Näringsfrihet och marknadshygien

Politiker drömmer om världsherravälde. Företagare drömmer om hundra procent marknadsandel och monopol. En monopolist kan ta hutlöst betalt för undermåliga varor och tjänster och sälja dem med stor vinstmarginal. Att monopolsituationer brukar leda till onödigt höga priser och undermåliga produkter är därför inte förvånande. Staten och dess tjänster är kanske den bästa illustrationen av detta förhållande men i det följande ska vi fokusera på den produktiva, icke-våldsbaserade, sektorn.

Hur skyddar man bäst konsumenter och förhindrar att monopolsituationer uppstår i produktionen? Det finns två huvudskolor som har var sitt svar på den frågan. Den mest populära går ut på att med våldsmonopolet hindra företag att växa sig för stora. Rent praktiskt görs det med lagar, regleringar, tillståndsplikt, licensiering, priskontroller, allsköns konkurrensmyndigheter och deras moster. Den intellektuella underbyggnaden till denna idé är att folket genom demokratiska val, sin kollektiva klokskap och via omtänksamma, osjälviska, politiska representanter gemensamt sätter upp regler som hindrar företag att nå monopolställning.

Denna metod visar sig fungera utmärkt på pappret och i somliga akademiska avhandlingar, men desto sämre i verkligheten. Den överskattar kollektivets visdom, men framför allt överskattar den representanternas lojalitet med sina uppdragsgivare samt representanternas personliga karaktär och motståndskraft mot mutor och lobbyister.

Ett företag som är litet, med en ny produkt, eller som är uppstickare i en befintlig bransch, vill ha en totalt fri marknad för att kunna sälja sina produkter. Det lilla företaget kan växa sig större genom innovation och marknadsföring, vilket kostar resurser. När företaget blivit tillräckligt stort upptäcker det att det är jobbigt att ständigt utveckla nya produkter och marknadsföra sig mot krävande kunder, och att det istället blir billigare att vända sig till våldsmonopolets representanter och köpa konkurrensskydd och subventioner av dem. Företaget börjar skaffa sig patent och skydda immateriella rättigheter. Det börjar dra konkurrenter inför rätta. Det slår sig ihop med likasinnade stora företag i branschföreningar. Dessa föreningar börjar författa och föreslå lagar för att ”skydda konsumenterna”, reglementen som sedan lobbas in till den lagstiftande församlingen via välsmorda kontakter. Bank- och finansbranschen, sjukvårdsbranschen, undervisningsindustrin, jordbruket, etc. är lysande exempel på områden som framgångsrikt byggt upp skyddsmurar kring storproducenter mot konkurrens från uppstickare med omfattande komplex av lagar och regler. Vid närmare eftertanke inser man att det faktiskt enbart är våldsmonopolet som möjliggör oligopol och monopolsituationer. Den som inte tror på det kan försöka att starta en ny bank. När han stångat huvudet blodigt mot reglementet börjar han snart förstå cui bono, samt vem som skrivit reglementet och varför.

Detta leder oss till den andra skolans idé om hur man motverkar monopol och konsumentmisshandel: laissez-faire, det vill säga genom att låta företagen utsättas för den fria marknadens obarmhärtiga och osentimentala krafter. Som vi diskuterat ovan gynnar en fri marknad snabbrörliga företag, uppstickare och nykomlingar som är framgångsrika i att tillgodose kunders behov; samtidigt straffar den långsamma trötta företagskolosser som inte längre orkar innovera och betjäna sina kunder. Små energiska entreprenörer gnager på kolossernas marginaler och kundlistor som ettriga myror äter en trött elefant. Nya företag startas ständigt av visionärer, personal hoppar av och konkurrerar med tidigare arbetsgivare, och så vidare. På en fri marknad är det i långa loppet omöjligt att göra övervinster eftersom nya entreprenörer ständigt söker sig till högsta möjliga avkastning. Monopol som ju tenderar att göra övervinster, eller sälja sämre produkter än nödvändigt, är därför starkt lysande måltavlor.

På en fri marknad behövs alltså ingen politisk inblandning för att motverka monopolbildning eftersom skadliga monopol är nästintill omöjliga att upprätthålla någon längre tid. På en fri marknad behövs inte heller lagar för att skydda konsumenter eftersom företag som misshandlar sina kunder kommer tvingas skärpa sig eller stänga butiken. I ett fritt samhälle kan dåliga producenter inte söka skydd bakom läkarlegitimationer, banktillstånd, lärarlicenser, skoltillstånd, godkända innehållsförteckningar, etc.

Laissez-faire är ingen garanti för att osunda situationer aldrig kommer uppstå, eller för att konsumenter aldrig kommer till skada. Men till skillnad från det politiska ”skyddet” är entreprenörers sug efter vinst en sådan stark drivkraft att dåliga situationer snart rättas till. Om det infördes näringsfrihet i Sverige skulle de fyra storbankerna antagligen snabbt kollapsa och ersättas av ett stort antal mindre banker. De stora sovjet-inspirerade sjukhusen skulle få lägga ner och komma att ersättas av små humana enheter anpassade för människor. Likaså skulle de flesta skolningsfabrikerna snabbt konkurreras ut av mindre, varierade läroplatser anpassade till barn.

Laissez-faire anses i vår upplysta tid vara kontra-intuitiv galenskap eftersom det strider mot de reflexer som nogsamt övats in av skolsystemet och andra godkända informationskanaler. Om ett företag misshandlar sina kunder är det därför få i vår samtid som med hög röst kräver att marknadens fulla kraft ska släppas lös på detsamma och slita det i stycken. Istället reagerar de som de blivit lärda, de smyger in bakom gröna tygbås och röstar allt vad de orkar på nya representanter som de tror ska läxa upp de skyldiga.

Den som inte har något emot höga priser, undermåliga produkter och dålig service han bör stödja den nuvarande ordningen. Den som vill göra slut på oskäliga vinster, arroganta bank-kolosser, farlig vård, dyr medicin, en skola som ständigt besviker, etc. han bör förespråka näringsfrihet.