Förvisso har svensk parti- och medievänster alltid hävdat att moderaterna varit nyliberala kapitalister uppväxta på Östermalm i Stockholm och födda med guldsked i munnen. Och det hävdar man givetvis fortfarande. Idag skriver till exempel Karin Eriksson, ytterligare en i raden ignoranter i gammelmedia som inte förstår att hennes tid är förbi, en kusligt lång artikel om tidigare överförtryckaren (”statsministern”) Fredrik Reinfeldt. Det är i det närmaste ett idolporträtt skrivet utifrån ett ursvenskt mellanmjölksperspektiv. Så långt är allt oerhört ointressant.
Men så kommer en passus som etatisterna som häckar på mises.se nog känner sig lite bedrövade över. Eriksson skriver om den ”konservative” Reinfeldt att:
Han trodde inte, som nyliberalerna, på perfekta individer eller perfekta marknader.
Det är någon slags försök till omvänd ”guilt by association” kombinerad med nidbild av det onda. Givetvis var Reinfeldt inte nyliberal. Han var aldrig nyliberal, utan svängde kappan helt och fullt (och medvetet) efter hur vinden blåste. Det är så ”Det sovande folket” ska tolkas – den passade nämligen som hand i handske för karriären i Muf. Reinfeldt är en duktig realpolitiker, men han är lika mycket nyliberal som han har principer eller ryggrad.
Men Reinfeldt är i sig ointressant, det som är intressant är Erikssons implicita avfärdande av nyliberalismen som troende på den värld som främst återfinns i chicagoskolans ofta (och med rätta) hånade nationalekonomiska modeller med ”perfekt konkurrens”. Vem har väl någonsin mött en nyliberal som trott att alla människor är helt felfria? Att marknaden är lika effektiv som modellerna grundade på absurda antaganden?
Nej, det är ju tvärtom: just eftersom vi varken är allvetande eller obegränsat goda kan vi inte centralisera makten i ett fåtals händer. För då ökar risken, kostnaden och lidandet. Lägg därtill att det helt enkelt är omöjligt att planera ett samhälle eller ens förstå vad människor kommer att vilja ha. Då är det enda som återstår som möjlig modell för samhället en stark decentralisering där var och en i slutänden får (själva eller med hjälp av andra) ta ansvar för sina egna brister.
Jämför denna syn med socialisters utopi om Socialist Man, som likt kaninen ur trollkarlens hatt magiskt kommer från ingenstans så fort världen blivit socialistisk. Eller som etatister som Eriksson ser på staten, som någon slags ställföreträdande gud – i det närmaste felfri.
Eriksson har ingenting emot att lägga till lite osanningar och direkta tjuvknep i sin artikel, för det är så gammelmedia alltid fungerat. Från sin privilegierade position som Journalist och Reporter kan de basunera ut sin åsikt som Sanning och hamna på miljontals intet ont anande medborgares frukostbord. Problemet är att med Internet, inte minst med sajter som mises.se, ska betoningen i ordet gammelmedia ligga på gammel, inte media. För osanningar, brister och försök till påhopp genom direkta lögner (som Erikssons söta känga) kan omedelbart uppmärksammas – och lögnen uppdagas och spridas.
Eriksson får själv vänta tills nattens tryckpressar rullat och tidningsbuden kört runt i midvinternatten och levererat tidningar innan hon har svarat på kritiken. Men hon kommer förstås inte att svara, för hon jobbar i gammelmedia. De är för fina för att gå i svaromål; de sitter i sina elfenbenstorn och gömmer sig bakom sina tangentbord. På samma sätt som de näthatare som de så gärna hatar på numera. Kanske just för att deras position som officiella hatare, om än med större och till synes finare ord (och, i alla fall ibland, mer indirekt språkbruk), undergrävs av att alla kan göra samma sak.
