulle det finnas för kriminalitet som belastar ett åtstramningssamhälle?

      Om jag även anmärker på ordet åtstramningssamhälle bli det i mitt tycke en aningen märkligt att vi först skapar en massa myndigheter och kostnader som är totalt onödiga och sedan när vi föreslår att avskaffa myndigheter och kapa onödiga kostnader att det skulle dels öka kriminaliteten och dels skapa andra negativa effekter.

      Vad kan bli bättre av mer pengar och vad kan bli sämre av mindre pengar? Tar vi skolan vet vi att den inte blir bättre med mer pengar utan snarare tvärtom. Kan den då bli sämre av mindre pengar? Nej, eftersom problemet inte är tillgången på pengar. Men tillgången på mer pengar skapar brist på annat håll där behövs bättre. Varje skattekrona betyder mindre produktion.

  5. ”… men finns det då inte en efterfrågan på det som det ska investeras på nu?…”

    1. Efterfrågan hos alla dem som vill ha just det som det just nu investeringsbeslutas om för viss beräknad totalsumma – är ju faktiskt helt beroende av en sån myllrande mångfald av alternativ och alternativkostnader.
    2. Sedan röstningen i allmänna val så finns det ju ingen som vet om de som röstade med ”gilla-tanken” just då, skulle varit villiga att själva satsa sin del av kostnaden för just detta… eller om de just nu hellre skulle valt något helt annat… osv…osv…osv…
    3. ?!?!?…

  6. ”… Staten kan visserligen öka den ekonomiska aktiviteten…”
    Om det är ökad ekonomisk aktivitet som staten önskar, så vore det sannolikt bättre att staten hade ”tillräckligt” hög moms (automatreglerad genom fuzzy-/adaptiv- återkoppling) på alla inköp av alla slags bruksprodukter som t.ex. inte används dagligen.

    Sedan slopades all sorts moms på alla bruksprodukter som hyrdes eller leasades mindre än en vecka åt gången… samtidigt med att det på motsvarande sätt som när det gäller hemtjänsten… så fanns det statlig/kommunal hyres-hemköring och hyresåterhämtning till suventionerad kostnad som skapade åtskilliga arbetstillfällen.

    Genom hyrstruktur i stället för köp så skulle sannolikt antalet transaktioner öka avsevärt… om nu en ökning av antalet transaktioner kan anses som ökad ekonomisk aktivitet. En viss liten avgift vid varje återhämtning skulle rimligtvis då öka den ekonomiska aktiviteten…

  7. … viss liten avgift… bör kanske vara … viss liten återbetalning… precis som vid bilskrotning…

  8. Att investera är inte kapitalbyggande, det är produktivitetsbyggande.

    Att investera är att använda kapital som har byggts upp genom sparande.

    Det här är tågordningen:

    Sparande – Kapitalackumulation – Investering – Produktivitetsökning

    Den ökade produktiviteten möjliggör visserligen ökat sparande som i sin tur ökar tillgången på kapital, men handlingen att investera är att använda ackumulerat kapital, inte att bygga upp kapital.

    Nu kan ju förstås en investering gå åt fanders, varvid man har förbrukat ackumulerat kapital utan produktivitetsökning. Det är en förlust, men något man måste leva med.

      1. @Göran : Ja, men vid förändrade inkomster ändras preferenserna för sparande och konsumtion, så allting stannar inte kvar ”i” cirkeln. Vid högre inkomster tenderar människor att konsumera mer, även om de kanske konsumerar samma (eller mindre) andel av sin inkomst.

        Så, generellt tenderar effektiviseringar leda till högre inkomster vilket leder till högre sparande o.s.v. Därav utvecklingen från industriella revolutionens början till nu. Men det är ”generellt” och inte en matematisk sanning, d.v.s. sannolikt så kommer alla försök att empiriskt bevisa det springa in i problem. Sedan förändras alla preferenser hela tiden, så cirklarna måste ritas in i andra cirklar för alltid o.s.v……

        Generellt tenderar cirklar att påminna mig om Keynes, så jag föredrar att beskriva saker i text. Och lägga till ”ceteris paribus” överallt 🙂

  9. ”… så att produktivitetsökning leder till sparande…”
    I så fall gissar jag att det t.ex. krävs ömsesidig samverkan mellan ”grandparents” (55+), barn och barnbarn – långsiktiga tidspreferenser, ”prosument- struktur”, slopat kommunalt planmonopol/statliga byggregler osv…

    Alltså; … en allmän tillit och förväntan, att de förväntade drastiska produktivitetsökningarna successivt leder till mer än halvering? av barnbarnens relativa kostnader för boendet, maten och de dagliga transporterna – inom mindre än en generation. Samtidigt som barnbarnen amorterar boendereversen (utan ränta?) direkt som pensionstillskott – varje månad – istället för ränta på ränta till banken.

    Det finns gissningsvis tusentals ”grandispar” som sålt/överlåtit en större bostad, och fått investeringskapital över. Och som då – är helt överens med barn och barnbarn – via samverkande crowdfunding (med blockchain-koncept) samverka med tusentals andra för inköp av tusentals ha skog (Sveaskog?) så att om 5 – 15 år – varje familjeklan – kan bygga (trävirke, träfiberisolering osv…) tusentals hus på – vid lämplig tid inköpta jordbruksfastigheter (uppdelat på kanske 100 hus längs tillfarts-/pendel-leder till 10 tals utvalda städer.) Jordbruksfastigheter – i bekväm närhet via leden till jobb, skola osv. – där tomtägarna själva planerar området (tomter, samfällighet, servitut via blockchain?) i samverkan, ger rimligtvis mycket lägre tomt-avstycknings-kostnader.

    Kanske finns det även – i förtid – nedlagda tegelbruk mm. för att inte tala om spotmarknad och återanvändning…

    https://letstalkbitcoin.com/blockchain-2-0-let-a-thousand-chains-blossom/
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Prosument

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *