Krugman och barnvakterna

Paul-KrugmanI boken End This Depression Now, och på andra ställen, använder Paul Krugman sig av en berättelse om ett barnvaktskollektiv i Washington DC för att illustrera hur Keynesiansk stimulanspolitik fungerar. Alla familjer i kooperativet behövde en barnvakt om de ville gå ut någon kväll. Varje familj gavs en viss mängd andelsbevis (eng. scrip), och varje andel var värd 30 minuters barnvaktande. Om en familj ville gå ut en kväll kunde denna använda detta för att köpa de barnvaktstimmar som behövdes.

Tyvärr fick familjerna till en början alltför liten mängd vilket ledde till att nästan alla föredrog att erbjuda sig vara barnvakter istället för att gå ut. Men om nästan ingen familj vill gå ut kommer det inte att finnas något behov för barnvakter och folk kommer inte att kunna ackumulera fler andelsbevis. Systemet befann sig i ett dödläge.

I Krugmans version av berättelsen löstes problemet genom att alla tilldelades fler andelsbevis. Efter detta var folk mer villiga att gå ut eftersom de nu hade tillräcklig för att köpa barnvaktstimmar; och de som vill ackumulera andelsbevis kunde hitta folk som var villiga att köpa deras tjänster. Krugman anvädner denna berättelse för att visa hur bra Keynesiansk stimulanspolitik fungerar. En ökning av de statliga utgifterna kan, enligt Krugman, rädda oss från en situation där nästan ingen vill spendera och nästan alla vill spara.

Men enligt Tim Hartford berättar inte Krugman hela berättelsen. Precis som Krugman säger så ledde den ökade utdelningen av andelsbevis till att kooperativet kom igång, men det han glömmer att berätta är att kooperativet snart kollapsade igen. Mängden andelsbevis växte bortom den mängd som krävdes för att balansera tillgång och efterfrågan av barnvaktande, och nu fanns det fler som ville gå ut, men färre som ville vara barnvakter. Eftersom folk redan ägde en stor mängd andelsbevis såg de inget behov av att öka på denna mängd genom att erbjuda sig att vara barnvakter.

Även om Krugmans berättelse är tänkt att beskriva hur bra Keynesiansk stimulanspolitik verkligen är visar den faktiskt det som vi österrikare sedan länge har påpekat: att stimulanspolitik snabbt kan bli inflatorisk.

[Källa]

6 reaktioner på ”Krugman och barnvakterna”

  1. Exemplet kan illustrera problemet med priskontroller också. Istället för att inflatera hade man kunnat låta priset på barnvaktande flyta fritt. Då möts tillgång, efterfrågan och pris.

  2. Problemet med Krugmans saga är att man inte kan ha en vara som bara kan bytas mot en sorts tjänst. Olika människor har olika behov och prioriteringar. Enda anledningen att systemet faller är att barnvakningspoletterna endast kan bytas mot utförd barnvakning. Hade de kunna bytas mot andra tjänster, varor och pengar skulle det aldrig uppstå problem vilket naturligtvis inte Krugman påpekar. Detta är bara ett dumt konstgjort exempel som inte ger något stöd för skapande av mer ”pengar”.

  3. En anledning att ha en egen ”valuta” är att komma runt beskattning. Att kupongerna inte får användas för annat gör förstås problemen större. I en sund ekonomi så kan vad som helst vara valuta och det är de inblandade aktörerna som bestämmer vad.

    1. Så Krugmans poäng är att det är gynnsamt att skattefuska om du kommer undan med det i en stor-stats-ekonomi?

  4. Krugman missade att berätta den mest intressanta effekten av stimulans politiken.
    Den kommer här. Av praktiska orsaker så visade det sig att det var omöjligt att dela ut andelsbevis till alla i kollektivet. Ledningen för kollektivet delade därför bara ut andelsbevis för sig själva och några kompisar i kollektivet. De kunde sedan leva ett sus i dus utan att själva behöva sitta barnvakt. Detta var väldigt praktiskt och uppskattades av alla i ledningen.

    Efter ett tag så hadde de pressat ut så många andelsbevis så att ingen var längre villiga att sitta barnvakt. Systemet kollapsade och några satt då kvar som vinnare:
    dvs ledningen som hade haft fri barnvakt i 10 år.

    Förlorarna var de vanliga kollektiv medlemmarna som arbetat hade suttit gratis barnvakt i 10 år och skulle se fram emot ett par år med sus och dus.

    Efter klagomål från medlemmarna så anställde de en ekonom (krugman) Som snabbt kom fram till att det var ledningen som med sitt herioska slösande i sus och dus som hade hållit systemet igång. Medlemmarna borde alltså känna sig tacksamma.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *