Extremvänsterns våld och samhällsanalys

I kölvattnen till SVT Uppdrag Gransknings dokumentär om extremvänsterns våld – Det goda våldet – har det (äntligen) blivit debatt om våldsvänsterns ”aktioner”. En del av debatten handlar om att trots att extremvänstern hävdar ”självförsvar” så finns inga belägg för detta. Men dessvärre finns inget djup i diskussionen, för problemet är egentligen inte att våldsvänstern har svårt att förstå vad som vanligtvis menas med självförsvar. Problemet är än värre: deras samhällsanalys.

När någon på den yttersta vänsterkanten, vilket bör påvisas ofta handlar om den extrema etatistvänstern, talar om ”självförsvar” handlar det sällan om rätten att fysiskt försvara sig mot en attackerande individ eller mobb. Det handlar inte heller om att värja sig mot direkta slag. Det är självförsvar som klass. Och det är ett försvar mot förtryckande och aggressiva strukturer. Det är häri diskussionen går helt fel, för debattanterna om vänstervåldet talar om olika saker. Och det är precis detta som gör att vänstern har så svårt att frigöra sig från sin våldsamma fraktion.

Det är symptomatiskt att Arbetarens Daniel Wiklander inte kan förstå hur en vänstermans stampande på oskyldigs huvud är att likna vid en nazists stampande på oskyldig huvud. För det är ju helt olika saker…?

Det är likaså symptomatiskt att de sociologer vid Södertörns högskola (som bara råkar vara ett akademiskt vänsternäste av värsta slaget), som fick sina brallor neddragna i UG, i en helt intetsägande artikel på SVT Opinion hävdar sig vara missförstådda. För den artikel på DN Debatt som sågs i programmet, där de i och för sig uttrycker att de som sysslar med ”våldsbejakande extremism” egentligen bara ”ifrågasätter olika normer och värderingar”, nämnde minsann inte just de nätverken som UG tar upp. Som att sociologer som studerar extremvänstern (och uppenbarligen polar rätt rejält med dem) inte hade en aning om att det fanns våld… Men när man ser det på TV ser det ju illa ut.

Problemet i diskussionen är att de som anklagar vänstern för att hävda självförsvar när så inte är fallet tänker sig självförsvar som att värja sig mot den som attackerar, dvs direkt självförsvar eller att slå tillbaka eller slå sig fri från någon eller några som angriper fysiskt. Sådant självförsvar sker alltid i nuet och är i stort sett alltid fysiskt och ”man mot man”, offer mot angripare. Att ”ge igen” handlar inte om självförsvar utan om hämnd, vilket man kanske kan tycka är befogat ibland, men som ändå är aggressionsvåld. Självförsvarskurser, vare sig de är feministiska (såsom Ung Vänsters kurser) eller inte, handlar om att nyttja våld för att göra sig fri från en angripare (t ex en våldtäktsman). Få argumenterar emot våldsbruk i direkt självförsvar (även om det finns goda argument för att vara emot även detta).

Men när extremister på vänsterkanten som grupp ger sig på andra människor, oavsett om det handlar om en grupp nazister eller en stackars förbipasserande, handlar det nästan aldrig om självförsvar i den direkta bemärkelsen. Det handlar om självförsvar i betydelsen klasskamp. Ur denna vänsters synvinkel framstår nämligen världen som ojämlik, förtryckande och nyliberal – och mer så för varje dag (oavsett vad som i realiteten händer). Staten anses gå i kapitalets ledband och dess lagar och regler handlar ”bara” om att hålla arbetarklassen i schack. Även om många inte kan uppfatta detta (kanske på grund av sitt ”klassmedvetande”?) så pågår hela tiden ett strukturellt förtryck av dem som vänstern anser är ”offer”: arbetarklass, icke-vita, fattiga, kvinnor, HBTQ-personer, osv. Dessa grupper är ”strukturellt förtryckta” (och man kan i varje situation fritt välja den som man tycker passar bäst för att därigenom göra analysen ”solklar”). Att då ge sig ut på gator och torg och attackera folk som man inte gillar (dvs som man identifierar som del av den förtryckande klassen: överklass, vita, rika, män, hetero, osv) är ”självförsvar”. I tidlös klassbemärkelse.

Detta är givetvis inte det enda självförsvar som åberopas, så vänstern slirar själva på definitionen. T ex kan AFA och medlemmar av andra ligistorgan agera mänskliga sköldar för anti-rasister när de senare gör allt för att förhindra att t ex nazister demonstrerar. Huruvida ”sköldarna” ”beskyddar” aggressivt eller inte är en annan fråga. Och feministiska självförsvarskurser handlar inte sällan om att lära kvinnor hur de med våld värjer sig mot en eventuell våldtäktsman som redan gett sig på det stackars offret. Så det finns även direkt självförsvar inom ramen för vänsterns definition. Men det finns en strukturell dimension till detta, för kvinnan som är offer för en våldtäktsman är samtidigt offer för ett patriarkalt system, ”män” i allmän bemärkelse, osv. Vänstern ser inte skillnad på klass/struktur och individ; alla är dömda på förhand. För notera att de givetvis inte utbildar vita, heterosexuella män i självförsvar mot eventuella attacker från militanta feminister. De som utbildas och behöver hjälp tillhör alltid den identifierade förtryckta klassen (dvs de grupper som vänstern väljer att kräva ”upprättelse” för).

I debatten talar man alltså förbi varandra: kritikerna talar nästan enbart om direkt självförsvar, medan vänstern istället har en klassanalys av samhället som utgångspunkt. Det är antagligen därför påhejare inom den indirekt våldsamma vänstern (dvs de som inte går ut på gatorna själva, utan anser det finare att skaffa sig makt över staten och sedan använda makten åt att skicka ut polisen att göra grovjobbet) har svårt att ta avstånd från våldet. De delar nämligen klassanalysen, frustrationen och synsättet, men har själva valt en annan metod. Om en gruppering som bekänner sig till (och av andra anses legitima delar av) någon av underklasserna så finns det redan en antydan om strukturbaserat självförsvar oavsett vad de gör – för de är ”förtryckta”, ”exploaterade”, osv. De har med andra ord ”rätt” att använda våld mot dem som förtrycker. Våldet riktar sig förvisso alltid mot individer (och ibland grupper av individer), men individerna som människor identifieras inte annat än att de är ensamma, vilket betyder att man kan ge sig på dem utan att riskera att själv få en snyting (det är ju så man ”agerar” i AFA och andra grupper; de är fega, helt enkelt). Nej, våldsvänsterns offer identifieras framför allt som representanter för en förtryckande överklass. De är alltså anonyma och avhumaniserade; de angrips inte som människor, utan som representanter för en klass eller struktur.

Detta synsätt verkar helt ha förbigått kritikerna i diskussionen efter Uppdrag Granskning. Det är högst olyckligt, för diskussionen kommer då att handla om huruvida det verkligen är självförsvar med den snäva definitionen använd av kritikerna (och i statens lagar). Men det är inte det våldet handlar om, varken hos extrem”vänstern” eller extrem”högern”. Istället borde diskussionen handla om den avhumanisering och våldsromantik som den kollektivism bägge grupperna står för. Anledningen till att man på såväl höger- som vänsterkanterna i extremistiska etatiströrelser kan vara stolta över vidriga (och nästan alltid rejält fega) angrepp på någon stackare som varit på fel plats vid fel tillfälle, är att de därigenom ”givit igen för gammal ost”. De har angripit angriparen, den härskande klassen.

Analysen är densamma hos höger och vänster; det är bara vad som definierar klasserna skiljer sig. Där nynazister talar om sin ras och nation som förtryckta av härskande strukturer (”det mångkulturella samhället” eller ”rasblandning” eller vad det nu kan vara), talar våldsvänstern om hur de förtrycks av den förtryckande majoriteten (vita, rika, medelålders, heterosexuella och gifta män som förstås också är direktörer och aktieägare och i allmänhet representerar Kapitalet). Nynazismen romantiserar det egna folket och pekar finger mot de som har annan hudfärg, talar annat språk, bekänner sig till en konstig religion, osv. Vänstern romantiserar den egna (under)klassen och pekar finger mot de som är vita, kan uttrycka sig väl i tal och skrift (dvs bildad över- eller övre medelklass), som är svensk ”standard” eller ”normaliserad” vad gäller religion, värden osv. Bägge verkar hysa en avsky för judar och Israel. Det är egentligen inte så konstigt att de uppriktigt hatar varandra och våldsamt ger sig på den andre så fort de får en chans. Samhällsanalysen är ju densamma, men de hejar allt som oftast på olika lag.

Problemet är förstås den blinda kollektivismen och avsaknaden av rimlighet i analysen. Bägge sidor står för känslomässigt baserade pseudoargument där det som ligger nära älskas djupt (det svenska folket, arbetarklassen, osv) och de som utpekas som ”lede fi” hatas passionerat (utlänningar, överklassen, osv). Klasstillhörighet är inte en skala, utan svart eller vitt; antingen är man ”svensk”/”arbetarklass” eller inte. Och därmed där man också förtryckt eller inte; det finns inga mellanting eller en gråzon.

Det är just det blinda i analysen och avsaknaden av rationella argument för vad som definierar grupperna som är problemet. För samtidigt som man anser att klassdefinitionerna är uppenbara, så gör man undantag lite när man känner för det. Problemet är godtyckligheten, inte egentligen att man använder grupperingar eller stereotyper i analysen och beskrivningen av verkligheten. Detta är tydligt när man ställer följdfrågor.

Vänstern har förbenat svårt att hålla sig till en definition av vem som är arbetarklass: ibland är det yrket, ibland hur mycket pengar man har, men när det inte passar (framför allt när de ställs inför faktum att någon som passar in på alla kriterier men ändå inte håller med dem) så är det ”klassmedvetandet” (som bara Marx, Engels och den självutnämnde vänstermänniskan man talar med lyckats penetrera) som gäller. Definitionen byts beroende på frågan.

Detsamma gäller nynazister, som går på hudfärg men inte har några problem att inkludera icke-vita i sina egna led. För att parafrasera nynazister efter eller i samband med diskussionerna om Malexandermorden så var ju Jackie Arklöv, som det är svårt att klassificera ”vit svensk” (eller vad det nu är VAM-folket gillar), en ”schysst neger” (och alltså inte som ”de andra” av den rasen). Det är precis samma flytande definition, där man kan välja kriterier efter vad som för stunden verkar passa bäst.

Bägge sidor har en stenhård tro, som är helt känslomässig och där man hittar på allehanda anledningar till att den egna gruppen är så sabla bra. Att då ha en fiende som finns ”överallt” är ju oerhört lämpligt – och håller ihop den egna gruppen. Antingen kommer hotet från ”mångkulturen” och ”islamismen” eller så kommer det från ”Kapitalet” och ”borgarna”. Exakt vilka som tillhör dessa grupper varierar beroende på väder, vind, veckodag eller vad det nu kan vara. Analysen haltar något enormt, men den är precis så godtycklig som den kan vara när den är känslomässigt snarare än rationellt baserad.

Därmed inte sagt att man inte kan göra en klassanalys, men en rimlig klassuppdelning måste vara baserad på något som de facto gäller samtliga individer i vardera gruppering. Och som gör att grupperna faktiskt skiljer sig åt. Ett exempel på en klart bättre klassanalys är agoristisk klassteori, där man inte heller behöver göra sig kvitt individen – alldeles oavsett strukturer (och dessas inflytande över människor) så måste trots allt den enskilda människan ses som en individ. För precis som den som gör analysen så måste också offret för våldet ha egna känslor, erfarenheter, värden osv. Allt annat är bara dumt.

Men dumt är kanske precis vad debatten handlar om. För det är dumt att diskutera en frågeställning som man i första rummet inte ens förstår sig på. Det hade varit välgörande med en mer djuplodande samhällsdiskussion kring vad den godtyckliga, känslomässiga och människovärdesfientliga kollektivismen handlar om. Men det är nog att hoppas på för mycket, för då kommer många att få se sig stå med brallorna neddragna.