Vad har staten gjort med våra pengar? Del 5: Problemet med ”hamstring”

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

9. Problemet med “hamstring”

cover-229x300Den monetära frihetens kritiker tystas inte så enkelt. Ett särskilt fall är den gamla rädslan för “hamstring”. Bilden av en självisk gammal gnidare manas fram, som måhända irrationellt, måhända av ondskefulla motiv, hamstrar oanvänt guld i sin källare eller på en skyddad plats — och därigenom stoppar flödet av cirkulation och handel, vilket skapar depressioner och andra problem. Är hamstring verkligen ett hot? För det första är det enda som har hänt att den gamla gnidarens efterfrågan på pengar har ökat. Som resultat sjunker varupriserna och guldunsets köpkraft ökar. Samhället har inte lidit någon förlust, utan fortsätter helt enkelt med ett mer aktivt utbud av mer “kraftfulla” guldgram.

Inte ens i det värsta tänkbara fallet har något gått fel, och monetär frihet skapar inga svårigheter. Men frågan har flera bottnar. För det är inte på något sätt irrationellt för människor att önska sig mer eller mindre pengar i sin kassabehållning.

Låt oss nu studera kassabehållning närmare. Varför har folk kassabehållningar över huvud taget? Anta att alla kunde förutspå framtiden med absolut säkerhet. I så fall skulle ingen behöva hålla sig med någon kassa alls. Var och en skulle veta exakt hur mycket han skulle spendera och hur mycket inkomst han skulle få vid alla framtida datum. Han skulle inte behöva hålla några pengar tillgängliga alls, utan skulle låna ut sitt guld på sådant sätt att han fick sina utbetalningar i just de belopp han behövde exakt de dagar han hade sina utgifter. Men vi lever såklart oundvikligen i en värld av osäkerhet. Folk vet inte exakt vad som kommer att hända dem, eller vad deras framtida kostnader kommer att vara. Ju mer osäkra och rädda de är, desto större kassabehållning kommer de att vilja ha; ju mer säkra, desto mindre kassabehållning. Ytterligare ett skäl att hålla sig med kontanter är även det ett resultat av en osäker värld. Om folk väntar sig att priset på pengar kommer att sjunka i den närmaste framtiden kommer de att spendera sina pengar nu medan pengarna är mer värdefulla. Omvänt väntar de med att spendera pengar när de är mer värda om de förväntar sig att priset på pengar ska stiga, och deras efterfrågan på kontanter ökar. Folks efterfrågan på kontanthållning stiger och sjunker således av goda och sunda skäl.

Ekonomer som tror att något är fel när pengar inte befinner sig i ständigt och aktivt “omlopp” misstar sig. Pengar är visserligen bara till nytta för bytesvärdets skull, men de gör inte nytta enbart vid det faktiska bytestillfället. Denna sanning har ofta förbisetts. Pengar gör precis lika mycket nytta när de ligger “sysslolösa” i någons kassa, även i den gamla gnidarens “hamstringsförråd”. För pengarna hålls nu i väntan på möjliga framtida utbyten — de ger, just nu, ägaren nyttan av att ha möjlighet till utbyten när som helst — nu eller i framtiden – som ägaren behagar.

Man bör ha i åtanke att allt guld måste ägas av någon, och därför måste allt guld finnas i folks kassabehållningar. Om det finns 3 000 ton guld i samhället måste alla dessa ton vid varje given tidpunkt ägas av och finnas i enskilda människors kassabehållningar. Den totala summan av alla kassabehållningar är alltid identisk med den totala mängden pengar i samhället. Ironiskt nog skulle det inte finnas något monetärt system alls om det inte vore för tillvarons ovisshet! I en helt förutsägbar värld skulle ingen vilja hålla sig med kontanter, så efterfrågan på kontanter skulle sjunka oändligt, priserna skulle stiga utan slut, och alla monetära system skulle bryta samman. Förekomsten av kassabehållningar är inte en irriterande och besvärande faktor som stör monetära utbyten, utan är absolut nödvändig för alla penningekonomier.

Dessutom är det missvisande att säga att pengar “cirkulerar”. Precis som med alla andra metaforer tagna från naturvetenskapen betecknar den någon sorts mekaniskt förlopp, som oberoende av mänsklig påverkan rör sig med en given flödestakt, eller “hastighet”. Men pengar “cirkulerar” inte; pengar överförs då och då från en persons kassa till en annans. Pengars existens beror återigen på folks önskan att hålla sig med kontanter.

I början av det här avsnittet såg vi att “hamstring” aldrig leder till en förlust för samhället. Nu kommer vi att få se att förändringar i priset på pengar orsakade av förändringar i efterfrågan på pengar leder till en positiv samhällsnytta — lika positiv som alla ökningar av mängden varor och tjänster. Vi har sett att den totala summan av alla kassabehållningar i samhället är likvärdig och identisk med den totala mängden pengar. Anta att denna mängd ligger stilla på till exempel 3 000 ton. Ponera nu att människors efterfrågan på kontantinnehav ökar av någon anledning, till exempel ökande oro. Det måste ändå innebära en positiv samhällsvinst att den efterfrågan tillfredsställs. Men hur kan den tillfredställas om den totala summan kontanter måste förbli densamma? Helt enkelt av följande anledning: när folk värdesätter kassabehållningar högre stiger efterfrågan på pengar och priserna sjunker. Som resultat innebär samma totala summa av kassabehållningar nu en högre “reell” kassabehållning, dvs den är högre i förhållande till varupriserna — till det arbete samma pengar måste utföra. Kort sagt har folks effektiva kassabehållning ökat. På samma sätt kommer ett efterfrågefall på kontanter att leda till ökade utlägg och högre priser. Allmänhetens önskan om minskad effektiv kassabehållning kommer att uppfyllas genom att den givna kontantmängden får utföra mer arbete.

Även om en förändring av priset på pengar orsakad av förändringar av penningmängden bara förändrar penningenhetens effektivitet, och inte ger någon samhällsvinst, så ger faktiskt en sänkning eller höjning orsakad av ändrad efterfrågan på kontantinnehav en samhällsvinst — eftersom den tillfredsställer ett allmänt önskemål om antingen större eller mindre proportion mellan kontantinnehav och det arbete som kontanter utför. Å andra sidan kommer en ökning av mängden pengar omintetgöra allmänhetens efterfrågan på en mer effektiv totalsumma kontanter (mer effektiv avseende köpkraft).

Folk kommer, om tillfrågade, nästan alltid säga att de vill ha så mycket pengar de kan få! Men vad de i själva verket vill ha är inte fler penningenheter — fler guldgram eller “dollar” — utan mer effektiva enheter, dvs att förfoga över fler varor och tjänster som köps för pengar. Vi har sett att samhället inte kan tillfredsställa sin efterfrågan på mer pengar genom att öka dess mängd — eftersom ökad mängd endast kommer att späda ut effekten av varje gram, och att pengarna inte kommer att finnas i större överflöd än tidigare. Folks levnadsstandard (förutom i icke-monetär guldanvändning) kan inte ökas genom brytning av mer guld. Om folk vill ha mer effektiva guldgram i sina kassor kan de endast få detta genom ett prisfall och en ökning av varje guldgrams effekt.

8 reaktioner på ”Vad har staten gjort med våra pengar? Del 5: Problemet med ”hamstring””

  1. Vad menas med att kronan har förlorat 95% av sitt värde sedan 1913, Har inte produktionen varit högre än inflationstakten? Annars hade vi väll varit fattigare idag eller?

    1. Att kronan har förlorat 95% av sitt värde betyder att saker kostar i genomsnitt 20 gånger så mycket nu som 1913, i kronor räknat. Vilka saker man tittar på och man räknar ut genomsnittet påverkar förstås procenttalet något, men det är där i krokarna.

      Hur många kronor vi har är inget mått på hur rika eller fattiga vi är, för kronor i sig innebär ingen rikedom. Det som avgör hur rika vi är är hur mycket resurser vi har.

      Det inflationen gör är att fördela om existerande rikedom från dem som har pengar till dem som genom inflationen får pengar (t.ex bankerna) eftersom det ger dem mer köpkraft på bekostnad av alla andra.

  2. Joel: Man måste ställa kronans värde i förhållande till en vara. Låt säga att du för en krona 1913 fick två liter mjölk. Idag får du du lite mer än en deciliter för en krona.

    Jämför det med att om ett gram guld var lika med en krona 1913 så kan du 2014 fortfarande köpa två liter mjölk för ett gram guld. (Nu stämmer inte de förhållandena i värde exakt med verkligheten, men det är principen jag vill illustrera.)

    Således kan du spara ett gram guld och guldet förlorar inte sin köpkraft medan kronan gör det.

  3. Göran: Vad jag inte förstår är varför kronan har förlorat värde över huvud taget, Om jag har förstått saken rätt så är det produktion som ger värde till kronan och inflation som tar bort värde. Låt oss säga att kronan under den perioden inflaterades med 3% årligen medans produktionen ökade med 4%, då borde väll kronan ökat sitt värde med 1% istället.

    1. Javisst, men produktionen ökar inte med så mycket som 4% per år i snitt. Det vore en helt makalös tillväxttakt. Snarare kanske 2%. Och penningmängdsinflationen är närmare 7-8 procent per år. Det gör att kronan förlorar snarare ca 7-2=5% per år.

      Detta är principen, och tal i grova drag. Ska kanske tillägga att vi är inte mycket för att räkna i makrotal, eftersom det mest hokuspokus och vi föredrar att överlåta det åt alkemisterna på SCB och Rikspanken.

  4. Klaus: Men varför är vi materiellt rikare idag än vad vi var för 100 år sedan om inflationen varit högre än produktionen?

    1. Därför att vi har en reell ekonomisk tillväxt, mätt i fysiska resurser, vilket innebär att vi får en högre produktionstakt varje år, och därför producerar mer prylar varje år. I resonemanget ovan hävdade jag att den tillväxten kanske är 2% per år. Detta möjliggörs av sparande, investeringar, innovation, arbetsdelning. Om penningmängden varit konstant kunde vi förvänta oss att priserna på dessa prylar hade sjunkit med ca motsvarande 2% per år. Hade penningmängdsökningen varit i samma takt som ekonomisk tillväxt så hade priserna legat mer eller mindre konstant. När penningmängden ökar snabbare än den ekonomiska tillväxten får vi stigande priser både ekonomisk tillväxt och stigande priser. (Allt ovan mycket grovt förenklat, emedan makro i verkligheten inte kan sammanfattas i några simpla tal.)

    2. Är vi materiellt rikare? Innan Olof Palme satte igång med att förstöra Sveriges ekonomi kunde en medelklassfamilj bestå av man, fru, två barn, bil, villa, sommarstuga och det gick att ha på en enda familjeförsörjare, vanligtvis mannen.

      Idag krävs att näst intill att alla familjer måste ha två familjeförsörjare och de kommer ändå inte upp i vad medelklassfamiljen hade innan Olof Palme.

      Innan Olof Palme betalades ett huslån av på typ 20 år. Idag betalar ingen av sitt huslån under sin livstid.

      Idag har folk mycket saker, men det mesta är på krediter. Om vi i morgon förbjöd konsumtionskrediter, skulle nog vår inbillade materiella standard sjunka betydligt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *