Scientismens utmaning: Massfenomenens natur

Följande artikel är ett utdrag ur ”Theory and History” och har översatts till svenska av Robert Sundström.

Theory-and-History1Vissa människor tror att samhällsvetenskapens mål är att studera massfenomen. Då studiet av individuella karaktärsdrag inte utgör något särskilt intresse för dem så hoppas de att studiet av beteendet hos sociala aggregat kommer att avslöja information av verkligt vetenskaplig karaktär. För dessa människor är den största defekten hos de traditionella metoderna för historisk forskning att de behandlar individer. De högaktar statistik just för att den, som de tror, observerar och återger beteendet hos samhällsgrupper.

Faktum är att statistik återger karaktärsdragen hos medlemmar i slumpmässigt utvalda grupper. Vad nu än principen var som fick vetenskapsmannen att organisera en grupp, så hänvisar karaktärsdragen primärt till individerna som utgör gruppen och endast indirekt till gruppen. De enskilda medlemmarna i gruppen är föremålet för observation. Det som statistiken tillhandahåller är information om beteendet hos individerna som utgör en grupp.

Modern statistik syftar att upptäcka oföränderliga samband mellan statistiskt fastlagda magnituder genom att mäta deras korrelation. I området för vetenskapen om mänsklig handling är denna metod absurd. Det har tydligt demonstrerats av det faktum att många korrelationer vars koefficienter har ett högt numerisk värde otvivelaktigt inte indikerar några samband mellan två grupper av fakta. [1]

Sociala fenomen och massfenomen är inte saker utan- och ovanför enskilda fenomen. De är inte orsaken till enskilda fenomen. De produceras antingen genom individers samarbete eller genom parallell handling. De sistnämnda kan antingen vara självständiga eller imiterande. Detta är giltigt också med avseende till antisociala handlingar. En människas avsiktliga dödande av en annan människa är som sådan enbart en mänsklig handling och skulle inte ha någon annan betydelse i ett hypotetiskt (och oförverklighetsbart) tillstånd i vilket det inte råder samarbete mellan människor. Det blir ett brott, mord, i ett tillstånd då socialt samarbete utesluter dråp förutom i fall som strikt fastställs av samhällets lagar. Det som vanligtvis kallas massfenomen är en frekvent repetition och upprepning av bestämda enskilda fenomen. Propositionen: I väst är bröd en vara för masskonsumtion, betyder: I väst äter majoriteten av människor dagligen bröd. De äter inte bröd för att det är en vara för masskonsumtion. Bröd är en vara för masskonsumtion för att att praktiskt taget alla äter en skiva bröd varje dag. Från detta perspektiv kan man uppskatta Gabriel Tardes strävan att beskriva imitation och repetition som den sociala evolutionens grundläggande faktorer.

Samhällsvetenskapens mästare kritiserar historikerna för att rikta sin uppmärksamhet på individers handlingar och att försumma bedrifterna hos de många, den övervägande majoriteten, massan. Kritiken är falsk. En historiker som behandlar utbredningen av kristendomen och de olika kyrkorna och samfunden, händelserna som resulterade i uppkomsten av integrerade språkliga grupper, den europeiska koloniseringen av den västra hemisfären, och kapitalismens uppkomst förbiser säkerligen inte beteendet hos de många. Emellertid så är historiens huvuduppgift att fastställa förhålllandet mellan individers handlingar och händelseförloppet. Olika individer influerar historisk förändring på olika sätt. Det finns pionjärer som tänker ut nya idéer och utformar nya sätt att tänka och agera på; det finns ledare som vägleder människor längs vägen som dessa människor vill gå, och det finns de anonyma massorna som följer ledarna. Man kan inte skriva historia utan pionjärernas och ledarnas namn. Kristendomens historia kan inte i tystnad förbigå sådana män som Paulus, Luther, och Calvin, inte heller kan historien om sextonhundratalets England undgå att analysera rollerna som Cromwell, Milton och William III spelade. Att tillskriva idéerna som gav upphov till historisk förändring till masspsyket är ett uttryck för en godtycklig metafysisk förutfattad mening. Den intellektuella nyskapelser som August Comte och Buckle rättmätigt ansåg var huvudämnet för studiet om historia är inte massornas bedrift. Massrörelser inleds inte av anonyma okända utan av individer. Vi känner inte till namnen för de män som utförde de största bragderna i civilisationens tidiga dagar. Men vi är säkra på att de teknologiska och institutionella framstegen i de tidiga tidsåldrarna inte resulterade från ett plötsligt sken av inspiration som träffade massorna utan resulterade från arbetet som utfördes av några individer som långt överträffade sina medmänniskor.

Det finns inget masspsyke och inget massmedvetande utan endast idéer och handlingar som utförs av de många som stödjer åsikterna hos pionjärer och ledare och som imiterar deras bedrifter. Även mobbar och folkmassor agerar bara under upprorsledarnas ledning. De vanliga människor som utgör massorna kännetecknas av en brist på initiativ. De är inte passiva, de agerar också, men de agerar bara vid någon annans instiftan.

Betoning som sociologerna lägger på massfenomen och deras idolisering av den vanliga människan är en utgrening från myten att alla människor är biologiskt jämlika. Vilka skillnader som nu finns mellan individer orsakas, hävdas det, av omständigheter efter födseln. Om alla människor därför fick ånjuta fördelarna som kommer ur en god utbildning skulle sådana skillnader inte uppkomma. De som stödjer denna doktrin har svårt att förklara skillnaderna mellan utexaminerade från samma skola och faktum att många som är självlärda överträffar doktorer, magistrar, och kandidater från de mest berömda universiteten. De undgår att se att utbildning inte kan ge eleverna mer kunskap än den hos lärarna. Utbildning lyfter fram lärjungar, imitatörer, och rutinister, inte pionjärer med nya idéer och kreativa genier. Skolorna är inte plantskolor för framgång och förbättring utan konservatorier för tradition och oföränderliga tankesätt. Kännetecknet för det kreativa sinnet är att det trotsar en del av det som det har lärt sig eller, åtminstone, tillför något nytt till det. Man missförstår fullständigt pionjärerens bedrifter om man reducerar dem till de instruktioner som han fick utav sina lärare. Oavsett hur effektiv skolundervisningen må vara så skulle den bara producera stagnation, ortodoxi, och stelt pedanteri om det inte fanns ovanliga människor som drev på utveckling framåt bortom sina handledares visdom.

Det är knappast möjligt att mer fullständigt missta meningen med historien och civilisationens utveckling än genom att rikta sin uppmärksamhet mot massfenomen och negligera enskilda människor och deras bragder. Inga massfenomen kan behandlas på ett adekvat sätt utan att analysera de underförstådda idéerna. Och inga nya idéer kommer från ett mytiskt massmedvetande.


[1] M. R. Cohen and E. Nagel, An Introduction to Logic and Scientific Method (NewYork, Harcourt,Brace, 1934), p.317.
[2] G. Tarde, Les lois delimitation, 3ded. Paris, 1900.

Läs de föregående kapitlen :

1. Positivism och behaviorism
2. Kollektivismens dogmer

1 reaktion på ”Scientismens utmaning: Massfenomenens natur”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *