Nyliberalen är död?

Det är nu officiellt att tidskriften Nyliberalen, utgiven av Frihetsfronten och med en lång och provokativ historia, kommer att upphöra som papperstidning. Den kommer framledes att ges ut i digital form på hemsidan. Kanske är detta ett steg in i framtiden (nutiden?), men det kan också vara slutet: många papperstidningar med små upplagor som gått ”online” av kostnadsskäl finner snart att de konkurrerar med bloggar och sociala nätverk. Ofta blir det övermäktigt och de går snart i graven, trots – eller kanske på grund av – de lägre kostnaderna. Blir det Nyliberalens öde? Det återstår att se.

En annan, och kanske roligare, potentiell förklaring till nedläggningen av papperstidningen Nyliberalen är det svenska politiska klimatets radikalisering. Förvisso har det offentliga rummet aldrig varit så styrt och begränsat av den politiska korrektheten – och inte heller har de politiska partierna varit mer mellanmjölkssocialdemokratiska. Men därmed har partierna och den formella, offentliga diskussionen i media också lämnat stora ytor för den som söker eller intresserar sig för alternativ. De ”ökande klasskillnader” som påtalas av den politiska överklassen (vänsterdelen) handlar i verkligheten inte så mycket om huruvida den offentliga sektorn fallerar eller om De Rika köper sjukvårdsförsäkring, utan om den allt större skillnaden mellan de personer och institutioner som tillhör den mellanmjölkslagoma politiska klassen (samt dess stödtrupper) och de som finner andra ideal. Häri ligger en ganska omfattande radikalisering, som sker helt utanför de etablerade partierna och av medierna hålls utanför den politiska debatten.

Ludwig von Mises-institutet i Sverige är såväl en orsak som en effekt av denna radikalisering. Vi är en effekt i termer av att institutet inte hade varit möjligt utan viss radikalisering, genom vilken våra idéer anses i någon mån legitima (som idéer betecknat, inte i övrigt). Vi är en orsak i termer av att institutet har en kommunicerande, utbildande och rörelsebildande funktion: hemsidan, vårt material, samt diverse mer eller mindre formellt besläktade events når allt fler, skapar diskussion, samt förenar radikala individualister, statsskeptiska liberaler och andra libertarianer. Förr var man som libertarian oerhört ensam – man fick inte kontakt med liktänkande eller kunde vidareutveckla sina tankar om man inte hade både tur och var trägen: vissa böcker fanns, framför allt utomlands, och i övrigt var det Frihetsfronten och Nyliberalen som stod för organiseringen av svensk libertarianism.

Idag är Frihetsfronten förvisso fortfarande en libertariansk kraft i svensk politik, men även om de var banbrytande och visade vägen så har det öppnats en diskussion med mer radikala idéer. Det är i den diskussionen som Ludwig von Mises-institutet i Sverige har blivit en central del. Så även om det är trist att en sådan gammal hörnsten i svensk liberalism – en klenod, i ordets positiva bemärkelse – går i graven, så är det positivt och uppmuntrande att det delvis beror på ett genomslag för den libertarianska idéen. Därmed har Nyliberalen fullgjort sin uppgift, och även om den digitala tidningen finns kvar så finns tillräcklig renommé för att gå i pension utan ånger.

Kanske finns det nu också utrymme för en mer radikal tidskrift. Kanske kan vi få se ett återupplivande av Svenska Libertarianskt Forum eller en tidskrift i sådan anda.