Logiskt underskott med handelsöverskott

I den ekonomisk-politiska debatten talar man ständigt och jämt om huruvida landet har handelsöverskott eller -underskott. Det låter lika viktigt och uppenbart som om man har överskott eller underskott på ens lönekonto, så de flesta reflekterar nog inte över vad det betyder. Det är ju ganska uppenbart att underskott är dåligt och överskott är bra. Att en hel hop så kallade experter – politiker, makroekonomer och utredare hos storbankerna – uttalar sig om detta i TV gör ju att det hela verkar väldigt viktigt.

Ändå saknar den österrikiska skolan i allt väsentligt en teori om handelsbalans. Hur kan det komma sig?

Det är helt enkelt så att det inte finns något ekonomiskt problem som har med rikets handelsbalans att göra. De problem som man anför när man har handelsunderskott (eller ”för mycket” handelsöverskott) handlar nästan bara om arbetsmarknads- och monetär politik. Det handlar aldrig om tillväxt eller välstånd och det blir uppenbart om man går lite djupare än endast ser till retoriken.

Handelsbalans innebär att varor och tjänster säljs från ett land i lika stor utsträckning som de inom landet köper från utlandet. Ett handelsunderskott innebär att man importerar mer än man exporterar, vilket betyder att pengar ”flyr” landet. Ett handelsöverskott, å andra sidan, gör att ”vi” får mer pengar eftersom vi säljer mer än vi köper.

Om vi tänker oss att ett land som Sverige fungerar precis som en persons ekonomi så är det ganska uppenbart ett problem. För om en person köper mer än han säljer (det vill säga, det arbete han utför mot betalning i lön) så blir det underskott på kontot. Då måste man ta lån, som sedan måste betalas tillbaka med ränta. Att leva över sina tillgångar är ett bra sätt att bli fattig på.

Om personen ifråga istället tjänar mer än sina utgifter så samlar han pengar på hög. Med andra ord: han blir rikare. Så det är väl uppenbart att även ett land måste se till att öka exporten så att landet får mer pengar och därmed blir rikare?

Nej, så är det inte alls. För problemet är att det är en urusel liknelse, som helt bortser ifrån hur marknaden fungerar. Man kan inte se ett land med, i det här fallet, runt nio miljoner invånare plus hundratusentals juridiska personer som en person. För hur ska man se på att företag handlar med varandra inom landet?

Det är bra att ha handelsunderskott

Faktum är att nästan alla har handelsunderskott med nästan alla. Medan vi har handelsöverskott med vår arbetsgivare så har vi handelsunderskott med matbutiken, bensinmacken, kiosken på hörnan, restauranger osv. Ingen av dem köper tillbaka lika mycket av dig som du köper av dem. Och, med handen på hjärtat, har du någonsin sett ditt ständigt ökande handelsunderskott med den lokala pizzerian som ett problem? Jag vågar gissa att du inte heller krävt att matvarubutiken ska göra motköp i samma utsträckning som du handlat mat där.

Handelsunderskott är givetvis inte ett problem helt enkelt för att vi inte handlar med helt homogena varor och tjänster. Om det hade varit så att alla varor var likadana, då hade vi kunnat jämföra hur många varor vi säljer och hur många vi köper och därmed kunna avgöra huruvida vi har ett nettoöverskott eller -underskott. Men å andra sidan hade vi inte handlat med varandra, för vem vill byta en identisk pryl mot en annan? Det är ju helt värdelöst (bokstavligt talat) och därför huvudlöst.

Anledningen till handel är ju att vi genom arbetsdelning kan producera en mängd produkter som å ena sidan blir billigare tack vare specialisering och som å den andra antagligen aldrig hade funnits annars. Med arbetsdelning kommer handel som ett brev på posten – både inom produktionsprocesser (eftersom en process kräver att en mängd specialiserade operationer utförs efter varandra och, antagligen, av olika personer) och mellan dem (handel med kapitalvaror, humankapital, samt försäljning till konsument).

Med andra ord arbetar vi med en produktionsprocess, t ex på löpande bandet på Volvo, som ger oss lön, medan vi använder pengarna till att köpa varor som inte kommer från Volvo. Det är så vi blir rikare: vi specialiserar oss på något, ökar vår produktivitet och får därmed högre betalning – och då kan vi tillgodogöra oss fler och mer produkter och tjänster som andra producerar. Och vice versa.

Men det betyder givetvis att man nödvändigtvis får handelsunderskott med de allra flesta som man handlar med. Om man är anställd i ett företag har man i allmänhet endast handelsöverskott med arbetsgivaren, men handelsunderskott med alla andra. Hade det inte varit så, så hade vi alla varit långt mycket fattigare.

Handel som problem

Kan det då inte vara ett problem att ha så mycket handelsunderskott? Visst kan det vara ett problem om handelsunderskottet innebär att man konsekvent lever över sina tillgångar (vilket för övrigt är en omöjlighet på en förhållandevis fri marknad). Men det är inte underskottet med ICA-butiken eller pizzerian som är problemet, utan att man idkar för mycket handel – man köper mer än man har råd med.

Varje transaktion är i sig värdefull och värdeskapande. Detta är något som de flesta missar när de sitter och filosoferar om ekonomiska frågor. I och med arbetsdelningen är vi inte längre självhushållande, utan måste gå ”omvägen” att först tjäna pengar för att sedan köpa de varor vi behöver. Men omvägen betyder att vi har råd att köpa så mycket mer än vi annars skulle kunna tillverka, så resultatet är att alla som är delaktiga blir rikare.

Jag skulle inte söka anställning om det inte är så att lönen jag tjänar är värd mer för mig, inte minst genom de varor och tjänster den låter mig köpa av andra, än det liv jag skulle kunna leva annars. Och lönen tillåter mig att handla av andra, som i sin tur tjänar på byta sina varor mot mina pengar. I varje transaktion finns två parter som bägge anser sig få det bättre om de genomför bytet, för annars hade de inte valt att göra det.

Att få det bättre är detsamma som värde vilket inte är detsamma som pris. Det är ytterligare något som tenderar att blandas ihop. Att du köper en burk Coca-Cola för 20 kr betyder inte att den är värd 20 kr – det betyder att den är värd mer än 20 kr för dig som köper den och alltså frivilligt ger upp 20 kr för den, samt mindre än 20 kr för den som säljer den och alltså frivilligt ger upp den för pengarna. Priset är endast en indikation om var de flesta säljare vill sälja och de flesta köpare vill köpa. Värdet är personligt.

Med andra ord kan det inte vara ett problem att handel sker, för samtliga involverade parter anser sig få det bättre av det. Problemet är om det inte sker någon handel, för då skapas inte heller något värde. Varor som produceras men inte säljs är inte ett värde, utan endast en kostnad.

Så vari ligger problemet med handelsunderskott?

Aggregerad analys

Problemet uppstår om vi istället för att se till den handel som sker börjar diskutera aggregerade varuflöden. För givetvis är det inte ett problem att du köper pizza men pizzabagaren inte köper något av dig – det fina med arbetsdelning är ju att vi vill ha olika saker av olika parter på marknaden. Det är heller inte ett problem om du åker till Helsingfors och köper en pizza där. Lika lite är det ett problem om Volvo i Trollhättan köper stål från Brasilien. Bägge parter tjänar fortfarande på varje transaktion.

Om vi däremot börjar summera så blir det tokigt. För det enda vi kan summera är penningsummorna som ges i utbyte för produkter samt de produkter som säljs. Pengarna är ganska enkelt, för om Adam köper en burk Coca-Cola för 20 kr och Bertil en pizza för 75 kr så är deras totala utlägg 95 kr. Och pizzerians totala intäkt är också 95 kr. Men vad betyder det egentligen – och vad har det för implikationer vad gäller värde? Ingenting alls.

Det enda vi kan säga är att Adam tyckte att det var klart värt 20 spänn för en läsk och att Bertil tyckte att det var värt 75 spänn för en måltid, samt att pizzerian tyckte att det var en bra affär att sälja båda för det priset. Värdet är alltså mer än 20 kr för Adam, mer än 75 kr för Bertil och mer än 95 kr för pizzerian. Om vi skulle räkna på nettoresultatet av transaktionerna så skulle vi sätta plustecken för Adam, Bertil och Pizzerian. Men det enda vi kan räkna på är att 95 kr byttes mot mat och dryck.

Fast det säger ju ingenting om vad som egentligen hände: Adam är inte törstig längre (ett skapat värde), Bertil är inte hungrig längre (ett skapat värde) och pizzerian har ökat sin försäljning (också ett skapat värde).

Om vi aggregerar ytterligare så blir det naturligtvis ännu dummare, men det är först om vi gör detta som vi kommer till en makroekonomisk analys. Och det är här debatten alltjämt befinner sig.

Låt oss se till ett exempel: Volvo i Trollhättan producerar bilar. De importerar stål, gummi, färger osv från andra länder. De säljer sedan bilar inom landet och tjänar pengar som används till att betala leverantörerna samt sina svenska anställda. Här har vi ett helt gäng parter som påverkas av transaktionerna. Arbetare får jobb och lön, Volvo får intäkter (och gör antagligen vinst), samt utländska leverantörer får betalt. Som vi har sett ovan så tjänar samtliga på det.

Om vi aggregerar detta till nationsnivå så kan vi se att det enda som egentligen hänt ”netto” är att pengar flytt landet. För de transaktioner som sker inom landet jämnar ut sig i räkenskaperna och har således ingen påverkan på landets nettosiffror: de anställda och deras löner, konsumenterna och deras köp av bilar. Både pengar och varor stannar ju i landet, så det har inte skett någon förändring. Det vi kan se är att Volvo betalat en massa utländska leverantörer, så svenska pengar har flytt landet. Handelsunderskott. Usch och fy.

Ur mikroekonomiskt perspektiv har vi bara vinnare, men makroekonomiskt har hela landet förlorat.

Imperialism och merkantilism

Fast borde inte egentligen varorna som importeras till Sverige också räknas? Jo, det kan man tycka. Och om nu handel inom landet jämnar ut sig så borde ju handel över nationsgränser också göra det. Men så är inte fallet, för makroekonomi är sällan baserat på sunt ekonomiskt resonemang utan handlar istället om att föreviga sedan länge uppenbarade myter.

En sådan myt, som är grunden till hela handelsbalansresonemanget, är merkantilismen eller kungars riksräkenskaper. För kungar hanterade (mer eller mindre juridiskt korrekt) hela landet som sina egna företag. Det som hände (och de som levde) inom landet exploaterades eller ignorerades. Däremot fanns mycket prestige i att vara rik, vilket bara räknades i guld. Och guld var valuta på den tiden.

Med andra ord: om ett land importerar mer varor än det exporterar så flyr guld landet och kungen blir fattigare. En fattig kung riskerar att förlora krig mot andra kungar eftersom han inte kan hyra in tillräckligt många legoknektar – och därmed är ett utflöde av guld i bästa fall ett ofog. Lägg därtill att om ett land som Sverige importerar från Frankrike så flödar guldet i omvänd riktning, och summa summarum blir den svenska kungen fattigare och den franske kungen rikare (i guld räknat). Med andra ord ökar risken för angrepp för den svenska regenten medan den franska regenten har råd med fler och större attacker.

Detta är ett uppenbart problem, för så gott som alla. Men det kräver en centraliserad stat och livegna medborgare för att vara ett rimligt argument. Med andra ord: det kräver att det inte finns speciellt mycket marknad, i alla fall inte mellan länder. För kungarna fanns uppenbara incitament att understödja export och förhindra import.

Merkantilism handlar inte om ekonomisk vetenskap utan om monarkers räkenskaper i terrorbalans med andra monarker. Men resonemanget lever kvar, inte minst för att det verkar ganska intuitivt. Problemet är förstås att man hanterar ett land som en enhet, medan det egentligen handlar om en enorm mängd enskilda aktörer, och att man aggregerar dessa aktörers transaktioner som om de vore homogena.

Nymerkantilism och makroekonomi

Fast det är inte riktigt så enkelt som att nationalekonomer med inriktning mot aggregat har fastnat i enkla resonemang och inte ser längre än 1500-talets kungar. För det finns ett reellt problem med handelsunderskott som inte handlar om monarkers prestige och rovdrift på den internationella scenen. Fast det problemet har att göra med trollkonster i politiken snarare än ekonomi.

Om vi istället för guld ser till ett lands valuta som papperspengar med lagstadgat (snarare än verkligt) bytesvärde förändras resonemanget något. Anledningen är att om Riksbanken trycker upp ett gäng sedlar som sedan genom import hamnar i utländska händer så kan banken få problem. Centralbanken fungerar nämligen på ett sätt som liknar kungars prestige.

Om Sverige som land exporterar fler varor än det importerar så kommer svenska företag och personer att få utländsk valuta, vilken löses in mot svensk så att den kan användas i landet. Det betyder att den utländska valutan hamnar hos Riksbanken, som sedan använder den som löftesbrev gentemot det andra landets centralbank. Med andra ord, Riksbanken kan avkräva Banque de France (om vi återigen använder Frankrike som exempel) betalning i utbyte mot den franska valuta som svenska exportörer fått som betalning.

Detsamma gäller vice versa, vilket är ett uppenbart politiskt problem. Om svenska staten förvanskar räkenskaperna och lever över sina tillgångar genom att trycka nya pengar, så kommer ett handelsunderskott förr eller senare leda till att verkligheten gör sig påmind. Bluffen kommer alltså uppdagas och staten tvingas stå för sina kostnader. Själva anledningen att ha en centralbank är ju att kunna fiffla med valutan, så internationell handel är därmed ett problem – för staten.

Detta kan undvikas om landet kan upprätthålla ett handelsöverskott, vilket är anledningen till att politiker gärna använder protektionism för att strypa import. Men alla länder kan givetvis inte ha ett handelsöverskott, för all handel måste jämna ut sig. Därmed är det ett känsligt ämne i internationella sammanhang att en stat underblåser export och hindrar import. Det är detta som är kärnan till det politiskt så förhatliga ”prisdumpning”. Det betyder egentligen bara att vi får billigare produkter (på ett annat lands skattebetalares bekostnad), men det leder samtidigt till ökat handelsunderskott och det kan leda till problem för den politiska klassen.

Att ”svenska jobb flyr landet” är ett känsloladdat retoriskt knep för att få väljarkåren att tycka att det är rimligt att offra deras välstånd för att staten ska kunna fortsätta fiffla med den svenska kronan.

Givetvis brukar resonemanget döljas i allehanda statistik och krångliga termer. Det är inte ens säkert att de politiker som står mitt i illusionen vet vad den handlar om. De, liksom makroekonomiska experter och storbankernas analytiker, förlitar sig på makroekonomiska halvsanningar och dåligt underbyggda resonemang dolda i matematiska formler. Och därmed kan fortsatt eller till och med ökat stöd för politisk intervention upprätthållas.

Till syvende og sidst handlar det om bluffmakeri. Systemet syftar till att upprätthålla sig själv snarare än att verkligen göra gott. Faktum är att det som låter bra – handelsöverskott – egentligen gör oss fattigare. Inte för att vi exporterar varor, utan för att det döljer det fiffel som ständigt pågår och som syftar till att undergräva värdet av medborgarnas tillgångar genom inflation samtidigt som offentliga kostnader skjuts på framtiden.