Skottpengar på nationalekonomer: det dystra läget i vetenskapen

I kölvattnen till min Wall Street Journal-artikel om svensk sjukvård och Obamacare har det blossat upp ett antal smärre diskussioner. Gammelmedia håller nästan uteslutande tyst om artikeln, detsamma gäller proffstyckare i både Sverige och USA, men den har trots detta diskuterats ganska friskt på sociala nätverk.

Precis som väntat har många svenskar stolt deklarerat att undertecknad (och därmed också statistiken som artikeln refererar, från bland annat Socialstyrelsen) helt enkelt ljuger. För alla vet ju att den svenska modellen är klockren och oslagbar samt att inte minst vården är i det närmaste perfekt. Bortsett ifrån att det alltid saknas resurser, att vårdpersonalen alltid ”går på knäna”, att folk nekas ambulanser titt som tätt, eller att de får vänta månader eller år på vård förstås. Men dessa är visst kategoriserade som två helt olika frågeställningar för folk.

Så också i en diskussion till vilken jag bjöds in, som ganska snart urartade. Men den är symptomatisk för hur illa det står med ”vanligt folks” förstående för ekonomi, så den får illustrera läget för den allmänekonomiska kunskapen.

Just i den här diskussionen blev undertecknads artikel starkt ifrågasatt av en person med erfarenhet av att arbeta i vården (både svensk och amerikansk). Bortsett från direkta lögner (t ex att ”50%” av alla amerikaner saknade sjukvårdsförsäkring innan Obamacare, en siffra som direkt skjuts i sank av Obamas propagandiska överdrifter om ”50 miljoner personer”, vilket motsvarar en dryg sjundedel av befolkningen) var det uppenbart att just en nationalekonom inte har någon rätt att uttala sig om vården. Varför? Av flera, åtminstone två, anledningar.

Nationalekonomi vs. verkligheten

Något som ofta upprepas är att ”alla vet” att marknaden inte fungerar, så varför hålla fast vid sådana hopplöst motbevisade dogmer om marknadsekonomi, konkurrens, profit osv? Uppenbarligen är det svårt att förstå för medelsvensson att det trots allt finns en del studier på detta – och att ytterst få bekräftar eller ens skapar tolkningsutrymme som medger den allmänna tron på icke-marknad. Man behöver alltså inte gå så långt som att påpeka att sådana som Kopernikus och Galileo råkade ut för just fenomenet ”alla vet” när de lanserade den uppenbart knäppa idén att jorden kretsar kring solen. Eller att påpeka att ”fungera” är en normativ – tillika odefinierad! – utsago som inte passar sig i vetenskaplig terminologi.

Även om just detta om att ”alla vet” inte var ett uttalat argument i ovan nämnda diskussion så var det enkelt att läsa in detta mellan raderna. Nationalekonomer anses i allmänhet vara naiva teoretiker som inte förstår sig på ”verkligheten”. Detta är inte en åsikt som endast finns bland ”vanligt folk”, utan som uttryckts även av kritiker inom nationalekonomin. T ex har nobelpristagaren Ronald Coase kritiserat ekonomisk teori för att vara teoretisk snarare än tillämpad eller praktisk. Uppenbarligen är det en ganska vanlig åsikt att nationalekonomi är så teoretisk att den är varken relevant eller värdefull.

Om man med nationalekonomi menar matematiska modeller med löjeväckande antaganden så ligger det något i detta. Men det är en väldigt simplistisk och naiv syn på nationalekonomisk forskning, som trots allt ofta använder sig av och tolkar statistik (säga vad man vill om statistik, men nog är den empirisk). Om man istället menar att nationalekonomi har uppenbart och skrämmande svårt att förutsäga verkligheten så ligger det något i också detta. Men det är ett resultat av den ignoranta synen att allt kunskapande måste bygga på Den Vetenskapliga Metoden samt att vetenskap därför sysslar endast med prediktion. Den som kan sin vetenskapshistoria känner antagligen till hur bland andra Max Weber argumenterade för skillnaderna mellan natur- och samhällsvetenskap. Det finns en viktig vetenskapsfilosofisk skillnad mellan att studera naturliga ting och samband, å ena sidan, och uttryck för och effekter av agerande i enlighet med mänsklig vilja och beslutsfattande, å den andra.

Visst finns det anledning att vara kritisk mot nationalekonomisk teori och vetenskap, men att göra det utifrån fundamental ignorans är inte rätt sätt. I den kritik mot nationalekonomi som förs fram i ”dagligt tal” finns inte en risk att man kastar ut barnet med barnvattnet – man kastar regelbundet ut ett helt dagis med varenda skvätt vatten.

Anekdoter slår statistik som slår teori

Problemet med den snarast otäckt ignoranta synen på nationalekonomi är inte att den ekonomiska vetenskapen avfärdas. Problemet är vetenskapssynen i sig. Ingen ger sig på en fysiker och anser att t ex åsikten att alla borde ha rätt att få sväva fritt på något sätt underminerar de vetenskapliga teorierna kring gravitation. Men när det gäller samhällsvetenskap – och kanske främst nationalekonomi – är det uppenbarligen fritt fram.

Vi har redan nämnt hur ens eget näst intill totala oförstående på något mystiskt sätt anses vara så orubblig grund att man därifrån kan avfärda hela vetenskaper. Man kan också skratta åt de ”naiva” eller ”knäppa” nationalekonomerna som ”inte fattar någonting”. (Det är inte helt osannolikt att Freud kallat detta för ”projicering”.) För att inte tala om att allt de har att komma med bara är ”teorier”.

Här finns en intressant parallell till de argument som förs fram av stora delar av intelligent design-rörelsen. Där hävdas lika ofta som stolt att vetenskapen inte kan ”bevisa” (oklart vad de menar) att evolutionen är sann. Ofta med tillmätet att ”det är bara en teori”. I alla fall det senare stämmer ju utan tvekan: det är en teori. Men det är inte så ”bara”.

Ordet ”teori” har olika betydelser i vardagligt tal och vetenskap (detsamma gäller för övrigt också ord som tautologi). I det förra verkar det betyda gissning eller till och med påhitt, medan en vetenskapligt teori inte har samma konnotation. Inom vetenskap är gissningar och påhitt värdelösa, men om de är grundade i sunt tänk och verkar rimliga mot bakgrund av allt vi redan vet om ämnet så kallas de hypoteser. När dessa sedan visat sig stämma, vilket i falsifieringsfokuserad vetenskap innebär att man inte hittat något motbevis trots att man letat med ljus och lykta, så uppgraderas en samling konsistenta hypoteser till teori. Evolutionsprocessen är en teori inte i betydelsen påhitt eller narrkonst, utan i betydelsen att det är en rimlig, sannolik och förklarande hypotes som trots massor av forskning inte motbevisats.

Detsamma gäller nationalekonomi i den mån vi beaktar den neoklassiska matematiska och empiriska mittfåran. Men även om den börjar få ganska otrevliga induktiva drag så är den fortfarande i stor utsträckning deduktiv. I den meningen är den, likt den österrikiska skolan, inte underställd empiriska ”tester” av logiskt nödvändiga samband. Många har svårt att acceptera detta eftersom vi hjärntvättats till att tro att ”data” är allt som räknas. Men vad är data i sociala sammanhang? Bortsett ifrån att de måste väljas (vilket är ett problem även för naturvetenskaperna, även om de har mer uppenbara kausala samband och därmed enklare kan göra sådana selektioner) så måste de också tolkas. Situationen måste tolkas. Datapunkterna måste värderas och mätas på ett förhållandevis godtyckligt sätt. Dessutom måste man gissa vad de involverade personerna egentligen tycker och tänker – för det är mot bakgrund av detta som de agerar (vilket genererar de data vi kan  mäta).

Så vi har teori som inte är underställd data. Men i gemene mans ögon är detta att beteckna som ”larv”. För vi vet ju vad ”teori” betyder (påhitt, gissningar) och då blir sådan utan data (uppmätta sanningspunkter) helt godtyckliga. Visserligen helt felaktiga slutsatser, men när nationalekonomisk teori inte stämmer överens med individens egen erfarenhet så blir slutsatsen att vetenskapen kan – och bör – avfärdas. Med andra ord blir personliga erfarenheter och diverse anekdoter i värsta fall lika bra som – men ofta bättre än – det ekonomisk teori föreskriver.

Den dystra utgången

Hur kan man då, som nationalekonom, understå sig att argumentera om vård mot en person som har faktisk erfarenhet från just vården? Det går givetvis inte i gemene ignorants ögon, för den som sett och upplevt verkligheten har ju automatiskt rätt (att denna verklighet tolkas, ofta godtyckligt, är de glatt omedvetna om). Att då komma med en ”teori”, som dessutom inte testats på bra sätt (enligt dem…), är naivt och verklighetsfrånvänt. Anekdoterna gäller.

Men just i det här fallet fanns data, till råga på allt från Socialstyrelsen (som ju sällan ifrågasätts av dessa personer). Men det betyder heller ingenting, för statistik kan avfärdas med att det är statistik – och inte verklighet. Och med detta avslutades debatten. Dock inte utan några nedvärderande kommentarer om att undertecknad är ”välkommen” till verkligheten om jag skulle välja det framför det godtyckliga teoretiserandet. Man tackar. ”Ignorance is bliss”, som de säger. Och tydligen också ett argument. Kan man dessutom samtidigt skjuta på en nationalekonom så är lyckan total…