Konsten att göra nyheter

Journalistik handlar om att skapa nyheter där sådana inte finns. Det är i alla fall vad journalisterna själva har gjort av sitt yrke de senaste decennierna. Ju dummare desto bättre, för då kan man får riktigt feta rubriker. (Rubrikerna behöver dessutom inte ha med artikelns innehåll att göra.)

Detta är tydligt vareviga dag, men är extra komiskt när journalister försöker haka på ett verkligt avslöjande men gör det så avskalat, avskärmat och småskaligt att det bara blir dumt. Eller, med en modern tolkning av ordet, ”journalistik”. Knut Rognerud gör detta idag på SVT Nyheter i en artikel där Piketty uppenbarligen anses få upprättelse.

För den som inte hängt med så jublade hela världsvänstern (inklusive alla journalister) när Piketty kom ut med sin bok på engelska, för äntligen var det bevisat att allt är skit och att det är pengars fel. Sedan gjorde Financial Times en granskning av boken och hittade en mängd fel i hur Piketty använder data: vissa årssiffror ligger på fel år, upprepas just där det ”behövs” för att tesen ska stärkas, vissa hela rader i databasen har mystiskt försvunnit, för världsdata ges statistik från t ex Sverige lika stor vikt som liknande siffror i Storbritannien och Frankrike (trots att dessa länder är långt mycket större och har många gånger större befolkningar) osv osv osv. En mängd fel, som nästan allihop ”råkar” ha blivit fel så att Pikettys hypotes stärks.

Hade det inte varit en bok utan en vetenskaplig artikel så hade den blivit tillbakadragen och Piketty hade portats från åtminstone den tidskriften (antagligen fler). Men nu är det en storsäljare som har en massa ”data” och då är det ju en annan sak. Och eftersom Piketty är vänster, för höga skatter och rent allmänt emot allting som vi njuter av i vår vardag (dvs det som etatistvänstern ser som en skymf och jobbar hårt för att avskaffa, även om de säger tvärtom) så kan man ju gräva fram någon som kan tolkas som att Piketty egentligen inte gjorde något större fel. Dvs som Rognerud.

För i SVT-artikeln har Rognerud letat upp två svenska nationalekonomer som uttalar sig om hur Piketty använt sig av svensk statistik. Notera att dessa forskare säger som det är, vilket forskare har en förbenad förmåga att nästan alltid göra. Det enda Rognerud får ur dem som på något sätt kan styrka den tes som artikeln nästan förgäves vill föra fram är:

– Man kan ifrågasätta om man ska göra som förmodligen Piketty gjort. Att han till exempel har tagit genomsnitt över årtionden. Helt enkelt för att göra serierna mer lättlästa. Men det är väldigt svårt att se att något de hittat skulle förändra den bild som visas i serierna, säger Jesper Roine vid Handelshögskolan.

Detta är en kommentar om användningen av svensk data, dessutom om metoden att ta genomsnitt (inte felinmatning eller dubbelanvändning av vissa år). Är det allt? Japp. Det är allt Rognerud kan förmå sig att hitta.

Men uttalandet handlar ju om en liten delmängd av de problem som FT framställt, dessutom en liten delmängd av de fel i de svenska data som i sig är en väldigt liten del av de fel som FT rapporterat. Med journalistiska glasögon (skygglappar?) betyder det att Piketty fått upprättelse. Alltså: nu ”försvaras” han av svenska forskare: Kritiserad stjärnekonom får svenskt försvar, som rubriksättaren uttrycker det.

Vad handlar artikeln om? Tja… att en av de många bristerna, dessutom en av de mindre viktiga för ett av flera länder (dessutom det minsta) använt i studien, fortfarande är att anse en brist – Pikettys metod ”kan ifrågasättas”. Med journalistisk logik innebär detta naturligtvis att Piketty fått upprättelse och ”försvarats”. Så kör igång med skattehöjningarna, för bövelen!