Så här på valdagen kan det väl vara på sin plats att påminna om vad det handlar om. Låt oss göra det i termer av en berättelse.
Det var en gång en plantageägare som hade en hel massa slavar. Slavarna suktade i början frihet, men lärde sig så småningom att det inte var så illa att få mat och husrum. Slavägaren såg till att förse dem med den näring de behövde för att utföra arbetet, samt lät dem också behålla en liten del av det som producerades som fickpengar. Dessutom bjöd han i sin storhet på utbildning i den mån slavarna behövde det för att kunna sköta plantagens maskineri. De slavar som skötte sig väl fick också lördagsgodis.
För att ytterligare bistå slavarna och motverka såväl motstånd som uppgivenhet upprättades en procedur kring en förslagslåda. Däri kunde slavarna en gång om året anonymt föreslå vilken av familjemedlemmarna som skulle leda arbetet på plantagen. Den familjemedlem som föreslås av flest blir den som leder arbetet på fälten under nästkommande år. På så sätt gavs slavarna en viss autonomi och kunde själva utse vem som skulle styra över dem. Det mottogs av slavarna som ett rejält steg i rätt riktning. Ingen av de andra plantagerna hade förslagslådor; inga av slavarna på de andra plantagerna hade rätt att utse styrelse.
Ett sådant enormt inflytande var en helt ny giv och något som följaktligen firades och till slut blev såväl en rättighet som implicit skyldighet där slavar som inte tog tillfället i akt stigmatiserades. De kallades allt som oftast för ”bänkliggare” och ansågs inte ha rätt att klaga när piskan på fälten ven, för de har ju inte bidragit till att utse den som piskar.
Barnen i slavarnas längor uppfostrades till att förstå detta väl och bli goda föreslagare. Att ”föreslå” är viktigt, det är det enda sättet att påverka tingens ordning och bidra till slavarnas välfärd.
Idag lever slavarna relativt lyckliga i sin förslagokrati. Förvisso arbetar de lika hårt som förr, de bor i taskiga längor, piskas och straffas godtyckligt – och är fortfarande ägda av plantageägarfamiljen. Men de har vad de kallar en ”oantastlig” rätt att för ett helt år åt gången utse vem som ska stå för styrelsen på fälten. Som bevis på denna frihet har äldste sonen röstats fram som piskförare till nästa år, vilket är ett resultat av att många föreslog detta eftersom att fadern, som piskat i år, varit hårdare än förväntat.
Men lyckligast är givetvis plantageägarfamiljen. Nu klagar inte längre slavarna. Inte heller gör de uppror. De arbetar hårt och snällt för att inte vara till alltför stort besvär och därmed riskera att bli av med sin ”frihet”.
Det ska en dag bli sak av att ni inte följer den som gett institutet sitt namn!
Eftersom den här kommentaren är lika okunnig som den är frekvent återkommande känner jag mig manad att nämna något om institutets historia. Ludwig von Mises-institutet i Sverige är svenska upplagan av det amerikanska Mises Institute, som grundades 1982 av Lew Rockwell (tillsammans med Murray N. Rothbard). Lew berättade för Ludwig von Mises änka Margit att han hade funderingar på att starta ett institut med just det fokus vi har i den svenska upplagan. Han fick hennes välsignelse för detta – mot att han lovade att investera resten av sitt produktiva liv i institutet.
Att vi skulle ”byta namn” för att politiken inte passar (din syn på) vad Mises ”egentligen tyckte” är ovidkommande: institutet grundades till Mises ära för studiet av österrikisk ekonomi och libertariansk politisk filosofi. Margit, som för övrigt var mer än ”bara hustru” (hon var även Lu:s sekreterare och bollplank), skriver om Rothbard i sin biografi över maken:
Vänligen notera att Power & Market från början var en del av denna studie. Och om det är ett otillräckligt argument, se sista kapitlet i den publicerade versionen av Man, Economy, and State.
För övrigt höll Margit också ett tal om Rothbards betydelse på dennes bemärkelsedag, i vilket hon diskuterade just Mises syn på de tankar Rothbard hade om både politik och ekonomi. Jag rekommenderar att kollar på detta.
Den som hävdar att institutet måste ”byta namn” för att Mises inte var anarkist (som Rothbard) har å ena sidan väldigt dålig kunskap och bör å den andra kunna argumentera för varför just hans/hennes åsikt är viktigare och mer korrekt än Margit von Mises.
Då borde väl institutet heta ”Margit von Mises-institutet” istället.
Det är stor skillnad på att vara libertarian och att vara anarkist.
Är verkligen alla anarkokapitalister emot att det finns en stat? Brukar inte Friedman jr räknas som anarkokapitalist?
Ville inte Rothbard ha ett United states of America? Kanske fritt fram då för bolsjevikerna att stövla in, eller att köpa upp delar av Nordamerika.
Då borde väl institutet heta ”Margit von Mises-institutet” istället.
Poängen var att Ludwig von Mises hustru antagligen är en bättre representant för hans åsikter än ”Dan”.
Det är stor skillnad på att vara libertarian och att vara anarkist.
Nej, det är ingen skillnad alls.
Är verkligen alla anarkokapitalister emot att det finns en stat?
Det vore intressant att höra vad du tror att ”anarki” betyder vad gäller statens vara.
Ville inte Rothbard ha ett United states of America? Kanske fritt fram då för bolsjevikerna att stövla in, eller att köpa upp delar av Nordamerika.
Du menar på samma sätt som Mises stödde fascismen, eller?
Jag tror inte Ludwig von Mises skulle vara särskilt nöjd med att ha en fårflock som följde honom okritiskt. Om det är det som är meningen är det bättre att bli marxist. Där leder ju avvikande mening till förlust av huvudet och det verkar vara en tilltalande linje för Dan.
Jag menar att ska man avskaffa staten måste ju man ha någon form av enighet för detta. Att propagera för en orealistisk linje som skulle få allvarliga konsekvenser för folks trygghet är inte att visa trohet mot Mises. Det är att göra en parodi av hans ställningstaganden.
Anarkister vill inte ha en stat. Det stämmer. De vill också avskaffa äganderätten. Det är det som är den logiska konsekvensen av att avskaffa staten.
Adam Smith hade skrattat åt dig om du sagt åt honom att du ville avskaffa staten. Han var klok. Och det är ju inte alla som är det.
Anarkister … vill också avskaffa äganderätten.
???
Adam Smith hade skrattat åt dig om du sagt åt honom att du ville avskaffa staten. Han var klok. Och det är ju inte alla som är det.
Jag antar att du menar samma Adam Smith, författare till Nationernas välstånd, som var skeptisk till marknadskrafterna och ville se statliga välfärdssystem? Eller menar du vänsterns halmgubbe Adam Smith ”frimarknadsradikalen”?
Så nu vänder du dig emot Adam Smith också!
Ja, vår lille don Quijote, du har många väderkvarnar att fäktas mot! Men tro inte att du vinner aktning som tänkare genom att lättvindigt kasta den klassiska liberalismen överbord.
Så nu vänder du dig emot Adam Smith också!
Vänligen läs Rothbards två volymer om ekonomisk historia. Förresten bör du också läsa Adam Smith, för då lär du upptäcka att han inte skriver det du tror att han skriver.
Ja, vår lille don Quijote, du har många väderkvarnar att fäktas mot! Men tro inte att du vinner aktning som tänkare genom att lättvindigt kasta den klassiska liberalismen överbord.
”Lättvindigt”? Det är inte jag som häver ur mig åsikter som är helt godtyckliga och oberoende av varandra. Till skillnad från dig har jag skrivit bokstavligt talat många hundra artiklar på dessa teman under de senaste 20 åren. Det är fritt fram att googla. Om du har hyfs nog att tala om vad du heter så kan jag googla dig också, så kan vi jämföra våra resultat.
Hm, du missförstår mig vad gäller mina ambitioner!
Visst kan man se det som att en skillnad finns, en markant skillnad, mellan den som konstruerar ett kärl och den som testar dess hållfasthet. Min ambition begränsar sig till kritikerns. Då jag tycker att det som fanns av logisk stringens hos den klassiska liberalismen och som Mises m fl livade upp går förlorat om man avskaffar staten, ja, då måste jag reagera.
Jag har inget emot att du är professor vid ett privat universitet. Jag önskar att sådana fanns i Sverige också. Jag beklagade att Cityuniversitetet inte kunde fortsätta sin verskamhet. Jag gladdes då jag fick veta att det fria Thomsoninstitutet erbjuder högskolekurser. Vi behöver mer av sådant.
Men om x är en felaktighet spelar det ingen roll om den finns publicerad i ett verk eller i tusen. Det blir inte sant bara för att det upprepas.
Synd att du inte kan se värdet av en stat av begränsat slag, se den som en sammanslutning privata enat sig om men som bör, åtminstone enligt dig, ha en begränsad roll. Utan stat måste det finnas flera sådana sammanslutningar och då alla företag inte gagnas av samma konjunkturkurva borde också professor Bylund förstå att även här skulle slitningar kunna uppstå.
Ödmjuka hälsningar ifrån ett f d e o tidningsbud
Det är ingen som motsatt sig kritiken. Tvärtom är den både välkommen och viktig. Men då måste den också vara saklig och anföra vettiga argument. Åsikter är för mig varken viktiga eller ens intressanta – om de inte backas upp av argument. Det är detta som varit skiljelinjen.
Vad gäller slitningar utan en stat så finns alltid friktion. Frågan är hur man hanterar den. Antingen monopoliserar man våldet och gör det till allenarådande och förstahandslösning på alla problem och slitningar (dvs genom lag, staten), eller så handskas man med detta på annat sätt (kontrakt, formella och informella institutioner, äganderätt). Att etablera en stat är ingen lösning; det är som att hyra in Goliat för att med våld göra ned alla våldsverkare och därmed skapa en hegemonisk (tillfällig) ”fred”.
Alla behöver inte alls vara eniga för att statens territoriella jurisdiktion, våldsmonopol och beskattningsvåldsrätt avskaffas. Det räcker med att majoriteten av de politiska partierna – exempelvis när och om valdeltagandet visar sig vara betydligt mindre än 50 % – bestämmer sig för att godkänna det Panarkistiskt systemet med frihetligt utträde ur staten. På så sätt sätt kan ju varje parti m.fl. – ensamt eller tillsammans med andra partier – bilda sina egna medlemsbaserade organisationer och institutioner med egna ideologier, ”beskattnings/omfördelnings-” – regler och stadgar – och exempelvis direkt- eller representativa majoritetsbelut.
Uno Hansson, du har rätten att gå med i föreningar för både det ena och det andra ändamålet, men det är varken i enlighet med Mises uppfattning med individuellt utträde ur staten eller särskilt klokt.
Vore det ens en önskvärd utveckling att folk slöt sig samman i enklaver med egna lagar och seder? Motståndet mot vad som kallas ”multikulti” är inte ringa och det lär knappast minskas om bisarra idéer som att avskaffa staten och rättsordningen blir verklighet.
Uno Hansson är alltså en varm anhängare av vad som kallas ett multikulti-samhälle, dvs flera olika samhällen som lever parallellt med varandra istället för ett samhälle med en lag som ger möjlighet till avtalsmässiga variationer av en mängd slag.
Hur skulle det fingera om muslimer började bestraffa folk som dricker alkohol eller begår äktenskapsbrott så som man gör i Saudiarabien här? Jag har inget emot muslimska församlingar, tvärtom gillar jag att sådana ertablerat sig. Dock har man att respektera det omgivande samhällets lag och sedan inom församlingen ha ett ”allvarligt samtal” med den som låt oss säga druckit sig berusad på torget och sedan ragglat omkring och skränat. Detta är att avtalsmässigt leva under svensk lag. Inte ha en egen lag vid sidan av den svenska.
Ett avskaffande kan ske genom territoriell delning. Tänk dig att vi delar Sverige i två delar. Dessa två delar delas sedan i två delar vardera.Dessa fyra delar delas sedan var och en i två delar osv. För varje delning blir staten mindre och mindre. Till slut har vi så små delar att vi inte kan ha en stat eller har behov av en.
Att ge regionerna större makt inom det svenska rikets gräns tycker jag är vettigt, men inte att splittra i flera stater.
Göran, när du inte längre lever under en stat, tänker du gå med i NATO då?
En sådan decentralisering är det inte bara libertarianer som förespråkar.
Sverige har varit ett landskapsförbund snarare än nationalstat under större delen av sin existens, och EU:s regionalmodell innebär en återgång till denna gamla ordning:
http://www.scania.org/activities/lathund/index.html
Får slavarna kandidera till beslutsfattare och sedan frigöra resten? Isåfall låter det mer rimligt att ”föreslå” (på liberalt alternativ) än att inte ge förslag ö.h.t.
Så långt sträcker sig inte analogin, utan syftet var ett annat. Men det går att argumentera för att just den ”rätt” du hävdar är begränsad, även om den inte är formellt förbjuden. Det finns nämligen väldigt stora hinder för inflytande, som sätts upp just av de styrande. Som exempel kan nämnas partistöd, fyraprocentspärr, partiernas utrensning av avvikande element internt, mediernas beroende av staten (antingen direkt genom subventioner och sändningstillstånd, eller indirekt genom informationstillgång), hjärntvätt genom offentlig skolgång med skolplikt, osv osv osv.
Usch en sån förfärlig saga. Tur att den inte är sann… Fast… Av då!
Skillnaden är bara att staten har väldigt många fler piskor.
Per Bylund: Mycket bra text, har själv tänkt i liknande banor. Kan man inte vara minarchist och libertarian samtidigt? Ron Paul måste väll ändå räknas som libertarian trots att han var kongressman och strävar efter limited government.
Vad man ”kan” (eller inte) vara är egentligen upp till en själv och vad man väljer att uttala. Man kan mycket väl säga sig vara jude och nazist, kommunist och nyliberal, etc. Men frågan är om det betyder något. Att vara libertarian är i grund och botten att vara för NAP, non-aggression principle, men om man är minarkist så gör man ett ganska fundamentalt avsteg från denna princip (godtyckligt, dessutom). Frågan är om det är en princip om man inte står för den ända ut, eller om det är en mycket svagare och kontextberoende variant som typ ”non-aggression preference”…?
Dan,
Din oro över vårt namnval är rörande, men den här inte hemma i detta kommentarsfält, eftersom det inte har något som helst med artikeln att göra. Vill du diskutera vårt namn, eller annat som inte har med artikeln att göra, vänligen gör detta i forumet.
Inlägg som inte har med artikeln att göra kommer fortsättningsvis inte att släppas igenom.